Arkiv

Archive for the ‘vetenskap’ Category

Kan man beställa forskning?

02 december 2019 Kommentering av

I fredags deltog jag i ett frukostmöte som forskningsrådet Formas arrangerade. Titeln var Kan man beställa forskning? och handlade om hur vi ska organisera forskning för en hållbar framtid. Nedan finns mitt inlägg.

 

Det raka och enkla svaret på frågan Kan man beställa forskning? är förstås: Javisst! Det sker ju redan som introduktionen antyder. En viktigare fråga är väl om man kan beställa BRA forskning. Och om man kan beställa den forskning som man behöver. Just de där två sista orden utvecklas i Formas inbjudan till i dag. Den forskning man behöver och som Formas är intresserad av är den som bidrar till omställningen till en hållbar värld. Det är forskning som vi betraktar som nyttig, användbar.

Jag vill börja där i denna grundförutsättning: att forskningen ska lösa samhällsutmaningarna. Utgångspunkten är kanske inte så konstig, vare sig just i dag eller för Formas. Men det är ändå värt att notera att det är en förutsättning som inte alltid har varit för handen, att se forskningen som ett sätt att förändra och bidra till samhällsutvecklingen. Eller till och med lösa samhällsutmaningarna som det står i inbjudan till i dag.

Idén om forskningens nytta hänger samman med föreställningar om relationen mellan forskning och samhällelig förändring, till exempel i form av ny teknik och nya industrier. Ibland kallar vi det för den linjära modellen och den fick framför allt fäste efter andra världskriget. Den är sedan länge kritiserad av forskare och relationen mellan vetenskap och teknik är allt annat än linjär. Ändå har modellen fått så starkt populärt och politiskt fäste att när jag frågar de teknologer jag undervisar i teknik- och vetenskapshistoria hur de vill definiera teknik så säger majoriteten att teknik är tillämpad vetenskap.

I dag är det Black Friday och samtidigt äger en global klimatstrejk rum. Det är väl den fjärde som #FridaysForFuture anordnar och också anropar andra. Den första var i mars och så var det två i september i år. Budskapet hos denna historiskt fullständigt unika rörelse är slagkraftigt och klokt: stå enade bakom vetenskapen.

Men vetenskapen i sig kan inte ändra något. Inte heller kunskap innebär att något händer. Människor och samhällen måste agera för att något ska ske. Och det följer inte automatiskt på vetenskaplig kunskap.

Faktum är att vetenskap under delar av efterkrigstiden har använts för att handling icke ska ske, för att bevara status quo. I sin bok Merchants of Doubt från 2010 visar Naomi Oreskes och Erik Conway hur kraven på mer kunskap kunde skjuta upp handling på flera områden som rör miljö och hälsa. Relationen mellan rökning och lungcancer, mellan CFCer och ozonhål eller mellan växthusgaser och global uppvärmning är några exempel.

Om forskningen ska ha någon betydelse för samhällsförändringen måste resultaten tillämpas. Det låter kanske trivialt, men ibland verkar vi glömma det, trots att det är grunden för vårt samtal idag.

Hur denna tillämpning ska gå till kan göras till en vetenskaplig fråga. Men det kommer snart att bli nödvändigt tror jag, att förtydliga var gränsen för vetenskapen går och var ideologin och etiken börjar. Vi kan inte räkna fram vem som ska få använda vilka resurser, det är en värderingsfråga. Det finns forskning som kan hjälpa oss att tänka och resonera omkring resursfördelning, rättvisa, mänskliga bevekelsegrunder, vår sociala natur. Men många av de beslut som måste fattas är ideologiska.

Forskningens roll blir att visa på möjliga vägar och ge verktyg. Vilken väg ska man då ta? Finns det en spänning mellan de stora programmen med gemensam målbild och forskarinitierade projekt? Ett sätt är att titta på fördelar och nackdelar. Vi forskare värnar gärna forskningens frihet. Och jag är inte annorlunda. Inte minst i dag, när den akademiska friheten kringskärs till och med i Europeiska länder och det kollegiala inflytandet i Sverige begränsas, är det viktigt att slå vakt om forskningens frihet. Vi har också en del goda idéer. Samtidigt kan det vara svårt att ta hand om slutsatserna på ett mer systematiskt sätt. Bilden blir lätt fragmentarisk och splittrad.

