Arkiv

Archive for the ‘vetenskap’ Category

Bryr sig inte akademiker och har vetenskapen problem?

11 november 2017 Kommentering av

Jag har just spenderat en vecka i Philadelphia bland akademiker framför allt från USA men också övriga världen. Jag har ägnat en hel del tid åt att fråga hur de hanterar den politiska situationen. Är det tystare och vad beror det på? Jag har förstås bara anekdotiska bevis, men dessa talar alla i samma riktning. Varenda en som jag har talat med är fortsatt arg, besviken, upprörd, orolig, frustrerad och kanske till och med deprimerad. En kvinna nämnde i en bisats att det var flera hon inte kände igen på konferensen eftersom de antingen har gått upp eller ner, beroende på hur de har hanterat sin depression efter valet. Samtidigt tycks en trötthet ha spridit sig. En kontinuerlig diskussion om vad som borde göras, förutom det konstanta flödet i media och på twitter, bedrivs av dessa akademiker, och framför allt funderar man över vilka handlingar som kan ha effekt.

Hur hanterar vi en verklighet som plötsligt fungerar annorlunda än vi förväntar oss? Vad ska vi göra om ord ändrar mening inför våra ögon, om sanningar byts ut utan argument och om våra samtal imploderar i en lång rad skrikande monologer?

Efter över nio månader med Trump som president ställs amerikanska akademiker inför utmaningen att hitta de funktionella sätten att försvara sin demokrati. På detta tar de inte lätt. Tvärt om. De samtal jag hade talar alla sitt tydliga språk: detta går djupt hos de intellektuella i USA.

Detsamma gäller de akademiska sammanhang jag själv tillhör i Sverige och Europa. Diskussionen är kontinuerlig. Ett möte genomförs inte utan att den politiska situationen i USA berörs, vare sig dessa möten sker i Aten eller Luxembourg. Jag känner helt enkelt inte igen bilden av tysta eller gäspande professorer, om nu inte gäspningen beror på den sömnbrist som kommer av att ägna ytterligare tid av det redan pressade dygnet åt politisk aktivism.

Det finns heller inget – i dessa diskussioner – som antyder att vetenskapen skulle ha större problem som system än den hade för ett antal år sedan. Och detta är viktigt. Det finns exempel på vetenskapsförnekelse i Sverige, och har funnits länge. Men vi har också en djupt rotad tilltro till vetenskapen där akademiker och särskilt professorer har utomordentligt hög trovärdighet i det offentliga samtalet. Förändring är svårt att säga något om på en generell nivå. Vetenskapen själv har förstås en lång rad problem, en del gamla och många nya. Men alla hänger inte ihop med Trump. Och trots problemen produceras kunskap som gör att vårt vetande växer.

Ändå talas det nu vitt och brett om att vetenskapen har problem. Det i sig är problematiskt. Diskussionen utgår ibland från intryck, påståenden och önskemål som framförs som om de vore fakta. Det är lite ironiskt att samtal som i många stycken tar sin energi från gränslöst upprörande utsagor från människor som har ett personligt förhållande till sanningen– utan någon jämförelse i övrigt förstås – också förhåller sig lite slarvigt till densamma.

Det är problematiskt att argumenten för denna förändring är luddiga och svepande. Visst hänger mycket ihop, och vi bör kunna föra komplicerade samtal och flera ting samtidigt, men vad som har hänt på sistone är att vår oro efter Trump har blivit en hink där vi häller ner väldigt många saker samtidigt och i vår argumentation för något plockar upp olika saker, till synes planlöst, eftersom vi verkar tycka att de hänger ihop. I själv verket är kanske den enda sammanbindande egenskapen att de alla är förskräckliga.

Att gång på gång säga att vi har ett problem med sanningar och vetenskapliga sanningar, utan att argumentera väl för var dessa problem finns och hur de ser ut, skapar istället ett ifrågasättande av vetenskapen som system. När rektorn för en högskola säger att ”vetenskapen som institution [..] nu ifrågasätts från så många håll” är steget inte långt till att hävda att vetenskapen som institution är ifrågasatt och därifrån till att säga att vetenskapen har problem och vi kan inte lita på vetenskapen. Jag har sett denna meningsbyggande verksamhet, detta glidande, från fråga till påstående till försanthållande, och jag menar att den är mycket problematisk eftersom den faktiskt motverkar vad jag tror är syftet, nämligen att slå vakt om vetenskapen.

Min poäng är inte att vetenskapen inte bör granskas av en rad skäl, tvärt om. Att granska vetenskapen i alla dess stadier är en av de centrala uppgifterna för teknik- och vetenskapsstudier, det fält jag själv verkar i. Min poäng är att ett ständigt upprepande av att vetenskapen är utsatt för kritik, och upprepa detta löst kopplat till andra saker som vi oroar oss för, riskerar att etablera en bild av att vetenskapen inte fungerar. För att kunna säga något så långtgående behöver vi betydligt fler belägg än de jag hittills har sett.

