Arkiv

Archive for the ‘digitalisering’ Category

Demokratin och det nya offentliga samtalet

17 oktober 2017 Lämna en kommentar

I förra veckan deltog jag i ett arrangemang av Institutet för Framtidsstudier och RIFO, Föreningen Riksdagsmän och forskare i Förstakammarsalen. Rubriken var ”Demokratin och det nya offentliga samtalet – om nya mediavanor, ökad polarisering och förändrade maktförhållanden”, och talare Anders Ekström, Uppsala universitet, Björn Wiman, Dagens Nyheter, och jag själv. Inspelningen finns här.

Tyvärr ser man inte mina  bilder och delar av presentationen byggde verkligen på dem. Men de kan beskådas i den artikel jag talar om som finns här.

 

 

Annonser

”Datadriven” humanistisk forskning snarare än datadriven humanistisk forskning

18 september 2017 Kommentering av

Jag har varit på workshop! Det var ett arrangemang av Patrik Svensson och Pelle Snickars i Arkitekturhuset på KTH. Det var fullbokat och med väntelista vilket tydligt visade att det finns  stort intresse för frågorna, som kort kan sammanfattas med att diskutera vad det är, vilka möjligheter som finns och vilka gränsytor som kan vara fruktbara. Jag lärde mig mycket och är glad att jag gick.

Men redan i somras när jag anmälde mig så frågade jag Patrik och Pelle, i den lilla ruta där man kunde göra medskick, hur något kan vara datadrivet. Vad betyder det egentligen, att säga att forskningen är datadriven? Pelle jämförde inledningsvis med hur arkivet styr historisk forskning. Man går in och hittar saker. I det kan nog vissa känna igen sig, men i dag är det väl få som skulle råda doktorander att göra just så: ”gå in och se vad du kan hitta så tar vi det där med frågorna sen”. (Det finns inte tid är väl ett skäl.) Samtidigt är det rätt att vi har svårt att säga något om källorna är tysta. Det är ett problem som senare forskning försöker lyfta; vilka röster hörs inte och borde vi inte försöka lyssna efter dem? Men det är också rätt att det alltid är en dialektik mellan frågor och material.

I den så kallade digitala världen talar man inte sällan om hur man skapar nytt material. Jag och Sabine Höhler har skrivit om hur det digitala arkivet som många av oss använder är skapat av oss själva på ett helt nytt sätt. Vi plockar ihop från material på nätet och kraven på att definiera vårt arkiv blir kanske därmed större. Det material vi talade om i vår artikel var emellertid digitalt från början och därmed i någon mening givet. När  analogt material ska digitaliseras inställer sig förstås frågor om urval och bortval. Robert Darnton diskuterade detta i striden om Google Books för nu ganska länge sedan.

Att digitaliseringen av arkiv och böcker och material alltid blir ofullständig är viktigt att påminna om. Jag har studenter som inte längre hittar till ett bibliotek. De förstår inte att de viktigaste böckerna för att skriva om ett visst ämne kanske inte går att ladda ner från nätet. Och jag måste underkänna dem på uppsatsen. Jag påstår självklart inte att detta är ett stort problem bland etablerade forskare, men jag menar att vad jag tidigare har kallat för ”det digitala imperativet” gör sig gällande och har en kraft som vi bör vara uppmärksamma på.

Patriks svar var att detta begrepp finns i forskningspropositionen vilket är ett pragmatiskt maktargument som måste tas på allvar. Det är viktigt att klargöra att det vi gör är vad riksdagen har beslutat att vi ska göra och inte kalla det något annat som måste förklaras och där man i processen kan förlora tolkningsföreträdet. Det har jag full förståelse för. Men detta med agens är också viktigt. Att tala om datadrivet blir då problematiskt. Det fanns det fler på workshopen som försiktigtvis höll med om.

I det akademiska fält som jag tillhör — teknik- och vetenskapsstudier eller STS — är agens helt centralt. Vem GÖR? Och under senare år har jag befunnit mig i sammanhang där så kallade external drivers (det finns inget bra svenskt uttryck) som globalisering, klimat och ibland även teknik  får tjänstgöra som förklaringsmodeller för förändring. Så kan det förstås uppfattas på det lokala planet, men intressant och viktigt är att faktiskt försöka ta reda på vem som GÖR.

Det är mot denna bakgrund som jag känner mig tveksam att använda begreppet datadriven forskning. Ska man göra det så borde man genast flagga för att det är problematiskt genom att tala om ”datadriven” humanistisk forskning. Jag är i grunden skeptisk till dessa citattecken som florerar när man inte tar ansvar för sitt språk och gömmer sig bakom ironier och dubbeltydigheter, tongue-in-cheek och så vidare. Men här undrar jag om det inte är till och med nödvändigt. Till dess att vi har hittat en bättre term bör vi vara försiktiga med den som finns.