Stora program med många aktörer kan å andra sidan kraftsamla som det heter. Men baksidan är att det kan bli alltför litet utrymme för motstridigheter och variation. Stora program kanske initialt kan ha en gemensam målbild, men forskning betyder ju ny kunskap som kan innebära att man måste ompröva och ställa nya frågor. Beredvilligheten att göra det är kanske inte lika stor hos alla typer av aktörer. Olika organisationer har olika rationaliteter.

Målkonflikterna kan också döljas genom stora kollaborativa forskningsprogram där samsyn och konsensus eftersträvas. Det kan vara begränsande. Kanske är det mycket bättre att målkonflikten artikuleras och erkänns som just en målkonflikt. Ett exempel nyligen är ett stort program om skogen finansierat av en annan aktör på miljöområdet. Jenny Andersson och Erik Westholm har kritiserat programmet av flera skäl, men en kritik handlar om hur arbetet med att hitta konsensus kring framtidens svenska skog resulterade i endast en väg framåt. Att det kunde röra sig om ett val mellan olika värden som skogen kunde härbärgera försvann. Det är inte säkert att detta hade uppnåtts med projekt initierade från forskare – målkonflikterna kanske ändå inte hade artikulerats – men kanske hade flera projekt givit större heterogenitet.

Själv är jag just nu inbegripen i ett stort H2020-projekt som heter Inventing a shared science diplomacy for Europe (InsSciDE). Som ni kanske förstår så menar jag att ordet ”shared” kan vara lite problematiskt. Vi är halvvägs igenom ett fyraårigt projekt där jag leder ett arbetspaket som bland annat undersöker vetenskapens roll inom miljödiplomati. Ju längre projektet går desto större behov ser jag av att understryka att varken diplomati eller vetenskap är neutrala verksamheter. Projektet blir en sorts hybrid med fristående arbetspaket parallellt med centrala och policynära uppdrag. Om EU-kommissionen till slut får vad de trodde att de beställde återstår att se. Jag hoppas att de ska få något som de inte visste att de kunde beställa.

Vilken väg är rätt att gå frågar vi oss. Jag tror att det finns flera vägar till en hållbar värld. De flesta är inte så raka som vi skulle önska. Och jag tror kanske inte att alla vägar bär till hållbarhet. Problemet är att det är svårt att veta det när man tar första steget. Därför tror jag att det allra viktigaste är att inte tänka sig att det är ett höghastighetståg vi kör utan att vi använder våra apostlahästar. Vägen kommer nämligen att se annorlunda ut lite längre fram. Omgivningen kommer att ändra sig. Vi kommer att behöva gå över obruten mark i varierande väderlek.

Låt oss i största möjliga utsträckning se till att vi har en beredskap för förändring.

 

 

Bryr sig inte akademiker och har vetenskapen problem?

11 november 2017 Kommentering av

Jag har just spenderat en vecka i Philadelphia bland akademiker framför allt från USA men också övriga världen. Jag har ägnat en hel del tid åt att fråga hur de hanterar den politiska situationen. Är det tystare och vad beror det på? Jag har förstås bara anekdotiska bevis, men dessa talar alla i samma riktning. Varenda en som jag har talat med är fortsatt arg, besviken, upprörd, orolig, frustrerad och kanske till och med deprimerad. En kvinna nämnde i en bisats att det var flera hon inte kände igen på konferensen eftersom de antingen har gått upp eller ner, beroende på hur de har hanterat sin depression efter valet. Samtidigt tycks en trötthet ha spridit sig. En kontinuerlig diskussion om vad som borde göras, förutom det konstanta flödet i media och på twitter, bedrivs av dessa akademiker, och framför allt funderar man över vilka handlingar som kan ha effekt.

Hur hanterar vi en verklighet som plötsligt fungerar annorlunda än vi förväntar oss? Vad ska vi göra om ord ändrar mening inför våra ögon, om sanningar byts ut utan argument och om våra samtal imploderar i en lång rad skrikande monologer?

Efter över nio månader med Trump som president ställs amerikanska akademiker inför utmaningen att hitta de funktionella sätten att försvara sin demokrati. På detta tar de inte lätt. Tvärt om. De samtal jag hade talar alla sitt tydliga språk: detta går djupt hos de intellektuella i USA.

