Arkiv

Archive for the ‘film’ Category

Fotoautomaten

12 juni 2017 Kommentering av

Det är ett mysterium. Amelie stjäl ett album fyllt med ihopfogade delar av sönderrivna bilder från fotoautomater. En person återkommer ofta och förefaller därmed särskilt missnöjd; i många automater har han tagit många bilder som han sedan rivit sönder och slängt. Varför? Det visar sig till slut att han reparerar automater och kontrollerar sitt arbete med att avslutningsvis ta en bild. Och vad ska han använda för objekt om inte sig själv. Det är ju ändå för porträttfotografering som vi har dessa automater. Men hur länge till?

Jag ser den så fort jag kliver ut ur COOP på Centralen. Rakt fram ligger den, allra längst in bland förvaringsboxarna på nedre planet. Hade jag letat efter den hade jag förmodligen fått hålla på ett tag. Men nu, när jag nästan snubblar över den, känns ändå placeringen given. Den är helt undanskuffad.

Mitt körkort håller på att gå sönder och jag måste ha en bild för att kunna beställa ett nytt och jag beslutar mig för att ta den nu, denna sena måndagkväll när jag ändå inte har någon tid att passa. Och jag förflyttas genast i tiden när jag slår mig ner på den gängade pallen och stirrar in i det svarta fönstret där mina ögon ska ligga mellan de två pilarna. Detta är så bekant. Med undantag för kortbetalningen ser insidan på boxen likadan ut som när jag var ung och gjorde detta både av samma skäl och helt andra. Då tog vi också bilder i automaten för att det var kul. För att dela med varandra. Lite snabbt och billigt. Det var den tidens Instagram.

Jag drar mig till minnes en scen ur en Sjöwall Wahlöö (Polismördaren kanske?) där Martin Beck blir erbjuden nakenbilder av en underårig flicka, tagna i en fotoautomat just på Centralen. Det var samhällskritik. Instagram kan förmodligen användas på liknande sätt, nu när det är möjligt att annonsera i tjänsten. Tidigare kanske det ändå hände och transaktionen var istället stora följarskaror och likes.

Men de flesta bilder hamnade nog ändå i just pass, körkort eller plånböcker. Kanske efter att man blivit missnöjd och växlat fler femkronor. Nu kan jag välja om jag vill ha dem som visas på skärmen eller om jag vill ta om bilderna. Jag gör ett nytt försök, men jag ser visst ut sådär och accepterar mitt öde och trycker på print. En tydlig skillnad mot det mesta i digital väg numera tycks ändå vara att man inte kan lägga filter på eller retuschera bort ojämnheter i huden.

IMG_3038Den här fotoautomaten är alltså på samma gång oförändrad och anpassad. Utsidan har en sorts Pressbyråestetik med ett något kryptiskt nätverk som kanske ska alludera till att dessa maskiner oftast just finns i noderna, på stationerna som binds samman av infrastruktur. Men jag känner ändå igen den direkt med draperiet och pallen. Frågan är om nästa generation vet vad detta är. Snart kommer den att framstå som lika onödig som telefonautomaterna som numera lyser med sin frånvaro i gatubilden. De var förstås alltid många fler och fick roller i Stålmannen eller Harry Potter. Den enda film jag kan komma på där en fotoautomat tar någon plats är just Amelie från Montmartre (2001). Men kanske ändrar det sig om de blir ännu färre. Kanske kan de då få tjäna som entréer till en svunnen tid, både bildlikt och faktiskt.

Det hinner inte ens gå en vecka innan jag får ett nytt brev av Transportstyrelsen. Min ansökan har underkänts. Kod 42. ”Ansiktsbilden ska vara jämnt belyst.” Fotoautomatens blixtrar har gett mig vita fläckar på haka och kind som myndigheten inte tänker godkänna. Det får nog betraktas som spiken i kistan för min del. Denna gamla medieteknik förpassas härmed till historien, i källaren på Centralen i Stockholm.

Det blåser upp en vind

27 februari 2015 Kommentering av

Det är inte väldigt mycket snö i den svenska fjällvärlden denna vinter. Därför är den vind och framför allt den snö som drar in över Storlien väkommen, även om det betyder mer stugtid eftersom liftarna är avstängda på grund av blåsten. Vi passar på att titta lite på skid-vm, tända en brasa och se en film. Det blir Hayao Miyasakis senaste, och kanske sista, film, Det blåser upp en vind som hade premiär i Sverige förra året och som nyligen kom på dvd. Miyasakis filmer har varit svåra att få tag på den senaste tiden, men nu har tydligen något hänt för den lokala videobutiken i Stockholm kunde plötsligt erbjuda alla klassiker och vi kunde fylla de hål som finns vårt videotek, som till exempel Kikkis Expressbud, Det levande slottet och Ponyo. Och så denna nya, som jag inte vet om jag vill kalla klassiker än.

