Arkiv

Archive for the ‘rymden’ Category

60 år med satelliter

09 oktober 2017 Kommentering av

I går skrev jag om 60 år med satelliter i Dagens Nyheter. Se också  Maria Günthers artikel för en månad sedan, mer specifikt om Sputnik.

Annonser
Kategorier:rymden

Den känsliga frågan om artificiell intelligens: Från HAL till Her

01 mars 2014 Kommentering av

Människa-datorinteraktion. Det är ju ett akademiskt ämne. Men också sedan ganska länge ett ämne för filmskapare. Min favorit är och kommer förmodligen länge vara 2001 – ett rymdäventyr, Kubricks mästerverk från 1968 med stordatorn HAL, där den sista besättningsmannen till slut kopplar ur den artificiella intelligensen för att själv överleva maskinen. Kanske är det ofta så, att vi har vissa referenspunkter för hur vi ser på och förstår annat som liknar det.

Jag tänker på det när jag diskuterar filmen Her (Spike Jonze) med min arbetskamrat Anna. Hon påpekar att den slutar ju i alla fall lyckligt på något sätt och jag inser att hon har helt rätt, och att det förvånar mig. Min referens när det gäller artificiell intelligens är den styrande och kontrollerande övermaskinen som tar över och regerar människan, inte för hennes eget bästa. Det är inte alls storyn i Her. De OS (operativsystem) som sluter sig samman drivs av egna önskemål som emellertid inte går ut över människorna, annat än en och annan kärleksrelations slut kanske. Den nya artificiella intelligensen som lär sig och utvecklas gör inte det mot ett mål som är hotande för mänskligheten. I alla fall inte så långt filmen sträcker sig. Och när vi går ut ur salongen så inser jag att jag har suttit och förväntat mig det hela tiden, att datorerna ska vända sig mot människorna. Så kraftfull är min föreställning om det som dominerande berättelse om AI.

Her, eller Samantha som hon har valt att kalla sig, och HAL är förstås olika på andra sätt också. Samantha är en hon och endast ett operativsystem, HAL är en han och refereras till som en dator av typen 9000. Samantha är – förstås – uppkopplad i ett nät medan HAL har instruktioner som är givna honom från början; i den mån det finns någon kontakt är det med en punkt på jorden. De är båda barn av sin tid, så att säga. HAL såg ut som han gjorde eftersom datorer i slutet av 60-talet var stordatorer och näten få. Samantha är bara nästa version av en viss del av datorn som konsumenterna skaffar sig och ändrar för att passa den egna smaken bättre. Fast mer avancerad än i dag förstås. Det gäller båda och är väl poängen med science fiction, att utmana vår fantasi.

Den senaste Star Trek-filmen, Into Darkness, som kom förra året och som jag inte lyckats se förrän just precis utmanar kanske inte riktigt fantasin. Och inte hade jag väl förväntat mig det heller. Jag är ingen trekkie, alls, men har inget emot rymdäventyr, snarare tvärt om, och denna gång ville jag gärna se Benedict Cumberbatch i en annan roll än Sherlock, nämligen som den hyperintelligente skurken Kahn som verkar vara gjord av stamceller. Det hela utspelar sig 2259, vilket är ett försvarligt steg framåt. London ser ut som i Star Wars episode II medan Manhattan är omisskännligt och bara tätare och mer. Men det mesta utspelar sig förstås på Enterprise eller något annat rymdskepp eller en planet. Här finns, intressant nog, inte någon artificiell intelligens som tar form och får karaktär. Data, som annars gärna figurerar i flera av Star Trek-filmerna och där just hans avsaknad av känslor respektive hans installerade eller inhiberade känslochip tar en del plats, är inte med här. I stället är det Spock som får tjäna som den mot vilken man kan ställa det mänskliga: känsla. Spock, som är halv-Vulcan, kan inte ljuga och inte bryta instruktioner. Hans modus är det alltigenom logiskt och på det viset inte bara påminner han om en dator (trots att han till hälften är människa) utan han har som utgångspunkt att agera som en. Men han lär sig att bli mer mänsklig, vilket gör hans flickvän lycklig, och han bryter mot protokollet och i slutet av filmen gråter han vid förlusten av en nära vän.

I Her står också känslorna centralt placerade, men jag är inte säker på vad Jonze vill säga, vilket kanske är ett gott betyg. Den manliga huvudpersonen blir verkligen förälskad i Samantha, och hans känslor verkar vara besvarade. Att hon inte har någon fysisk form – utöver kisel och andra metaller och kopplingar som vi kan kalla det det digitalas materialitet – framställs som något av ett hinder som måste övervinnas, på kreativa vägar, med det verkar inte vara det verkliga problemet med Samantha och hennes känslor. Det viktiga är istället att hennes kapaciteter är andra än hans, hon kan ha flera (hundratals) djupa kärleksrelationer samtidigt; hon har en förmåga att partitionera inte bara sin hårddisk kanske man kan säga, utan även sitt känsloliv. Det är inte förmågan att känna som är problemet i denna människa-datorinteraktion, inte heller förmågan att bete sig irrationellt, kanske skulle vi kunna säga ”känslomässigt”. Utan det är när han, människan, upptäcker att han inte är den enda, det är då det blir problem. Han kanske är unik för henne, men i hans värld kan man inte vara en av hundratals unika relationer, det blir en paradox.