Detsamma gäller de akademiska sammanhang jag själv tillhör i Sverige och Europa. Diskussionen är kontinuerlig. Ett möte genomförs inte utan att den politiska situationen i USA berörs, vare sig dessa möten sker i Aten eller Luxembourg. Jag känner helt enkelt inte igen bilden av tysta eller gäspande professorer, om nu inte gäspningen beror på den sömnbrist som kommer av att ägna ytterligare tid av det redan pressade dygnet åt politisk aktivism.

Det finns heller inget – i dessa diskussioner – som antyder att vetenskapen skulle ha större problem som system än den hade för ett antal år sedan. Och detta är viktigt. Det finns exempel på vetenskapsförnekelse i Sverige, och har funnits länge. Men vi har också en djupt rotad tilltro till vetenskapen där akademiker och särskilt professorer har utomordentligt hög trovärdighet i det offentliga samtalet. Förändring är svårt att säga något om på en generell nivå. Vetenskapen själv har förstås en lång rad problem, en del gamla och många nya. Men alla hänger inte ihop med Trump. Och trots problemen produceras kunskap som gör att vårt vetande växer.

Ändå talas det nu vitt och brett om att vetenskapen har problem. Det i sig är problematiskt. Diskussionen utgår ibland från intryck, påståenden och önskemål som framförs som om de vore fakta. Det är lite ironiskt att samtal som i många stycken tar sin energi från gränslöst upprörande utsagor från människor som har ett personligt förhållande till sanningen– utan någon jämförelse i övrigt förstås – också förhåller sig lite slarvigt till densamma.

Det är problematiskt att argumenten för denna förändring är luddiga och svepande. Visst hänger mycket ihop, och vi bör kunna föra komplicerade samtal och flera ting samtidigt, men vad som har hänt på sistone är att vår oro efter Trump har blivit en hink där vi häller ner väldigt många saker samtidigt och i vår argumentation för något plockar upp olika saker, till synes planlöst, eftersom vi verkar tycka att de hänger ihop. I själv verket är kanske den enda sammanbindande egenskapen att de alla är förskräckliga.

Att gång på gång säga att vi har ett problem med sanningar och vetenskapliga sanningar, utan att argumentera väl för var dessa problem finns och hur de ser ut, skapar istället ett ifrågasättande av vetenskapen som system. När rektorn för en högskola säger att ”vetenskapen som institution [..] nu ifrågasätts från så många håll” är steget inte långt till att hävda att vetenskapen som institution är ifrågasatt och därifrån till att säga att vetenskapen har problem och vi kan inte lita på vetenskapen. Jag har sett denna meningsbyggande verksamhet, detta glidande, från fråga till påstående till försanthållande, och jag menar att den är mycket problematisk eftersom den faktiskt motverkar vad jag tror är syftet, nämligen att slå vakt om vetenskapen.

Min poäng är inte att vetenskapen inte bör granskas av en rad skäl, tvärt om. Att granska vetenskapen i alla dess stadier är en av de centrala uppgifterna för teknik- och vetenskapsstudier, det fält jag själv verkar i. Min poäng är att ett ständigt upprepande av att vetenskapen är utsatt för kritik, och upprepa detta löst kopplat till andra saker som vi oroar oss för, riskerar att etablera en bild av att vetenskapen inte fungerar. För att kunna säga något så långtgående behöver vi betydligt fler belägg än de jag hittills har sett.

Opinionsbildande texter ska bygga på både intryck, värderingar, moral och ideologi; det offentliga samtalet kan inte vara evidensbaserat. Men vi bör ändå vara försiktiga med våra ord. Vi måste vara uppmärksamma på hur våra centrala institutioner utmanas och passa på de förändringar som är till det sämre. Men låt oss samtidigt försöka undvika förenklingar som faktiskt kan motverka det vi vill åstadkomma.

Kategorier:allmänt, vetenskap

Boklansering på SEI

20 januari 2014 Kommentering av

9781137266224I morgon tisdag lanseras boken Media and the Politics of Arctic Climate Change: When the Ice Breaks (New York: Palgrave Macmillan, 2013). Eller When the Ice Breaks som vi helst kallar boken. Förlaget insisterade på att den riktiga titeln skulle vara undertitel medan den förklarande titeln (fylld med nyckelord som ska fungera som sökklister) skulle vara huvudtitel. Helknäppt! I en digital värld full av metadata tycker man att detta inte borde spela någon som helst roll. Men man står sig slätt mot förlag…

Lanseringen sker på Stockholm Environment Institute som just flyttat, så det är i deras nya lokaler i Garnisonen. Kom gärna! 12-14. Här finns mer information: http://www.sei-international.org/news-and-media/2761 . Jag ska tala under rubriken ”Changing Arctic – Changing World: Humanities and Social Science in the Study of Global Change”.

