Arkiv

Archive for the ‘ingenjörer’ Category

Det blåser upp en vind

27 februari 2015 Kommentering av

Det är inte väldigt mycket snö i den svenska fjällvärlden denna vinter. Därför är den vind och framför allt den snö som drar in över Storlien väkommen, även om det betyder mer stugtid eftersom liftarna är avstängda på grund av blåsten. Vi passar på att titta lite på skid-vm, tända en brasa och se en film. Det blir Hayao Miyasakis senaste, och kanske sista, film, Det blåser upp en vind som hade premiär i Sverige förra året och som nyligen kom på dvd. Miyasakis filmer har varit svåra att få tag på den senaste tiden, men nu har tydligen något hänt för den lokala videobutiken i Stockholm kunde plötsligt erbjuda alla klassiker och vi kunde fylla de hål som finns vårt videotek, som till exempel Kikkis Expressbud, Det levande slottet och Ponyo. Och så denna nya, som jag inte vet om jag vill kalla klassiker än.

Till det yttre är denna historia inte lik någon annan som jag sett av Miyasaki, även om den innehåller två återkommande teman, flygplan och en huvudperson som försöker förverkliga sina drömmar. Flygplan eller flygetyg av olika slag (slott, flickor, städer – det är mycket som kan lyfta) återfinns i flera filmer och kanske framför allt Porco Rosso och Laputa. Men planens konstruktion – och egentligen ett specifikt historiskt plan – har aldrig varit i fokus tidigare mig veterligen. Den här filmen handlar om det, om att bygga flygplan och förfina de aerodynamiska egenskaperna. Och eftersom det är en ingenjörs uppgift att bygga flygplan blir detta också en film om ingenjörer. Det är inte ofta vi ser animerade filmer som har en ingenjör som huvudperson och än mer sällan florerar räknestickor som rekvisita.

Det handlar om Jiro Horikoshi (som levde 1903-1982), en ung japan som drömmer om att bli pilot men som är närsynt och därför istället måste sikta in sig på att bli flygplanskonstruktör. Att han har en medfödd talang är uppenbart och den bistra mellanchefen på Misubishi kan trots sin ogina inställning inte säga annat än att hans ritningar är perfekta. Men Jiro vill inte bara lösa det som givits honom utan har egna idéer, allt för att kunna flyga fortare i krig.

Jiro och hans vän Honjo får resa till Tyskland för att studera hos självaste Junkers, och möter både tysk ingenjörskonst och främlingsfientlighet. Hans nästa uppdrag har emellertid större betydelse, framför allt på ett personligt plan. Under uppdraget bor han på ett pensionat där han träffar en berest tysk som kommenterar det politiska läget och äter vattenkrasse. Och refererar till Bergtagen; på pensionatet kan man glömma menar han, men också tillfriskna.(Miyasaki har valt att kalla honom Castorp, för övrigt också ingenjör hos Mann!) Jiro träffar en kvinna från det förflutna, som han hjälpte vid jordbävningen som ödelade Tokyo 1923. Nahoko visar sig dock vara filmens Chauchat, sjuk i tuberkulos. De förlovar sig men kan inte gifta sig förrän hon är frisk. Jiro vill sköta om sin fästmö, men hennes far svarar: ”En mans uppgift är att sköta sitt arbete.” Så han reser. Nahoko är på kurort och idkar liggkur på altanen. Men inte så länge; hon kommer efter honom och de gifter sig snabbt för att kunna bo inneboende nära fabriken den tid de har tillsammans, vilken vi förstår blir kort. Han kommer hem sent på kvällarna och fortsätter att arbeta hemma, men sitter hos sin hustru. ”Jag tycker om att se dig arbeta.” säger hon.

Ingenjören blir ensam med sina flygplan som dock når fulländning. I alla fall från ett ingenjörsmässigt perspektiv, de går fort och är vackra. För detta sista är också viktigt. Skönheten i konstruktionen framhålls vid upprepade tillfällen, ritningarna, linjerna, harmonin. Men i det krig som kommer återvänder inte ett enda. Jiro vandrar runt i ett landskap fyllt av brända flygplanskroppar.

