Arkiv

Archive for the ‘mediepolitik’ Category

Demokratin och det nya offentliga samtalet

17 oktober 2017 Kommentering av

I förra veckan deltog jag i ett arrangemang av Institutet för Framtidsstudier och RIFO, Föreningen Riksdagsmän och forskare i Förstakammarsalen. Rubriken var ”Demokratin och det nya offentliga samtalet – om nya mediavanor, ökad polarisering och förändrade maktförhållanden”, och talare Anders Ekström, Uppsala universitet, Björn Wiman, Dagens Nyheter, och jag själv. Inspelningen finns här.

Tyvärr ser man inte mina  bilder och delar av presentationen byggde verkligen på dem. Men de kan beskådas i den artikel jag talar om som finns här.

 

 

Annonser

Digitalradio nästa

27 juli 2013 5 kommentarer

I torsdags fick jag i uppdrag av regeringen att samordna radiobranschen för att möjliggöra en övergång från analog till digital marksänd radio. Pressmeddelandet finns här och där finns också länk till det mycket korta direktivet.  Jag ska utgå från texterna i propositionen (Prop. 2012/13:164) och det förarbete som finns i betänkandet (SOU 2012:59). Uppdraget ska redovisas senast 30 november 2014, dvs efter valet. Det känns väldigt roligt och spännande, men också svårt. Övergången från analoga till digitala marksändningar för tv har vi ju bakom oss sedan ganska många år, men för radion har det varit svårare. Jag gjorde en studie av tv-övergången som finns i boken Radio och tv efter monopolet (2007) som jag skrev med Lars-Åke Engblom. Där fokuserade jag på argumenten som lyftes fram för själva teknikskiftet.

Just som teknikskifte är nämligen dessa övergångar särskilt intressanta. Det är ganska ovanligt när en viss teknik över en dag kan bli oanvändbar, även om den dagen har varit planerad länge. Oftast fasas teknik ut över mycket lång tid och flyttas inte sällan också till nya platser och andra användare. Men i statligt ägda system för distribution eller insamling kan detta bli en realitet. Ett annat exempel är valutor, som i ett slag kan bli oanvändbara. Det är väl också delvis därför som den här typen av teknikskifte kan bli kontroversiella. Övergången i tv-fallet var mycket omdiskuterad och det finns skäl att förvänta sig starka åsikter även när det gäller radion. Det har vi för övrigt sett tidigare. Detta är inte första gången vi byter distributionsteknik för radio, vilket jag har skrivit om i boken Genom tråd och eter (1997).

En intressant dimension i detta är förstås frekvensfrågan. I en alldeles nyutkommen bok från MIT Press (Cosmopolitan Commons) har jag en artikel som just diskuterar frekvensspektrum och dess egenskaper som en transnationell och teknikberoende allmänning (commons) där mitt empiriska fall är frekvensplaner för rundradio i Europa under mellankrigstiden och strax efter andra världskriget. Tidigare har jag argumenterat för att institutionerna som reglerar användningen av denna allmänning uppfyller de principer som Elinor Ostrom har satt upp för fungerande allmänningar.

Jag har alltså ganska länge intresserat mig för flera av de frågor som blir aktuella när man går över från analoga till digitala marksändningar för radio. Samtidigt är detta förstås en unik situation som inte har någon färdig lösning. Det kommer att bli mycket stimulerande och intressant att försöka hitta en som alla berörda aktörer kan enas om.

Efter The Pirate Bay

03 september 2010 Kommentering av

Nu finns boken som jag tidigare skrivit om. Den släpps som bok i nästa veckan men i digital form existerar den som sagt redan. Den är CC-licensierad och finns tillgänglig här: Efter The Pirate Bay_CC.

Uppdatering:

Public service inför nya utmaningar

25 mars 2010 Kommentering av

I går hade de svenska public service-företagen sin årliga branschdag och Dagens Nyheter har de senaste dagarna publicerat ett flertal artiklar om public service, bland annat om en satsning av SR på nätet. Det är intressanta tider nu eftersom förutsättningarna tycks förändras så snabbt. Och det får ibland de kommersiella aktörerna att reagera, vilket skett i större utsträckning i Europa än här hemma. EU räknar licensfinansierad public service som verksamhet med statsstöd och har de senaste åren fått in ett stort antal klagomål om att public service i olika länder bryter mot de så kallade statsstödsreglerna. (Sverige har aldrig blivit anmält.) Detta fick kommissionen att 2008 inleda en översyn och i somras kom ett nytt meddelande om hur statsstödsreglerna ska tolkas på detta område. En förändring är att det krävs en förhandsprövning av nya tjänster som PS vill lansera. Meddelandet beskriver också vad som bör ingå i en sådan prövning.