Kategorier:Arktis, klimat, medier, vetenskap

Science for Welfare and Warfare

16 november 2010 3 kommentarer

Science for Welfare and WarfareIgår lanserades en ny bok på Avd. för teknik- och vetenskapshistoria med bidrag från forskare både på avdelningen och från andra miljöer. Idén väcktes för nu ganska länge sedan och de ingående bidragen har genomgått flera omskrivningar, som så ofta in om akademin. Den heter Science for Welfare and Warfare och bygger i korthet på insikten att mycket kallakrigsteknik användes i dubbla syften. I dag talar man ibland om dual use, och det är således inget nytt, även om det såg annorlunda ut då och framför allt inte behövde motiveras på det sättet.

Jag deltar med artikel skriven tillsammans med Sverker Sörlin med rubriken Rockets and Reindeer: A Space Development Pair in a Northern Welfare Hinterland.

Andra deltagare är Per Högselius, Thomas Kaiserfeld, Maja Fjaestad och Gustav Holmberg.

Läs mer på förlagets hemsida.

Min recension skapar reaktioner

03 november 2010 2 kommentarer

Oj oj oj! Nog visste jag att klimatfrågan var het, men att en recension av en bok Under strecket i går skulle skapa sånt rabalder kunde jag faktiskt inte föreställa mig. I skrivande stund är antalet kommentarer över 400 stycken, även om det flesta inte längre verkar beröra själva artikeln, rekommendationer på Facebook närmar sig 320, tweets 30 och därtill ett tiotal bloggar. Det är en hel del uppmuntrande tillrop men det finns också inlägg som är ganska obehagliga i tonen och som anklagar mig personligen för både det ena och det andra. Jag har inte läst alla kommentarer, men vad man framför allt tycks ha hängt upp sig på är att jag inleder med ett stycke om CRU-hack och IPCC. Det innehåller, menar kritikerna av mig och artikeln, sakfel. Även Oreskes och Conways bok innehåller sakfel anser någon.

Ironiskt nog illustrerar kritiken av min artikel och boken precis den poäng som författarna vill göra. Genom att så tvivel försöker man underminera hela företaget. Om jag kan beslås med att ha fel på ett ställe är inget jag säger sant. Det gäller även bokens övergripande tes; kan man visa att Oreskes och Conway har fel på ett ställe har lobbyverksamheten inte ägt rum. Tydligare kan det egentligen inte sägas och från ett intellektuellt perspektiv är det förstås intressant. (Jag tror för övrigt inte att artikeln innehåller några sakfel – jag är en ganska noggrann person – och det är uppenbart att flera av kommentatorerna faktiskt inte har läst särskilt noga (!), men det är inte poängen.)

Mer besvärande är polariseringen av debatten som kommentarerna reflekterar. Du är antingen med oss eller mot oss säger många av inläggen. Diskussion är överflödigt. Saken klar. Det verkar gälla den ena sidan i något större utsträckning än den andra, men jag är inte säker och det krävs en systematisk studie för att kunna säga det. Det vore intressant. Lika intressant är att se vilka som väljer att vara anonyma. Bakom anonymitetens mask fälls hårda yttranden utan tillstymmelse till kritiskt värderande och prövande. Alla svar är givna.

I min mailbox är ingen anonym och kanske bidrar det till balansen mellan inläggen där. De flesta mail och sms jag har fått har varit uppmuntrande och intresserade. Någon har undrat varför jag utelämnat ett visst förhållande, någon annan vill veta hur jag ställer mig i en viss fråga. Ett mail stack ut. Det var skickat av en forskare på en av landets högskolor. Vederbörande hade läst artikeln ”på diagonalen” vid frukostbordet och visste sedan hur jag tänkte. Vips hade han stoppat in mig i ett fack. Han ansåg att jag var beklämmande och politiskt korrekt, efter att ha läst artikeln på diagonalen vid frukostbordet.