Till det yttre är denna historia inte lik någon annan som jag sett av Miyasaki, även om den innehåller två återkommande teman, flygplan och en huvudperson som försöker förverkliga sina drömmar. Flygplan eller flygetyg av olika slag (slott, flickor, städer – det är mycket som kan lyfta) återfinns i flera filmer och kanske framför allt Porco Rosso och Laputa. Men planens konstruktion – och egentligen ett specifikt historiskt plan – har aldrig varit i fokus tidigare mig veterligen. Den här filmen handlar om det, om att bygga flygplan och förfina de aerodynamiska egenskaperna. Och eftersom det är en ingenjörs uppgift att bygga flygplan blir detta också en film om ingenjörer. Det är inte ofta vi ser animerade filmer som har en ingenjör som huvudperson och än mer sällan florerar räknestickor som rekvisita.

Det handlar om Jiro Horikoshi (som levde 1903-1982), en ung japan som drömmer om att bli pilot men som är närsynt och därför istället måste sikta in sig på att bli flygplanskonstruktör. Att han har en medfödd talang är uppenbart och den bistra mellanchefen på Misubishi kan trots sin ogina inställning inte säga annat än att hans ritningar är perfekta. Men Jiro vill inte bara lösa det som givits honom utan har egna idéer, allt för att kunna flyga fortare i krig.

Jiro och hans vän Honjo får resa till Tyskland för att studera hos självaste Junkers, och möter både tysk ingenjörskonst och främlingsfientlighet. Hans nästa uppdrag har emellertid större betydelse, framför allt på ett personligt plan. Under uppdraget bor han på ett pensionat där han träffar en berest tysk som kommenterar det politiska läget och äter vattenkrasse. Och refererar till Bergtagen; på pensionatet kan man glömma menar han, men också tillfriskna.(Miyasaki har valt att kalla honom Castorp, för övrigt också ingenjör hos Mann!) Jiro träffar en kvinna från det förflutna, som han hjälpte vid jordbävningen som ödelade Tokyo 1923. Nahoko visar sig dock vara filmens Chauchat, sjuk i tuberkulos. De förlovar sig men kan inte gifta sig förrän hon är frisk. Jiro vill sköta om sin fästmö, men hennes far svarar: ”En mans uppgift är att sköta sitt arbete.” Så han reser. Nahoko är på kurort och idkar liggkur på altanen. Men inte så länge; hon kommer efter honom och de gifter sig snabbt för att kunna bo inneboende nära fabriken den tid de har tillsammans, vilken vi förstår blir kort. Han kommer hem sent på kvällarna och fortsätter att arbeta hemma, men sitter hos sin hustru. ”Jag tycker om att se dig arbeta.” säger hon.

Ingenjören blir ensam med sina flygplan som dock når fulländning. I alla fall från ett ingenjörsmässigt perspektiv, de går fort och är vackra. För detta sista är också viktigt. Skönheten i konstruktionen framhålls vid upprepade tillfällen, ritningarna, linjerna, harmonin. Men i det krig som kommer återvänder inte ett enda. Jiro vandrar runt i ett landskap fyllt av brända flygplanskroppar.

Den andevärld som vanligen förekommer hos Miyasaki är här ersatt av drömmar hos Jiro, drömmar där han möter den italienske flygplanskonstruktören Caproni och olika typer av konstruktioner som han arbetar med eller vill förverkliga. Det är ett sätt för Miyasaki att även i denna historiskt underbyggda film komma ifrån det verkliga och utvidga sina möjligheter att tänja på berättelsen och visa på ambitioner, önskningar och rädslor som huvudpersonen bär på. Caproni uppmanar honom att förvalta sitt pund, att tänka över vad han gör med sin tid.

Det är fint, och ofta precist: blommorna på ängen, detaljerna på vingen, molnen på himlen. Miyasaki har gjort en svepande vacker film om en ingenjör som byggde ett viktigt flygplan. Han väver ihop arbete och kärlek, men inte sömlöst. Miyasaki kan inte avhålla sig från att låta Jiros chefer skrattande kommentera att han ”är människa, trots allt”, underförstått: och inte bara ingenjör, när de ser hans målmedvetenhet inför ett brev från fästmön, viktigare än att undkomma säkerhetspolisen. Den är gåtfull denna föreställning, att ingenjörer bara skulle kunna älska teknik, vilket gör dem smått omänskliga. Kanske är det inte någon nyckelreplik i filmen, men ändå; den lägger ytterligare en bit till vår förståelse av ingenjören. Vi, tittarna, vet att Jiro inte är någon ingenjör Planertz, men hans chefer måste skapa distans.

Miyasaki är kluven inför tekniken: han beundrar planet, men visar oss samtidigt de ödesdigra konsekvenserna. När det gäller Jiro så råder det emellertid ingen tvekan, detta är en mycket kärleksfull film om en ingenjör.

Kategorier:film, ingenjörer