I höstas fick jag i uppdrag av Kulturdepartementet att ta fram en modell för hur en sådan prövning skulle kunna gå till i Sverige. Jag lämnade mitt förslag i januari och det är nu ute på remiss. Hans Rosén behandlar det i en artikel i dag.

En övergripande utmaning, som inte bara berör förhandsprövning, är förstås vad som händer med public service på nätet, eller egentligen i en helt digitaliserad medievärld, något som Rosén berör i en annan analys. Han pekar på upplösningen av konsumenten och producenten som nätet möjliggör och menar, om jag förstår honom rätt, att uppdraget till public service borde ta större hänsyn till det. Han ekar därmed delvis Lars Nord som i en annan artikel menar att uppdraget måste formuleras om.

Jag är faktiskt inte säker på att det behövs. Att det skulle vara mycket svårt av skäl som har med hur lagen är skriven kanske man ska bortse ifrån vid en idédiskussion, men redan i dag har public service-företagen i uppdrag att verka på Internet. Det står ganska tydligt i propositionen. Och företagen gör det med besked. Jag vet inte till vilken nytta en precisering av det uppdraget skulle vara i en tid när nya medieformer växer som svampar ur jorden. Men det är förstås en balansgång mellan frihet och kontroll som uppdragsgivaren ibland måste utföra på slak lina.

Att den nya digitala tekniken erbjuder utmaningar eftersom frågeställningarna skär tvärs över organisatoriskt separata sakområden är en bra poäng som Rosén gör. Jag har själv berört den i ett tidigare inlägg om den nya mediemyndigheten som nu snart tar form. Men vad som kanske är lite förvånande är att detta på intet sätt är ett nytt problem för mediepolitiken. När jag arbetade med artikeln om Harry Scheins bok Inför en ny mediapolitik! som jag också nämnt tidigare blev jag varse hur samma splittring också fanns i början av 1970-talet. Schein föreslog en ny mediepolitisk byrå som inte skulle inordnas i departementsstrukturen. Den förverkligades aldrig. En och annan förändring har förstås skett sen det tidiga 70-talet, presstödet ligger inte längre hos finansen och industri- och kommunikationsdepartementen är nu ett gemensamt näringsdepartement (samtidigt som utbildning och kultur är skilda åt), men samordningsproblematiken tycks vara minst lika stor. Nya former för att överbrygga det vore värdefullt.

Liten sakupplysning

03 december 2009 1 kommentar

I dag på morgonen var kommersiell radio tyst under en timme för att protestera mot att regeringen inte verkar sänka koncessionsavgifterna så mycket som den kommersiella radion vill. Jag skriver verkar eftersom ingen förstås ännu vet säkert hur förslaget kommer att se ut. Man arbetar med frågan inom Regeringskansliet.

Som en följd av denna protest fick Gert Fylking i dag plats i P1 morgon (han hade ju lite tid över) för att förklara varför. Erik Kristow, som är politiskt sakkunning på Kulturdepartementet, fick försvara vad han ännu inte kan offentliggöra.

Den stora frågan i dag var förstås just hur stor koncessionsavgiften ska vara för dessa företag med gamla tillstånd, även om det ju även finns andra brännande frågor för radion i Sverige. Men på en punkt blev det tokigt i debatten. Fylking ansåg att kommersiell radio borde få samma villkor att utvecklas som Sveriges Radio och hävdade att regeringen behöver koncessionsavgifterna för att öka anslagen till Sveriges Radio. Det är helt fel. Sveriges Radios verksamhet finansieras av TV-avgiften (som snart byter namn till radio- och TV-avgift) som du och jag betalar för att vi innehar TV. Man kan tycka vad man vill om denna konstruktion – och det gör ju folk – men det finns ingen som helst möjlighet för regeringen att ta från kommersiell radio och ge till public service, lika lite som det går att göra tvärt om.

En liten sakupplysning alltså, svensk public service finansieras inte via statsbudgeten.

Kategorier:mediepolitik, radio

TV-avgiften – en evig politisk knäckfråga

26 juni 2009 3 kommentarer

Ack ack. Vad den ställer till problem denna TV-avgift. Nu har Kristdemokraterna bestämt på sitt Riksting att man vill avskaffa TV-avgiften. Detta bara några veckor efter att regeringen lagt en public service-proposition där man säger att TV-avgiften ska vara kvar men byta namn till radio- och TV-avgift. Detta byggde möjligen något på vad den kristdemokratiske ensamutredaren Rose-Marie Frebran föreslog i sitt public service-betänkande för ett år sedan, där ju frågan utreddes. Frebran (och framför allt hennes huvudsekreterare som ju råkade vara jag) tittade på ett antal alternativ till TV-avgiften utan att för den skull alls uttömma ämnet. Slutsatsen var att TV-avgiften borde vara kvar givet vissa mål.