Opinionsbildande texter ska bygga på både intryck, värderingar, moral och ideologi; det offentliga samtalet kan inte vara evidensbaserat. Men vi bör ändå vara försiktiga med våra ord. Vi måste vara uppmärksamma på hur våra centrala institutioner utmanas och passa på de förändringar som är till det sämre. Men låt oss samtidigt försöka undvika förenklingar som faktiskt kan motverka det vi vill åstadkomma.

Annonser
Kategorier:allmänt, vetenskap

Boklansering på SEI

20 januari 2014 Kommentering av

9781137266224I morgon tisdag lanseras boken Media and the Politics of Arctic Climate Change: When the Ice Breaks (New York: Palgrave Macmillan, 2013). Eller When the Ice Breaks som vi helst kallar boken. Förlaget insisterade på att den riktiga titeln skulle vara undertitel medan den förklarande titeln (fylld med nyckelord som ska fungera som sökklister) skulle vara huvudtitel. Helknäppt! I en digital värld full av metadata tycker man att detta inte borde spela någon som helst roll. Men man står sig slätt mot förlag…

Lanseringen sker på Stockholm Environment Institute som just flyttat, så det är i deras nya lokaler i Garnisonen. Kom gärna! 12-14. Här finns mer information: http://www.sei-international.org/news-and-media/2761 . Jag ska tala under rubriken ”Changing Arctic – Changing World: Humanities and Social Science in the Study of Global Change”.

Kategorier:Arktis, klimat, medier, vetenskap

Science for Welfare and Warfare

16 november 2010 3 kommentarer

Science for Welfare and WarfareIgår lanserades en ny bok på Avd. för teknik- och vetenskapshistoria med bidrag från forskare både på avdelningen och från andra miljöer. Idén väcktes för nu ganska länge sedan och de ingående bidragen har genomgått flera omskrivningar, som så ofta in om akademin. Den heter Science for Welfare and Warfare och bygger i korthet på insikten att mycket kallakrigsteknik användes i dubbla syften. I dag talar man ibland om dual use, och det är således inget nytt, även om det såg annorlunda ut då och framför allt inte behövde motiveras på det sättet.

Jag deltar med artikel skriven tillsammans med Sverker Sörlin med rubriken Rockets and Reindeer: A Space Development Pair in a Northern Welfare Hinterland.

Andra deltagare är Per Högselius, Thomas Kaiserfeld, Maja Fjaestad och Gustav Holmberg.

Läs mer på förlagets hemsida.

Min recension skapar reaktioner

03 november 2010 2 kommentarer

Oj oj oj! Nog visste jag att klimatfrågan var het, men att en recension av en bok Under strecket i går skulle skapa sånt rabalder kunde jag faktiskt inte föreställa mig. I skrivande stund är antalet kommentarer över 400 stycken, även om det flesta inte längre verkar beröra själva artikeln, rekommendationer på Facebook närmar sig 320, tweets 30 och därtill ett tiotal bloggar. Det är en hel del uppmuntrande tillrop men det finns också inlägg som är ganska obehagliga i tonen och som anklagar mig personligen för både det ena och det andra. Jag har inte läst alla kommentarer, men vad man framför allt tycks ha hängt upp sig på är att jag inleder med ett stycke om CRU-hack och IPCC. Det innehåller, menar kritikerna av mig och artikeln, sakfel. Även Oreskes och Conways bok innehåller sakfel anser någon.

Ironiskt nog illustrerar kritiken av min artikel och boken precis den poäng som författarna vill göra. Genom att så tvivel försöker man underminera hela företaget. Om jag kan beslås med att ha fel på ett ställe är inget jag säger sant. Det gäller även bokens övergripande tes; kan man visa att Oreskes och Conway har fel på ett ställe har lobbyverksamheten inte ägt rum. Tydligare kan det egentligen inte sägas och från ett intellektuellt perspektiv är det förstås intressant. (Jag tror för övrigt inte att artikeln innehåller några sakfel – jag är en ganska noggrann person – och det är uppenbart att flera av kommentatorerna faktiskt inte har läst särskilt noga (!), men det är inte poängen.)

Mer besvärande är polariseringen av debatten som kommentarerna reflekterar. Du är antingen med oss eller mot oss säger många av inläggen. Diskussion är överflödigt. Saken klar. Det verkar gälla den ena sidan i något större utsträckning än den andra, men jag är inte säker och det krävs en systematisk studie för att kunna säga det. Det vore intressant. Lika intressant är att se vilka som väljer att vara anonyma. Bakom anonymitetens mask fälls hårda yttranden utan tillstymmelse till kritiskt värderande och prövande. Alla svar är givna.

