Arkiv

Archive for the ‘medier’ Category

Multitasking är en bluff

03 februari 2019 Kommentering av
Kategorier:allmänt, medier, nya medier

Boklansering på SEI

20 januari 2014 Kommentering av

9781137266224I morgon tisdag lanseras boken Media and the Politics of Arctic Climate Change: When the Ice Breaks (New York: Palgrave Macmillan, 2013). Eller When the Ice Breaks som vi helst kallar boken. Förlaget insisterade på att den riktiga titeln skulle vara undertitel medan den förklarande titeln (fylld med nyckelord som ska fungera som sökklister) skulle vara huvudtitel. Helknäppt! I en digital värld full av metadata tycker man att detta inte borde spela någon som helst roll. Men man står sig slätt mot förlag…

Lanseringen sker på Stockholm Environment Institute som just flyttat, så det är i deras nya lokaler i Garnisonen. Kom gärna! 12-14. Här finns mer information: http://www.sei-international.org/news-and-media/2761 . Jag ska tala under rubriken ”Changing Arctic – Changing World: Humanities and Social Science in the Study of Global Change”.

Kategorier:Arktis, klimat, medier, vetenskap

Ruta och Skärm

24 november 2010 Kommentering av

I morgon är det recensionsdag för boken Framtiden är nu: Kultursverige 2040, Tobias Nielsén och Sven Nilsson (red.), Volante. Det är en diger samling ganska korta texter om, ja, rätt mycket faktiskt. Rubrikerna i innehållsförteckningen rör allt från geografi och stadsplanering över musik och orkestrar till upphovsrätt och Finland(!). Detta är inte en CC-licensierad text som Efter The Pirate Bay utan en vanlig bok. Fast helt vanlig är den inte (vad är förresten vanligt). Förlaget publicerar denna vecka ett kapitel om dagen på webben. Och i dag har turen kommit till Ruta och Skärm, som jag har skrivit.

* * *

Detta började för övrigt som första inlägget från min iPad. Jag är ju egentligen en late adopter – eller ska man kanske säga ad-app-ter i just det här fallet, jag säger så ofta fel. Men jag måste erkänna att jag är ganska förtjust i min nya leksak som jag inhandlade i Mountain View (minsann) för ett par månader sedan. Att göra blogginlägg med den lyckas mig dock inte. Detta fick avslutas på en vanlig. Jag har än att lära. (Eller kan det vara iPaden…)

Kategorier:medier

Efter The Pirate Bay

03 september 2010 Kommentering av

Nu finns boken som jag tidigare skrivit om. Den släpps som bok i nästa veckan men i digital form existerar den som sagt redan. Den är CC-licensierad och finns tillgänglig här: Efter The Pirate Bay_CC.

Uppdatering:

Public service inför nya utmaningar

25 mars 2010 Kommentering av

I går hade de svenska public service-företagen sin årliga branschdag och Dagens Nyheter har de senaste dagarna publicerat ett flertal artiklar om public service, bland annat om en satsning av SR på nätet. Det är intressanta tider nu eftersom förutsättningarna tycks förändras så snabbt. Och det får ibland de kommersiella aktörerna att reagera, vilket skett i större utsträckning i Europa än här hemma. EU räknar licensfinansierad public service som verksamhet med statsstöd och har de senaste åren fått in ett stort antal klagomål om att public service i olika länder bryter mot de så kallade statsstödsreglerna. (Sverige har aldrig blivit anmält.) Detta fick kommissionen att 2008 inleda en översyn och i somras kom ett nytt meddelande om hur statsstödsreglerna ska tolkas på detta område. En förändring är att det krävs en förhandsprövning av nya tjänster som PS vill lansera. Meddelandet beskriver också vad som bör ingå i en sådan prövning.

I höstas fick jag i uppdrag av Kulturdepartementet att ta fram en modell för hur en sådan prövning skulle kunna gå till i Sverige. Jag lämnade mitt förslag i januari och det är nu ute på remiss. Hans Rosén behandlar det i en artikel i dag.

En övergripande utmaning, som inte bara berör förhandsprövning, är förstås vad som händer med public service på nätet, eller egentligen i en helt digitaliserad medievärld, något som Rosén berör i en annan analys. Han pekar på upplösningen av konsumenten och producenten som nätet möjliggör och menar, om jag förstår honom rätt, att uppdraget till public service borde ta större hänsyn till det. Han ekar därmed delvis Lars Nord som i en annan artikel menar att uppdraget måste formuleras om.

Jag är faktiskt inte säker på att det behövs. Att det skulle vara mycket svårt av skäl som har med hur lagen är skriven kanske man ska bortse ifrån vid en idédiskussion, men redan i dag har public service-företagen i uppdrag att verka på Internet. Det står ganska tydligt i propositionen. Och företagen gör det med besked. Jag vet inte till vilken nytta en precisering av det uppdraget skulle vara i en tid när nya medieformer växer som svampar ur jorden. Men det är förstås en balansgång mellan frihet och kontroll som uppdragsgivaren ibland måste utföra på slak lina.