Det är nedslående, inte framför allt på ett personligt plan – även om det kan vara svårt att inte beröras – utan på ett mer generellt plan. En forskare, som borde hålla det prövande högt, anser sig inte ens behöva läsa det jag har skrivit ordentligt innan han kan döma ut det och sortera in det. Varför? Kanske känner han till min forskning om medier, teknikpolitik och infrastruktur sedan tidigare och tycker att den är kass. Jag vet inte. Men skulle jag tillåta mig att gissa så tror jag att det är att jag tar en bok av vetenskapshistorikern Naomi Oreskes på allvar som gör att jag genast blir märkt. Oreskes har varit persona non grata i vissa kretsar sedan hon visade att det råder konsensus inom vetenskapssamhället om antropogen klimatpåverkan. Men jag vet förstås inte, och kanske ska jag inte spekulera. I alla händelser är inställningen att man inte behöver läsa ordentligt onekligen oroväckande för debatten.

Nästa vecka sitter jag i en panel om sociala medier och vetenskapen på de svenska teknik- och vetenskapshistoriska dagarna, ett arrangemang av Nationalkommittén för teknik- och vetenskapshistoria. Det känns som om min nyvunna direkta erfarenhet kan utgöra ett gott exempel i vad som säkert blir ett prövande och förutsättningslöst samtal där deltagarna lyssnar på varandra.

Kategorier:vetenskap

Bilder, bilder, bilder

13 juni 2010 1 kommentar

Hemkommen från Internationella polarårets vetenskapliga konferens i Oslo är jag full av intryck. En sak som dröjer sig kvar är förstås alla olika forskningsresultat från så många håll och discipliner som visar vad som händer med polartrakterna och därmed med hela klotet. Staplat på varandra utan mediering annat än en forskare som drar slutsatser som forskare gör blir effekten en annan än när man läser i tidningen eller hör på radio, och en ny och djupare oro infinner sig.

En delvis motsatt känsla av förtröstan och hopp ingav själva sammansättningen av deltagarna. Konferensen var mycket heterogen och gav rum åt både ursprungsbefolkningar och forskare, oceanografer och jurister, från långt fler hörn av världen än de som har direkta intressen i Arktis eller Antarktis.

Ytterligare en sak som slog mig var den stora tillgången på bilder. Och kartor. På ett emotionellt plan, för att fortsätta på det spåret, var en del av dessa representationer  otroligt vackra. Jag satt med på en rad sessioner som behandlade hur satellitdata kan tolkas och förutom som källmaterial och resultat i varje presentation så fanns det även en rad stora affischer uppklistrade i korridoren utanför som ESA, NASA och andra rymdstyrelser tagit fram som en del av IPY. Där fanns bilder på hela polerna eller på delar, på glaciärer som flyttar på sig och havsis som bryts upp, på pannkaksis (en särskild sorts havsis) och isbryggor som går sönder.

Många av dessa bilder var just kartor som visade på förändringar av land eller helt enkelt pekade ut ett område eller en plats. Även om de flesta kanske visste var Makarovbassängen ligger i Arktiska havet, eller var Nimrodglaciären ligger i Antarktis så slapp vi som inte visste sväva i ovisshet särskilt länge. Placeringen av studieobjektet var central och redovisades för publiken omgående. På sätt och vis kan man tycka att det är självklart på en konferens som berör två specifika delar av världen och med ämnen som geografi, meteorologi och oceanografi representerade. IPY kräver plats, specifik plats. Men för mig blev det så otroligt tydligt hur ofta platsen faktiskt kan försvinna och bara tas för given.

Jag har länge åkt på konferenser med teknikhistoriker och inte sällan är jag på möten i USA med det största internationella sällskapet för teknikhistoria, Society for the History of Technolgy, eller SHOT. Vid dessa tillfällen lyser kartorna med sin frånvaro. Det är lite märkligt att en disciplin som berömmer sig så om kontexten ändå kan hoppa över platsen i så stor utsträckning. Men det gäller faktiskt inte alla sessioner. De som reser över Atlanten inser att de inte kan ta för givet att publiken kan sitt Europa. De vet att telesystemet är lite annorlunda på andra sidan gränsen och talar därför om var studien är utförd och vad som är av vikt på denna plats för just den analys som ska komma.

Så avsaknaden av kartor handlar inte bara om att kontexten inte tydliggörs. Alltför ofta tror jag att det handlar om att man förutsätter vissa kunskaper hos dem som lyssnar. För den förväntade publiken är viktig för vad man väljer att säga och inte. Och förväntningarna hos presentatören avslöjar obönhörligt dennes föreställningar om vilka samtal som är möjliga. Och kanske också önskvärda.