I min mailbox är ingen anonym och kanske bidrar det till balansen mellan inläggen där. De flesta mail och sms jag har fått har varit uppmuntrande och intresserade. Någon har undrat varför jag utelämnat ett visst förhållande, någon annan vill veta hur jag ställer mig i en viss fråga. Ett mail stack ut. Det var skickat av en forskare på en av landets högskolor. Vederbörande hade läst artikeln ”på diagonalen” vid frukostbordet och visste sedan hur jag tänkte. Vips hade han stoppat in mig i ett fack. Han ansåg att jag var beklämmande och politiskt korrekt, efter att ha läst artikeln på diagonalen vid frukostbordet.

Det är nedslående, inte framför allt på ett personligt plan – även om det kan vara svårt att inte beröras – utan på ett mer generellt plan. En forskare, som borde hålla det prövande högt, anser sig inte ens behöva läsa det jag har skrivit ordentligt innan han kan döma ut det och sortera in det. Varför? Kanske känner han till min forskning om medier, teknikpolitik och infrastruktur sedan tidigare och tycker att den är kass. Jag vet inte. Men skulle jag tillåta mig att gissa så tror jag att det är att jag tar en bok av vetenskapshistorikern Naomi Oreskes på allvar som gör att jag genast blir märkt. Oreskes har varit persona non grata i vissa kretsar sedan hon visade att det råder konsensus inom vetenskapssamhället om antropogen klimatpåverkan. Men jag vet förstås inte, och kanske ska jag inte spekulera. I alla händelser är inställningen att man inte behöver läsa ordentligt onekligen oroväckande för debatten.

Nästa vecka sitter jag i en panel om sociala medier och vetenskapen på de svenska teknik- och vetenskapshistoriska dagarna, ett arrangemang av Nationalkommittén för teknik- och vetenskapshistoria. Det känns som om min nyvunna direkta erfarenhet kan utgöra ett gott exempel i vad som säkert blir ett prövande och förutsättningslöst samtal där deltagarna lyssnar på varandra.

Kategorier:vetenskap

Bilder, bilder, bilder

13 juni 2010 1 kommentar

Hemkommen från Internationella polarårets vetenskapliga konferens i Oslo är jag full av intryck. En sak som dröjer sig kvar är förstås alla olika forskningsresultat från så många håll och discipliner som visar vad som händer med polartrakterna och därmed med hela klotet. Staplat på varandra utan mediering annat än en forskare som drar slutsatser som forskare gör blir effekten en annan än när man läser i tidningen eller hör på radio, och en ny och djupare oro infinner sig.

En delvis motsatt känsla av förtröstan och hopp ingav själva sammansättningen av deltagarna. Konferensen var mycket heterogen och gav rum åt både ursprungsbefolkningar och forskare, oceanografer och jurister, från långt fler hörn av världen än de som har direkta intressen i Arktis eller Antarktis.

Ytterligare en sak som slog mig var den stora tillgången på bilder. Och kartor. På ett emotionellt plan, för att fortsätta på det spåret, var en del av dessa representationer  otroligt vackra. Jag satt med på en rad sessioner som behandlade hur satellitdata kan tolkas och förutom som källmaterial och resultat i varje presentation så fanns det även en rad stora affischer uppklistrade i korridoren utanför som ESA, NASA och andra rymdstyrelser tagit fram som en del av IPY. Där fanns bilder på hela polerna eller på delar, på glaciärer som flyttar på sig och havsis som bryts upp, på pannkaksis (en särskild sorts havsis) och isbryggor som går sönder.

Många av dessa bilder var just kartor som visade på förändringar av land eller helt enkelt pekade ut ett område eller en plats. Även om de flesta kanske visste var Makarovbassängen ligger i Arktiska havet, eller var Nimrodglaciären ligger i Antarktis så slapp vi som inte visste sväva i ovisshet särskilt länge. Placeringen av studieobjektet var central och redovisades för publiken omgående. På sätt och vis kan man tycka att det är självklart på en konferens som berör två specifika delar av världen och med ämnen som geografi, meteorologi och oceanografi representerade. IPY kräver plats, specifik plats. Men för mig blev det så otroligt tydligt hur ofta platsen faktiskt kan försvinna och bara tas för given.