Det fanns framför allt två skäl till att utredningen ägnade sig åt finansieringsfrågan. Dels ville man försöka få in public service-bolagen i momssystemet för att bland annat ekonomiskt likställa intern och extern produktion av program. Eftersom PS-bolagen inte får dra av moms är det dyrare att lägga ut än att göra det i husen och det motverkar den stimulans av radio- och TV-marknaden som så många vill uppnå. Dels gör den nuvarande formen med medelstilldelning från rundradiokontot, årligen beslutad av riksdagen och tillhörande anslagsvillkor beslutade av regeringen, att PS-bolagen liknar myndigheter i väldigt stor utsträckning. Istället kan man tänka sig att TV-avgiften ska gå direkt till PS-bolagen, utan omväg via rundradiokontot. Det kallas ibland direktfinansiering och utreddes första gången på allvar 2005. Det blev inget av direktfinansieringen denna gång heller och frågan om hur momsproblematiken ska lösas ställdes till Ekonomistyrningsverket som lämnade en rapport i våras. Om det blir något av detta kommer det i höstens proposition.

Men TV-avgiften är kvar. Och även om närmare 90 procent betalar denna lagstadgade avgift så retar den upp folk. Det är bara att titta på antalet kommentarer till nätupplagornas nyhetsartiklar i ämnet. Det är delvis att avgiften är kopplad till innehav av en apparat som upplevs som stötande istället för att vara kopplad till konsumtion av ett visst innehåll. Vissa har vänt sig mot att den bara går till några få bolag som har ett uppdrag av riksdagen och inte sprids till flera som vill göra ”public service”. Andra återigen tycker inte att vi behöver ha public service över huvud taget. Men den åsikten drivs inte av något riksdagsparti.

Varför har vi då en TV-avgift när den väcker så mycket ogillande? Det starkaste argumentet är att det hittills varit det bästa sättet att garantera en oberoende finansiering av de bolag som har i uppdrag att göra radio- och TV-program som uppfyller vissa villkor. Om man istället såg till att skattefinansiera den verksamheten är risken stor att den måste konkurrera med andra utgiftsposter i statsbudgeten och risken för indirekt politisk styrning skulle bli större än den är nu.

Ett förslag som seglar upp med jämna mellanrum är en så kallad begravningsavgift för public service. Vi betalar alla begravningsavgift när vi betalar skatt, men den slussas inte in i statsbudgeten utan vidare till församlingar och liknande. En sådan finansiering skulle kunna garantera oberoendet samtidigt som man slapp TV-avgiften.

Det låter bra, men verkar tyvärr svårt. Och dyrt. Bara för att Skatteverket tar in skatt så betyder inte det att skattetabeller anpassade för en TV-avgift skulle vara gratis. (Begravningsavgiften är därtill procentuell medan det rådit konsensus om att TV-avgiften inte borde variera med inkomst, vilket gör uppbörden något mer komplicerad.) Så argumentet att en begravningsavgift skulle spara pengar tror inte jag håller. Vill man införa det måste man nog snarare tänka sig att satsa pengar. Den senaste public service-utredningen kom också till slutsatsen att det inte skulle vara möjligt att momsbelägga en sådan avgift och på så sätt få in bolagen i momssystemet. Men nu, när man funderar på andra momslösningar, kanske begravningsavgiften väcks till liv igen så att säga. Samtidigt kommer förstås andra verksamheter att också vilja ha en särskild finansieringslösning. Och då gäller det att argumentera för att just den här verksamheten – som bland annat har till uppgift att granska makten – ska ha en egen lösning.

Helt säkert är att vi inte hört sista ordet om TV-avgiften. Den är en never ending story. För att illustrera detta ska jag avsluta med att citera ett brev som jag hittade i Televerkets arkiv tidigare i våras från Landshövdingen i Gävleborgs län (vars namn jag inte kan läsa) till Generaldirektören för Telegrafverket Herman Rydin, daterat 28 september 1925 (långt innan det fanns moms):

Broder!

Då jag häromdagen såg hur kraftigt radiolicenserna tillvuxit fick jag i samband med annat liknande ärende en tanke, som härmed överlämnas till benägen prövning:

Skulle icke radioinnehavet lämpligen kunna deklareras å skattedeklarationen i februari och / eller licensavgiften inbetalas med kronoskatten? Fördelarna av både det ena och andra synas avsevärda. Skattemyndigheterna äro väl icke angelägna, men avgifter för brand- och kreatursförsäkring samt till hushållningssällskap debiteras dock redan nu medels kronodebetsedeln. Minderåriga med egna licenser torde eventuellt få deklareras och taxeras via föräldrar och målsmän.