Nästa vecka ska jag åka på konferens till Sofia i Bulgarien. Där träffas nära 200 teknikhistoriker i nätverket Tensions of Europe för att diskutera de senaste årens resultat, bland annat av forskningsprojekten inom ramen för Inventing Europe, ett Euro-core finansierat av ESF. Jag förväntar mig många kartor.

Kategorier:Arktis, klimat, vetenskap Etiketter:

Vem bryr sig om krill?

10 juni 2010 1 kommentar

Vet du varför mängden krill i Antarktis minskar med ökad havstemperatur? Det vet inte världens främsta forskare i biologisk oceanografi heller, men det har att göra med att phytoplankton, som krillen lever av, finns i högre koncentrationer strax under istäcket där krillen lätt kan få tag på dem. När isen försvinner upplöses koncentrationen av phytoplankton och krillen har svårare att få mat och minskar i antal.

Men vem bryr sig om krill, frågade sig professorn i biologisk oceanografi Katherine Richardson retoriskt i sin utmärkta plenarföreläsning i går på IPY-konferensen i Oslo. Få tycker att krill och phytoplankton är särskilt intressanta arter. Fokus i klimatdebatten är på isbjörnar. Och i Antarktis är det framför allt valar och pingviner som vi lärt oss att älska och se som en del av vår värld. Men, både pingvinen och valen måste äta. Även de små, små djuren är viktiga. Och storleken på de små, små djuren är också viktig eftersom de passar in på olika vis i näringsväven. (När jag var barn talade man om näringskedjan, och bytet av metafor visar hur man i dag ser en större komplexitet.)

Liksom i en bisats, och utan att distrahera sig från huvudämnet för sin presentation, lyckades hon anknyta till det problematiska i hur vår oro för förändring i polarområdena har kanaliserats till vissa symboler, i det här fallet ett antal djur. Samtidigt som WWFs lansering av isbjörnen som symbol för klimatförändring verkar ordnande på ett mediesamhälle som behöver enkla historier och starka bilder, blir en konsekvens också att mycket mer omfattande och komplexa processer inte alls får utrymme.

På samma sätt fick hon oss, som inte har någon större kunskap om bakterier i världshaven, att inse att exploateringen av gas och olja i Arktis inte bara kommer att innebära förändrade maktförhållanden och förnyade strider. En olycka som den i Mexikanska golfen nyligen får oerhörda konsekvenser i Arktis där bakterierna arbetar så mycket långsammare än de gör i varma vatten.

Men hennes huvudbudskap rörde haven och deras förändringar. Richardson talade om tipping points, framför allt de som identifierats för polarområdena. (Publicerades som featureartikel i Nature i höstas med Rockström som första författare.) Hon talade om hur haven fångar upp en stor mängd av den koldioxid som vi släpper ut och att vi inte kan räkna med att det upptaget kan fortsätta linjärt. Men kanske ännu viktigare med detta upptag var att det påverkar pH-nivån i haven vilket radikalt förändrar livsvillkoren för en rad organismer. Dessa förändrade livsvillkor i surare hav påverkar också förmågan hos havet att ta upp ytterligare kol i form av sedimenterade djurrester.

Det var ett fantastiskt bra föredrag eftersom Richardson inte bara hade lagt det på rätt nivå och talade om intressanta, viktiga och engagerande saker utan för att hon förenade passion och humor med precision och professionalism. Jag är väldigt imponerad.

Kategorier:Arktis, klimat, vetenskap

”Skilj på kvalitet och kvantitet inom forskningen”

21 april 2010 Kommentering av

Jag har väntat på den här debattartikeln om nya tilldelningsmetoder för forskningen och så när den kommer missar jag den på grund av utlandsresa. Det är över tio dagar sedan debattartikeln publicerades i Sydsvenskan, men varken frågeställningen eller inlägget är gammalt. Läs!

Kategorier:forskningspolitik, vetenskap Etiketter:

Data mining och humanvetenskapliga frågeställningar

20 mars 2010 Kommentering av

Data mining är ordet för dagen. I en tid när gemene man ser informationsmängden som ett problem, och kämpar för att kunna navigera, välja och välja bort, finns det andra aktörer som tvärt om arbetar för att göra detta överflöd till en tillgång. Många känner säkert till hur Google förra hösten kunde spåra hur influensan spred sig över världen genom att analysera de enorma mängder data som finns i sociala nätverk eller de sökord som folk använder i sökmotorer. En ökad sökning på en rad klassiska influensasymtom och beskrivning av tillstånd på twitter och facebook gjorde att man kunde följa hur epidemin fortplantade sig geografiskt. Det är fascinerande och i det här fallet troligen långt mer tillförlitligt än data från vårdcentraler som förmodligen har större mörkertal. (The Economist hade en special report med titeln Data deluge för ett par nummer sedan.)