Den andevärld som vanligen förekommer hos Miyasaki är här ersatt av drömmar hos Jiro, drömmar där han möter den italienske flygplanskonstruktören Caproni och olika typer av konstruktioner som han arbetar med eller vill förverkliga. Det är ett sätt för Miyasaki att även i denna historiskt underbyggda film komma ifrån det verkliga och utvidga sina möjligheter att tänja på berättelsen och visa på ambitioner, önskningar och rädslor som huvudpersonen bär på. Caproni uppmanar honom att förvalta sitt pund, att tänka över vad han gör med sin tid.

Det är fint, och ofta precist: blommorna på ängen, detaljerna på vingen, molnen på himlen. Miyasaki har gjort en svepande vacker film om en ingenjör som byggde ett viktigt flygplan. Han väver ihop arbete och kärlek, men inte sömlöst. Miyasaki kan inte avhålla sig från att låta Jiros chefer skrattande kommentera att han ”är människa, trots allt”, underförstått: och inte bara ingenjör, när de ser hans målmedvetenhet inför ett brev från fästmön, viktigare än att undkomma säkerhetspolisen. Den är gåtfull denna föreställning, att ingenjörer bara skulle kunna älska teknik, vilket gör dem smått omänskliga. Kanske är det inte någon nyckelreplik i filmen, men ändå; den lägger ytterligare en bit till vår förståelse av ingenjören. Vi, tittarna, vet att Jiro inte är någon ingenjör Planertz, men hans chefer måste skapa distans.

Miyasaki är kluven inför tekniken: han beundrar planet, men visar oss samtidigt de ödesdigra konsekvenserna. När det gäller Jiro så råder det emellertid ingen tvekan, detta är en mycket kärleksfull film om en ingenjör.

Kategorier:film, ingenjörer

Vem vill bli ingenjör

18 februari 2010 2 kommentarer

Enligt en undersökning som Kairos Futures låtit göra verkar ingenjörsyrket plötsligt vara drömjobbet. I sin ledare över ämnet skriver Ny Tekniks chefredaktör att bland dessa ingenjörsjobb är det en tjänst på Google som lockar mest:

Ett jobb på högkvarteret i Mountain View är som en månlandning för karriären. Ära, berömmelse och beundran. Ett kvitto på att du är smart och framgångsrik.

För dem som arbetar med att rekrytera gymnasieelever till de högskolorna är detta förstås oerhört intressant. Vad är det med Google som är så lockande att det framstår som krönet på en ingenjörskarriär? Och hur ska man få niondeklassarna att faktiskt välja naturvetenskapligt program för att sedan gå vidare till en teknisk högskola eller liknande? Teknikdelegationen (som jag tidigare skrivit om i ett inlägg om ingenjörsbristen) har i uppdrag att fundera på sådana saker och snart får vi se om deras skiftande ansträngningar gjort några avtryck i ungdomarnas val av gymnasieprogram. Och så småningom kanske vi kan se en förändring även på högskolorna, men kausaliteten är förstås svår att fastställa.

Det kan finnas många skäl till att man väljer en ingenjörsutbildning framför andra, och lika många skäl till vilka val man gör efter examen. Det vet jag. Jag är civilingenjör från teknisk fysik, men jag har aldrig haft vad många skulle kalla ett riktigt ingenjörsjobb. Jag arbetar med teknik hela tiden, men jag löser inte en enda integral. Det gäller å andra sidan för de flesta av mina kurskamrater, som dock har ”riktiga ingenjörsjobb”.

Att bilden av vad en ingenjör är och gör är så suddig i kanterna är både en tillgång och ett problem för de som ska rekrytera ungdomar till högre teknisk utbildning. Å ena sidan vill man få dessa presumtiva ingenjörer att inse att en ingenjörsutbildning öppnar för en rad mycket skiftande och stimulerande yrkesval. Å andra sidan vill  man förändra den förhärskande klassiska bilden av ingenjören som Planertz, mannen i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes, underbart tolkad av Gunnar Björnstrand i filmen från 1950. Det är en grannlaga uppgift.