Med hjärtlig hälsning

Din tillgivne

Kategorier:mediepolitik

Digitalradio i förändringens vind

22 maj 2009 1 kommentar

Det händer mycket inom medierna nu. I alla fall om man ska tro BBCs vd Mark Thompson som besökte Sverige förra veckan och höll ett anförande på Public Serivce-dagen. Det är en tillställning som de svenska public service-företagen ordnar årligen för att stimulera till diskussion om etermedier. ”Media is facing unparalleled change” sa Thompson och mycket av hans budskap kretsade kring förändring och vad public service måste göra för att inte – som musikindustrin (hans exempel) – komma ohjälpligt efter.

Som historiker drar man förstås öronen åt sig inför denna tendens att lyfta fram samtiden som unik. Men Thompson har säkert, precis som många andra, sina skäl. Om man upplever att en verksamhet och en organisation behöver förändras är givetvis ett yttre förändringshot ett argument så gott som något. Och visst har han rätt: det händer mycket, på många områden.

Därför är det lite intressant att läsa dagens debattartikel i Svenska Dagbladet om digitaliseringen av radio, för här står det still. Artikeln i sig erbjöd egentligen inga nyheter. Mats Svegfors (SR), Staffan Rosell (SBS Radio) och Christer Modig (MTG Radio) anser att det är dags att Regering och Riksdag ser till att svensk radio kan förbli ett attraktivt medium även i framtiden och för det krävs beslut och pengar. (Även här används förändringsargumentet och målar upp risken att radio kan hamna (ohjälpligt?) på efterkälken.)

Vad som är intressant med artikeln är timingen. Diskussionen om digitaliseringen av radion är gammal; den är äldre än den om TV som ju redan är genomförd. Digitala sändningar påbörjades redan 1995 och mellan 1996 och 1999 byggdes sändarnätet ut till en 85 procentig befolkningstäckning. Men 2002 minskade täckningen till 35 procent efter ett beslut om att utvärdera verksamheten. Digitalradiokommittén föreslog 2004 att den digitala radion skulle byggas ut i etapper, men i december 2005 beslutade regeringen att inte göra det eftersom det inte fanns ”skäl att välja en enskild teknik för den framtida radiodistributionen”.

Vad som låg bakom detta beslut, som möttes med stor besvikelse bland många av landets radioter, råder det delade meningar om, men några har tillmätt just timingen betydelse. Pagrotsky, som då var kulturminister, höll just på att genomdriva övergången till digital distribution av TV via marknätet och att samtidigt göra motsvarande på radiosidan kan ha ansetts riskabelt. Det gamla analoga nätet skulle ju släckas och tittarna köpa digital-TV-boxar. Frågan om släckning av FM-nätet (som inte alls var en omedelbar nödvändighet för att bygga ut digital radio) och den därpå följande frågan om investering i nya radioapparater var trixig under ett valår. Samtidigt fanns det naturligtvis en rad andra skäl att inte bygga ut. Parallellsänding är dyrbart, teknikutvecklingen är snabb (inte minst när det gäller trådlöst internet) och konsumenternas beteende svårt att förutse, standardiseringsfrågan är komplicerad eftersom man inte vill ha en situation där svenska radioapparater endast svenska program höra.

Nåväl. Regeringen gav istället Radio- och TV-verket i uppdrag att följa utvecklingen och Sveriges Radio skulle prova olika distributionsvägar. Verket presenterade sin slutrapport i juni förra året, ungefär samtidigt som Public service-utredningen presenterade sitt betänkande. Den förra förordade en digitalisering eftersom branschen  nu var enig, den senare var mer öppen men ansåg att det skulle vara möjligt att digitalisera under förutsättning att det fanns en enighet om standard, om tillståndsregler och att konsumenten fick ett mervärde. Ett problem med den tidiga digitalisering var nämligen att försäljningen av mottagare var mycket låg, vilket inte kan tolkas som annat än att mervärdet var begränsat.

Sedan förra sommaren har utredningen om kommersiell radio lämnat sitt betänkande, men därefter har det varit tyst. Departementet arbetar. Public service-proppen skulle ha kommit förra veckan men är försenad berättade kulturministern. Hon hoppas den ska vara klar under maj månad. Ur denna propp har man lyft frågan om moms som länge varit ett problem. Att man också har lyft radiodistributionen är inte osannolikt med tanke på att det inte bara rör public service. Så varför skriver radiobolagen på Brännpunkt just nu?

En sak är i alla fall säker och det är att Mats Svegfors snabbt har lärt sig betydelsen av lobbyarbete. På Public service-dagen avslöjade han att han under sina nio år som landshövding inte haft till närmelsevis så många kontakter med regeringen som han haft under sina tre månader som radiochef. Det ligger nära till hands att tro att det nu kanske håller på att hända något.