Data mining var också fokus för Pelle Snickars understreckare i SvD i torsdags. Han visar på ett antal humanistiska forskningsprojekt som syftar till att göra nytta av den mängd inskannat material som nu så sakteliga börjar finnas tillgängligt för forskning. Det är, som Snickars påpekar, omöjligt för en forskare att läsa 30 000 böcker från 1800-talets brittiska bokutgivning, men för en dator går det fint. På samma sätt kan vår kunskap om rättsväsendet i förfluten tid öka genom en analys av domstolsprotokoll en masse som nu finns tillgängliga i digital form. Fantastiska möjligheter öppnar sig.

Men en möjlighet för någon kan bli en fara för någon annan. Särskilt litteraturvetarna bör akta sig i den digitala framtiden. Snickars frågar avsiktligt spetsigt: ”Bör exempelvis litteraturforskningen förhålla sig till [dessa nya möjligheter], eller kan den lugnt fortsätta att ägna sig åt den kanoniserade promillen av bokutgivning som länge varit fallet?” Här gäller det att passa sig så man inte hamnar på fel sida skranket. Vem vill inte vara en ”skarpsint forskare” som Snickars dristar sig till att kalla dem som förstår och kan utnyttja de nya möjligheterna. Vad blir det av den som ägnar sig åt hermeneutisk analys, även om denna inte i huvudsak fokuserar på kanoniserade verk undrar läsaren.

Att Snickars inlägg är mättat med framtidsmetaforer och starkt värderande formuleringar är inte ägnat att förvåna, för detta är om inte i huvudsak så i alla fall i stor utsträckning ett debattinlägg. Digitalisering tycks gå långsamt på KB där Snickars är forskningschef och man har helt sonika stoppat insamlingen av sidor på Internet med motiveringen att man inväntar den nya lag som snart ska komma. (Att det är ont om pengar ligger väl närmare sanningen.) Irritationen är, får man förmoda, stor över hur nationalbiblioteket tar myrsteg in i den nya tiden. I det ljuset är Snickars föredragshållande och debattinlägg viktiga för att skapa diskussion och förhoppningsvis förändring. (Läs MarieLouise Samuelssons intervju i Biblioteksbladet.) För han har ju helt rätt i att KB bör gå i bräschen som nationell kulturarvsinstitution.

Och visst har Snickars en rad poänger även i detta fall och visst kan  man ryckas med i hans fascination. Jag kan själv omedelbart se ett case i en större studie där det faktum att vårt källmaterial är helt digitaliserat utgör en spännande möjlighet. Men till en början erbjuder dessa möjligheter just ett ”korrektiv” till vår kunskap om det förflutna och den mänskliga erfarenheten. Det är ett begrepp som litteraturforskaren Franco Moretti använder och Snickars citerar, men det försvinner i flodvågen som kvantiteten erbjuder. Det är synd. En mer nyanserad diskussion är verkligen välkommen så att vi inte hamnar i en situation med starka motsättningar.

För att kvantitet i dag skulle vara alltmer liktydigt med kvalitet, som Snickars skriver på ett ställe, är helt enkelt inte sant. Och det kommer förmodligen aldrig att vara sant. Däremot kan vi numera lära oss mycket ur stor mängd information. Men fortfarande är det oklart hur detta faktiskt ska gå till. Här hade man önskat en djupare diskussion, för det är ju detta som är det riktigt intressanta: vilka frågor kan vi ställa till det här nya materialet? Hur ska vi utarbeta metoder och hur ska vi hantera och tolka svaren? Vad är det för ny kunskap vi kan få fram? Och hur kan vi lära oss ännu mer genom att kombinera det gamla och det nya?