Jag har länge åkt på konferenser med teknikhistoriker och inte sällan är jag på möten i USA med det största internationella sällskapet för teknikhistoria, Society for the History of Technolgy, eller SHOT. Vid dessa tillfällen lyser kartorna med sin frånvaro. Det är lite märkligt att en disciplin som berömmer sig så om kontexten ändå kan hoppa över platsen i så stor utsträckning. Men det gäller faktiskt inte alla sessioner. De som reser över Atlanten inser att de inte kan ta för givet att publiken kan sitt Europa. De vet att telesystemet är lite annorlunda på andra sidan gränsen och talar därför om var studien är utförd och vad som är av vikt på denna plats för just den analys som ska komma.

Så avsaknaden av kartor handlar inte bara om att kontexten inte tydliggörs. Alltför ofta tror jag att det handlar om att man förutsätter vissa kunskaper hos dem som lyssnar. För den förväntade publiken är viktig för vad man väljer att säga och inte. Och förväntningarna hos presentatören avslöjar obönhörligt dennes föreställningar om vilka samtal som är möjliga. Och kanske också önskvärda.

Nästa vecka ska jag åka på konferens till Sofia i Bulgarien. Där träffas nära 200 teknikhistoriker i nätverket Tensions of Europe för att diskutera de senaste årens resultat, bland annat av forskningsprojekten inom ramen för Inventing Europe, ett Euro-core finansierat av ESF. Jag förväntar mig många kartor.

Kategorier:Arktis, klimat, vetenskap Taggar:

Vem bryr sig om krill?

10 juni 2010 1 kommentar

Vet du varför mängden krill i Antarktis minskar med ökad havstemperatur? Det vet inte världens främsta forskare i biologisk oceanografi heller, men det har att göra med att phytoplankton, som krillen lever av, finns i högre koncentrationer strax under istäcket där krillen lätt kan få tag på dem. När isen försvinner upplöses koncentrationen av phytoplankton och krillen har svårare att få mat och minskar i antal.

Men vem bryr sig om krill, frågade sig professorn i biologisk oceanografi Katherine Richardson retoriskt i sin utmärkta plenarföreläsning i går på IPY-konferensen i Oslo. Få tycker att krill och phytoplankton är särskilt intressanta arter. Fokus i klimatdebatten är på isbjörnar. Och i Antarktis är det framför allt valar och pingviner som vi lärt oss att älska och se som en del av vår värld. Men, både pingvinen och valen måste äta. Även de små, små djuren är viktiga. Och storleken på de små, små djuren är också viktig eftersom de passar in på olika vis i näringsväven. (När jag var barn talade man om näringskedjan, och bytet av metafor visar hur man i dag ser en större komplexitet.)

Liksom i en bisats, och utan att distrahera sig från huvudämnet för sin presentation, lyckades hon anknyta till det problematiska i hur vår oro för förändring i polarområdena har kanaliserats till vissa symboler, i det här fallet ett antal djur. Samtidigt som WWFs lansering av isbjörnen som symbol för klimatförändring verkar ordnande på ett mediesamhälle som behöver enkla historier och starka bilder, blir en konsekvens också att mycket mer omfattande och komplexa processer inte alls får utrymme.

På samma sätt fick hon oss, som inte har någon större kunskap om bakterier i världshaven, att inse att exploateringen av gas och olja i Arktis inte bara kommer att innebära förändrade maktförhållanden och förnyade strider. En olycka som den i Mexikanska golfen nyligen får oerhörda konsekvenser i Arktis där bakterierna arbetar så mycket långsammare än de gör i varma vatten.

Men hennes huvudbudskap rörde haven och deras förändringar. Richardson talade om tipping points, framför allt de som identifierats för polarområdena. (Publicerades som featureartikel i Nature i höstas med Rockström som första författare.) Hon talade om hur haven fångar upp en stor mängd av den koldioxid som vi släpper ut och att vi inte kan räkna med att det upptaget kan fortsätta linjärt. Men kanske ännu viktigare med detta upptag var att det påverkar pH-nivån i haven vilket radikalt förändrar livsvillkoren för en rad organismer. Dessa förändrade livsvillkor i surare hav påverkar också förmågan hos havet att ta upp ytterligare kol i form av sedimenterade djurrester.

Det var ett fantastiskt bra föredrag eftersom Richardson inte bara hade lagt det på rätt nivå och talade om intressanta, viktiga och engagerande saker utan för att hon förenade passion och humor med precision och professionalism. Jag är väldigt imponerad.

Kategorier:Arktis, klimat, vetenskap

”Skilj på kvalitet och kvantitet inom forskningen”

21 april 2010 Kommentering av

Jag har väntat på den här debattartikeln om nya tilldelningsmetoder för forskningen och så när den kommer missar jag den på grund av utlandsresa. Det är över tio dagar sedan debattartikeln publicerades i Sydsvenskan, men varken frågeställningen eller inlägget är gammalt. Läs!