Vad som stökar till det är förstås att man inte behöver vara ingenjör för att få månlanda i Mountain View. En av Sveriges mest anlitade föredragshållare om informationssamhället, dess orsaker och konsekvenser, i en rad olika dimensioner, medlem i regeringens IT-råd etc, lämnar snart sitt arbete på Stockholms Handelskammare för att arbeta med public policy för Google, i Mountain View. Och han är jurist. Det finns olika vägar att gå.

En väg som jag definitivt inte tror på är den leksakstillverkaren Mattel skisserat med sin senaste Barbiemodell. Hon är helt enkelt dataingenjör och framröstad av ”consumers around the world”, även om ryktet säger att det funnits röstningskampanjer i grupper som knappast består av dem som betraktas som målgrupp. Men hon är förstås först och främst Barbie. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Efter att ha läst Ny Tekniks kommentar lutar jag emellertid åt det senare. Jag hoppas den är ironisk men tror tyvärr inte det. På den avslutande frågan om vem som inte vill vara ”geek chic” med rosa dator och åtsittande topp blir mitt svar: inte jag i alla fall.

Uppdatering: Även DN har publicerat den märkligt oreflekterade kommentaren ovan.

Kategorier:ingenjörer, utbildning

Skunk works – den lekande ingenjören

17 september 2009 3 kommentarer

I förra veckan presenterade Ny Teknik en ny bok om Ericsson, skriven av Svenolof Karlsson och Anders Lugn. En sak som lyftes fram som central för företagets framgång var alla de projekt som ingenjörerna drev, sina chefer ovetandes, så kallade skunk works. Före detta Ericssonchefen Sven-Christer Nilsson menade till och med att dessa skunk works var vad som räddat företaget och gjort det så stort. Kul! kan man tycka. Kul att fyrkantiga ingenjörer kan vara lite bohemiska, göra lite som de vill. Men poängen är förstås vidare än så.

Dels implicerar den tillmätta betydelsen av skunk works att den kontroll, planering och styrning av teknikutveckling som ofta eftersträvas i moderna företag inte behöver vara rätt väg till framgång. Dels säger den något om ingenjörspraktik och teknikutveckling som kreativ process. Och de två sakerna är förstås kopplade.

En god vän satte häromdagen en bok i händerna på mig. Det var ett sätt för honom att illustrera sin skepsis mot de uppföljningssystem som vissa forskningsfinansiärer vill införa, och delvis redan infört, för att kontrollera de projekt som beviljats bidrag. Redan innan projektet har börjat ska man tala om de förväntade resultaten. Det var inte så att min vän inte ville säga vad de tänkte sig uppnå med sina projekt, men hans poäng var att eftersom det var en kreativ process måste det finnas en viss flexibilitet. Hans eget expertisområde var programvaruutveckling där man lagt ner mycket tid på att försöka beräkna kostnader för olika typer av projekt. Det visar sig emellertid, inte särskilt förvånande, att 200 000 rader kod kan se olika ut, är olika bra och följaktligen ta olika lång tid att utveckla.

Boken heter Artful Making: What Managers Need to Know About How Artists Work (2003) och går helt kort ut på att teknikutvecklare och projektledare kan lära av hur man arbetar i vad vi traditionellt brukar kalla kreativa yrken. Den ytterligt kreativa process som en teateruppsättning är kan likväl planeras; man har du de facto ett premiärdatum. Men uppföljningen är parallell med processen och under arbetet äger inte bedömningsgrunderna rätt och fel någon giltighet. Här finns något att lära menar författarna Rob Austin och Lee Devin.

Skunk works är projekt som ingenjören arbetar med på sin fritid eller taxerar andra projekt med. Det är kreativa projekt, där engagemanget är stort, där man tror på tekniken och har roligt.  Och nu säger Sven-Christer Nilsson att det är dessa projekt som gjort Ericsson vad det är. Bilden av ingenjören som homo faber, den skapande människan, bör kompletteras med bilden av henne som homo ludens, den lekande människan.