Att den nya digitala tekniken erbjuder utmaningar eftersom frågeställningarna skär tvärs över organisatoriskt separata sakområden är en bra poäng som Rosén gör. Jag har själv berört den i ett tidigare inlägg om den nya mediemyndigheten som nu snart tar form. Men vad som kanske är lite förvånande är att detta på intet sätt är ett nytt problem för mediepolitiken. När jag arbetade med artikeln om Harry Scheins bok Inför en ny mediapolitik! som jag också nämnt tidigare blev jag varse hur samma splittring också fanns i början av 1970-talet. Schein föreslog en ny mediepolitisk byrå som inte skulle inordnas i departementsstrukturen. Den förverkligades aldrig. En och annan förändring har förstås skett sen det tidiga 70-talet, presstödet ligger inte längre hos finansen och industri- och kommunikationsdepartementen är nu ett gemensamt näringsdepartement (samtidigt som utbildning och kultur är skilda åt), men samordningsproblematiken tycks vara minst lika stor. Nya former för att överbrygga det vore värdefullt.

IPCC, medier och vetenskapens trovärdighet

28 februari 2010 3 kommentarer

IPCC har figurerat mycket i medierna den senaste veckan, i alla fall i SR/P1, som är en av mina främsta nyhets- och mediekällor (något som jag tydligen har gemensamt med en växande skara av befolkningen). Vetenskapsradion, och Ekot, har rapporterat om de felaktigheter som förekommit i IPCCs rapporter. Ett problem har varit hur man ska kunna införa ändringar om man just upptäcker fel av olika typer, det kan röra sig om fel som uppstår i när ett vetenskapligt resultat ska populariseras, om felberäkningar eller om spekulationer som tagits som fakta. I Vetenskapsradion Klotet i onsdags gjorde man en mycket pedagogisk genomgång som jag rekommenderar till lyssning. Ulrika Björksténs påpekande att en handfull fel ska ses i relation till de 10 000-tals referenser som finns i rapporten sätter saker i perspektiv.

Även i Godmorgon, världen! fick frågan utrymme i morse under rubriken Klimatdebattens dramaturgi. Sverker Sörlin intervjuades och visade på den spänning som blir mellan vad som sker inomvetenskapligt och vad som ser ut att pågå inomvetenskapligt när det silas genom medialogiken. Att det har blivit fel i en eller flera av IPCCs rapporter betyder inte att det inom vetenskapssamhället inte längre råder konsensus om att den globala uppvärmningen är ett resultat av mänsklig aktivitet. Inte heller climategate (eller CRU-hack som det också kallas) ger anledning att ompröva det.

Sverker är projektledare för ett forskningsprojekt som jag ingår i (och som snart har en hemsida här) där frågor om relationen mellan policy, media och klimatmodeller står i centrum. Paul Edwards har ju påpekat att modellerna är vår nyckel till en bredare kunskap om klimatet och med det blir också modellerna centrala för vilken klimatpolitik som ska bedrivas, vilka åtgärder som ska vidtas i ljuset av vad modellerna ger oss för scenarier över framtiden. Därför är det intressant att studera hur dessa modeller ”färdas” mellan olika arenor, tolkas och får olika betydelse. I projektet, som heter ”Modeller, medier och klimatförändring i Arktis: Modeller för global uppvärmning och ekosystem i möte med politik för hållbar utveckling”, är just Arktis i fokus. Men flera av de övergripande frågeställningarna gäller för modellering i stort. Och den senaste tidens diskussioner i media är vad man kan kalla ett case in point.

Delvis har denna problematik exploderat de senaste åren genom att klimatfrågan fått så stor politisk och därmed medial betydelse. Men frågan om hur vetenskapssamhället ska hantera oenighet är inte ny. Tvärt om. Den är inte heller ny inom klimatforskningen. I ett intressant utbyte som jag nyligen läste i tidskriften Climatic Change diskuterade Simon Shackley och nämnde Edwards i mitten av 1990-talet två olika sätt att se på modellerna som antingen instrumentella eller symboliska. Men inte minst gällde utbytet medias roll för hur vetenskapen uppfattas. Trovärdighet inom vetenskapen skapas på olika och starkt systematiserade sätt. Trovärdigheten utanför är en annan sak. Ett problem med medieringen av vetenskapen är till exempel den dramaturgi som hela tiden kräver två motståndare för att en berättelse ska bli till. Det gör att klimatskeptiker får oproportioneligt stort utrymme i relation till deras roll i vetenskapssamhället.

Inom vetenskapssamhället pågår också intressanta anpassningar både till hur skeptikerna och media kommer uppfatta vissa metodiska grepp. Det finns å ena sidan de som menar att vissa grepp bör hållas inom vetenskapssamhället eftersom de skulle kunna utnyttjas av skeptiker, eller ”climate contrarians” som Shackely också kallar dem i en artikel från 1999 som behandlar detta (Shackley et al., ”Adjusting to Policy Expectations in Climate Change Modeling”, Climatic Change 43: 413-454, 1999), å andra sidan finns det de som anser att en sådan strategi kan få helt motsatt effekt. Möjligen kan CRU-hack delvis visa på sådana spänningar.

Ett är i alla fall säkert: det är inte sista gången vi kommer att få höra om klimatmodellerna i media, i diverse olika skepnader.

Kategorier:klimat, medier, vetenskap Etiketter:,