En total digitalisering av all text är visserligen möjlig, men frågan är om det är önskvärt. (För närvarande tyder prognoser på att vi genererar ny data i större mängd än vi kan spara, vilket innebär att digitaliseringen av äldre data blir en fråga om att göra val.) Och även om vi faktiskt digitaliserar all text så är det många frågor som kvantitet inte svarar på. Jag hoppas att det även i framtiden ska få finnas en och annan litteraturvetare som dyker djupt i James Joyce och försöker förstå varför, inte bara hur och på vilket sätt. Den frågan lovar nämligen vara allmänmänskligt giltig, oavsett lagrings- eller åtkomstmedia.

Vem vill leva i kunskapssamhället

10 mars 2010 Kommentering av

Häromdagen frågade ett av mina barn när jag hade lämnat på skolan och skulle iväg till bussen: ”Mamma, vad jobbar du med egentligen?” Det var inte bara dotterns ögon som var riktade mot mig utan även en klasskompis vilket fick mig att misstänka att frågan egentligen kom därifrån och att dottern inte riktigt kunde ge något bra svar. ”Jag forskar och undervisar”, svarade jag, trygg i att barn numera vet att forska är att ta reda på saker. (Även min sexåring forskar…)

Jag valde att svara med två verb istället för som jag brukar, med två substantiv: jag är forskare och lärare. Skälet var ett utbyte med en god vän några dagar tidigare som rörde just relationen mellan vad vi är och vad vi gör. Han menade att en fokusering på aktivitet var mindre undflyende, mer konkret, inte så pretentiös, om jag förstod honom rätt. Vad vi har för utbildning, eller vad vi är, är inte det centrala. Det är vad vi gör som definierar oss, det är det som är det viktiga. På sätt och vis håller jag med honom. Samtidigt har jag haft lättare att säga att jag är forskare och lärare och jag har så småningom börjar förstå vad det kan bero på.

Befattningen (eller anställningsformen!) forskare förutsätter en rad verb, eller aktiviteter, som i sin heterogenitet speglar det jag gör. Att forska är bara en del av det. Nu vet jag – och har vetat länge – att i forskningen ingår inte bara att sitta på arkiv, läsa böcker och skriva. Man måste också till exempel identifiera arkiv och böcker, gå på nitar och börja om, läsa andras arbete och kommentera, söka nya forskningsmedel, gå på seminarier och kommunicera med folk – allt saker som kanske inte avspeglar sig i en enda textrad för en artikel. Men som man gör som forskare. Trots det svarade jag ”Ja, faktiskt” när en kollega i förra veckan ringde och frågade: ”Sitter du hemma och forskar?” Spänningen mellan verbet och substantivet har varit stor för mig och den blir än större. (I dag har jag varit på brandskyddsutbildning, undrar i vilken egenskap.)

Lite perspektiv på det vi gör och det vi är ger Ylva Hasselbergs debattbok Vem vill leva i kunskapssamhället? Essäer om universitetet och samtiden som kom förra året på Gidlunds förlag. I åtta essäer skrivna under ungefär lika många år behandlar hon den pågående förändringen av den högre utbildningen och forskningen som hon ser omkring sig och som hon har studerat . Det är egentligen ingen uppbygglig bok för Hasselberg är tämligen bekymrad över refeodaliseringen av forskningen, deprofessionaliseringen, det terapeutiska förhållandet till studenterna, att med kvantitativa mått försöka mäta kvalitet och hur tilldelningen av pengar styr våra forskningsfrågor och de akademiska strukturerna.

Jag tror att hon har rätt i så mycket och det är lätt att bli lite nedslagen, men Hasselbergs ton är snarare kamplysten vilket faktiskt är uppbyggligt. (Här finns en intervju i senaste Universitetsläraren, och en recension i UNT, båda av Marie-Louise Samuelsson.) Och för mig blir det nästan emanciperande. En kritisk diskussion av de strukturella och ideologiska förändringarna gör det lättare för mig att förstå vad jag själv håller på med. Och i förlängningen påverkar det faktiskt min arbetssituation och ambition. Jag tror inte att det var Hasselbergs intention, men det är ett gott resultat, parallellt med det primära bidraget till den offentliga debatten som Hasselberg ger och, det är jag övertygad om, kommer att fortsätta ge.

Och precis som Hasselberg noterar i en bisats i essän Akademins nätverk (s 32), är inte heller jag riktigt bekväm med att min sexåring också ”forskar”. Visst är det individuella faktainsamlandet nog så tilltalande som pedagogik, men lite mer än att ta reda på hur många lejon som lever i en flock kanske ändå ska krävas innan vi sätter den etiketten på aktiviteten, brandskyddsutbildning inte inkluderad.