Kategorier:ingenjörer

Ingenjörsbrist eller intressebrist

29 maj 2009 1 kommentar

Det saknas ingenjörer samtidigt som det är i händerna på denna yrkesgrupp som framtiden ligger. Ja, så kan man sammanfatta en del av den diskussion som nu förs i organ som exempelvis IVA-aktuellt och på Teknikdelegationens hemsida. ”Ingenjörer är vårt moderna samhälles ryggrad och det är mycket viktigt att vi lockar duktiga ungdomar till den yrkesbanan” skriver därtill Christer Fuglesang i sitt senaste nyhetsbrev (som egentligen är en lista på vilka symboler han ska ta med sig på sin nästa rymdfärd – en mycket intressant lista med motiveringar).

Ofta gäller det att sälja in teknik och naturvetenskap till framför allt flickor, men i högre utsträckning även till pojkar. Man vill försöka förklara vad det egentligen handlar om för att de ska bli intresserade och komma och studera och så småningom bli ingenjörer och börja arbeta i det svenska näringslivet. Eller i industrin, som vi sa förr i världen. KTH drar sitt strå till stacken och lanserade tidigare i våras KTH på insidan vars slututställning invigdes i dag. Namnet leder förstås tanken till hippa tillställningar som Bergs eller kanske framför allt Konstfacks utställningar och invigningstalare var ingen mindre än… Alex Schulman.

Jag tror att det är viktigt att i den allmänna debatten problematisera vad teknik och vetenskap egentligen är eftersom många föreställningar som finns inte alls reflekterar verkligheten. Vetenskapens världsomstörtande anspråk är det nog inte många vetenskapsmän och – kvinnor som kan identifiera sig med i sin dagliga verksamhet. Och den innovations- och entreprenörsinriktade synen på teknik är förmodligen på samma sätt avlägsen för den tekniker som sysslar med förbättringar av teknik i små steg i taget. Projekten i KTH på insidan är väl valda ur det perspektivet.

Samtidigt tror jag också att själva ingenjörsutbildningen måste förändras, inte bara diskussionen om teknik och vetenskap. En större kunskap om teknik och vetenskap i en samhällelig kontext – för det är bara där den kan förändra – är viktigt för ingenjörernas förståelse av sitt eget uppdrag. Och det är också min övertygelse att vi genom en utbildning som förmedlar en sådan kunskap kan få andra ingenjörer än de vi har i dag, ingenjörer med större intresse för samband och beroenden. Lika viktig som förståelsen för ingenjörens samhälleliga roll är ingenjörsutbildningens struktur. De olika kurserna ska vara kopplade så att deras funktion framgår tydligt för teknologen. Så är det inte alltid i dag, men det pågår arbete för att förändra ingenjörsutbildningen på våra tekniska högskolor, och det är ett viktigt arbete som förtjänar både pengar och uppmuntran.

Det finns följaktligen mycket att göra för att råda bot på ingenjörsbristen. Och visst har initiativ som Teknikdelegationen en viktig funktion. Men jag blir också lite orolig för att det handlar mer om yta än om djup. Jag hoppas verkligen att jag har fel, men jag kan inte annat än studsa inför det faktum att man har illustrerat hemsidan med en bild där Einsteins ikoniska formel E = m c2 är fel. Det stora ”E”t är utbytt mot ett litet ”e” vilket gör formeln till nonsens. (Jag påtalade detta för delegationens kansli för ett par månader sedan, men utan resultat.) Det är som om Svenska Akademins hemsida skulle ha stavfel i rubriken – det skulle liksom urholka förtroendet något.

Fast det skulle ju aldrig hända. Och hände det skulle det åtgärdas omedelbart. När det gäller det naturvetenskapliga språket är det fortfarande exklusivt. Till och med en av 1900-talets främsta vetenskapliga upptäckter kan felstavas utan att någon höjer på ögonbrynen. Det kanske är det som är problemet. Teknik och vetenskap, språket och kunskapsformerna, ses fortfarande som isolerade verksamheter av litet allmänt intresse, och det är det betydligt svårare att ändra på.