I en värld av serietillverkade datorer och prylar som vi försöker individualisera genom färger, klistermärken, ljud och omslag ställer Her föreställningen om det unika på ända. Vi utgår från att datorer ska vara desamma i sin grundform och det är det fysiska som vi försöker individualisera. Men när datorerna, vars självbild här är förment icke-fysisk, vägrar individualisera oss, och istället ser användarna som bara en av många förskjuts balansen. Människan vill gärna vara unik och bekräftad som sådan. Eller som i Monthy Pythons Life of Brian: We are all individuals…

Framtidsfokus om Science for Welfare and Warfare

06 januari 2011 1 kommentar

Som jag har nämnt tidigare har boken Science for Welfare and Warfare nu nått bokhandelsdiskarna. Med anledning därav bjuder Institutet för Framtidsstudier och Avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria in till ett Framtidsfokus med boken som utgångspunkt. Det äger rum den 11 januari på Kulturhuset. Jag ska tala om mitt och Sverker Sörlins bidrag under titel Renar, raketer och rymd. Program finns här.

Kategorier:rymden, teknikpolitik

Science for Welfare and Warfare

16 november 2010 3 kommentarer

Science for Welfare and WarfareIgår lanserades en ny bok på Avd. för teknik- och vetenskapshistoria med bidrag från forskare både på avdelningen och från andra miljöer. Idén väcktes för nu ganska länge sedan och de ingående bidragen har genomgått flera omskrivningar, som så ofta in om akademin. Den heter Science for Welfare and Warfare och bygger i korthet på insikten att mycket kallakrigsteknik användes i dubbla syften. I dag talar man ibland om dual use, och det är således inget nytt, även om det såg annorlunda ut då och framför allt inte behövde motiveras på det sättet.

Jag deltar med artikel skriven tillsammans med Sverker Sörlin med rubriken Rockets and Reindeer: A Space Development Pair in a Northern Welfare Hinterland.

Andra deltagare är Per Högselius, Thomas Kaiserfeld, Maja Fjaestad och Gustav Holmberg.

Läs mer på förlagets hemsida.

Rymdhjälm – del II

28 februari 2009 Kommentering av

Som jag nämnt i en tidigare post experimenterade vi för en tid sedan med papier-maché eftersom vi behövde göra en rymdhjälm. Jag funderade lite på vilka förebilder och önskningar som skulle forma vår hjälm och rymdutstyrsel. Vilka föreställningar om rymddräkter har egentligen en åttaåring? Själv tänkte jag nog mest på Hergés Månen tur och retur, där Tintin, Kapten Haddock, Kalkyl och de andra (de blev ju ganska många i rymdraketen till slut, med känt resultat) hade organgea dräkter och glashjälmar, men det gav inga spår i vår dräkt.

Rymd

Rymd

Det gjorde inte heller Kenny Starfighter (en serie som SVT nyss repriserat), eller Christer Fuglesang och den rymddräkt som man kan klättra in i på Tekniska museet. Snarare styrdes vi av banal tillgång på material. Silvertyg verkade passa och högblank färg hade vi bara i grått. Antennerna är gjorda av glittriga lila piprensare. Och så vapnet, inte att förglömma: en liten avlång pappask med plastlock, delvis fylld med små färgglada mjuka bollar och sedan svept i silvertyg. För inte behöver man ha sett Stjärnornas krig för att veta att ska man ut i rymden då måste man ha ett färgglatt vapen som glittrar. Är det inte lite intressant? So much for Peaceful uses of outer space.

Kategorier:gammal teknik, rymden

Rymdhjälm i papier-maché

31 januari 2009 2 kommentarer

I dag har jag försökt framställa en hjälm till en astronaut, modell mindre, i papier-maché. Den är långt ifrån klar men fick mig att fundera lite på det här med gammal teknik. Papier-maché är tydligen en mycket gammal teknik med anor från Kina för ett par tusen år sedan som kom till Europa på 1700-talet. Den användes både för dekorativa detaljer och för rena bruksföremål som askar och till och med stolar och bord. Men i dag har tekniken inte så stor användning, berättar engelska wikipedia, eftersom bland annat plast tagit över. Det är bara de som inte har råd med de nya materialen som fortfarande använder det tuggade pappret. Och så vi då, som tyckte det var lite kul. Eller mycket kul ska jag nog säga. Vi bidrog visserligen inte så värst till tillväxten när vi nobbade en plasthjälm på Barnens hus och istället ställde oss och kladdade i köket. Ja, bortsett från tapetlimmet förstås: 35 riksdaler rakt in i den svenska ekonomin.

Austronauthjälm i vardande

Austronauthjälm i vardande