Fotoautomaten

12 juni 2017 Kommentering av

Det är ett mysterium. Amelie stjäl ett album fyllt med ihopfogade delar av sönderrivna bilder från fotoautomater. En person återkommer ofta och förefaller därmed särskilt missnöjd; i många automater har han tagit många bilder som han sedan rivit sönder och slängt. Varför? Det visar sig till slut att han reparerar automater och kontrollerar sitt arbete med att avslutningsvis ta en bild. Och vad ska han använda för objekt om inte sig själv. Det är ju ändå för porträttfotografering som vi har dessa automater. Men hur länge till?

Jag ser den så fort jag kliver ut ur COOP på Centralen. Rakt fram ligger den, allra längst in bland förvaringsboxarna på nedre planet. Hade jag letat efter den hade jag förmodligen fått hålla på ett tag. Men nu, när jag nästan snubblar över den, känns ändå placeringen given. Den är helt undanskuffad.

Mitt körkort håller på att gå sönder och jag måste ha en bild för att kunna beställa ett nytt och jag beslutar mig för att ta den nu, denna sena måndagkväll när jag ändå inte har någon tid att passa. Och jag förflyttas genast i tiden när jag slår mig ner på den gängade pallen och stirrar in i det svarta fönstret där mina ögon ska ligga mellan de två pilarna. Detta är så bekant. Med undantag för kortbetalningen ser insidan på boxen likadan ut som när jag var ung och gjorde detta både av samma skäl och helt andra. Då tog vi också bilder i automaten för att det var kul. För att dela med varandra. Lite snabbt och billigt. Det var den tidens Instagram.

Jag drar mig till minnes en scen ur en Sjöwall Wahlöö (Polismördaren kanske?) där Martin Beck blir erbjuden nakenbilder av en underårig flicka, tagna i en fotoautomat just på Centralen. Det var samhällskritik. Instagram kan förmodligen användas på liknande sätt, nu när det är möjligt att annonsera i tjänsten. Tidigare kanske det ändå hände och transaktionen var istället stora följarskaror och likes.

Men de flesta bilder hamnade nog ändå i just pass, körkort eller plånböcker. Kanske efter att man blivit missnöjd och växlat fler femkronor. Nu kan jag välja om jag vill ha dem som visas på skärmen eller om jag vill ta om bilderna. Jag gör ett nytt försök, men jag ser visst ut sådär och accepterar mitt öde och trycker på print. En tydlig skillnad mot det mesta i digital väg numera tycks ändå vara att man inte kan lägga filter på eller retuschera bort ojämnheter i huden.

IMG_3038Den här fotoautomaten är alltså på samma gång oförändrad och anpassad. Utsidan har en sorts Pressbyråestetik med ett något kryptiskt nätverk som kanske ska alludera till att dessa maskiner oftast just finns i noderna, på stationerna som binds samman av infrastruktur. Men jag känner ändå igen den direkt med draperiet och pallen. Frågan är om nästa generation vet vad detta är. Snart kommer den att framstå som lika onödig som telefonautomaterna som numera lyser med sin frånvaro i gatubilden. De var förstås alltid många fler och fick roller i Stålmannen eller Harry Potter. Den enda film jag kan komma på där en fotoautomat tar någon plats är just Amelie från Montmartre (2001). Men kanske ändrar det sig om de blir ännu färre. Kanske kan de då få tjäna som entréer till en svunnen tid, både bildlikt och faktiskt.

Det hinner inte ens gå en vecka innan jag får ett nytt brev av Transportstyrelsen. Min ansökan har underkänts. Kod 42. ”Ansiktsbilden ska vara jämnt belyst.” Fotoautomatens blixtrar har gett mig vita fläckar på haka och kind som myndigheten inte tänker godkänna. Det får nog betraktas som spiken i kistan för min del. Denna gamla medieteknik förpassas härmed till historien, i källaren på Centralen i Stockholm.

Bekväma faktoider

19 september 2015 Kommentering av

Det finns få saker som vi håller så kära som våra föreställningar. De är besvärliga att ändra på, kanske för att vi bygger vår världsuppfattning på dem och en ändring betyder att vår värld ruckas, aldrig så lite.

Intressant nog kan detta även gälla forskare. Och kanske är det inte så konstigt. Vi är ju bara människor vi också. Men vi har, menar jag, ett professionellt uppdrag att ompröva. Vi ska alltid omfamna ny kunskap, med ett lagom mått av ifrågasättande och kritik. Enkla orsakssamband bör vi undersöka, inför långtgående slutsatser och extrapoleringar bör vi höja ett varningens finger och gamla sanningar bör vi på samma sätt behandla kritiskt. Och ändå. Då och då väljer någon den empiri som passar den egna övertygelsen eller argumentet.

Nyligen fick jag anledning av återigen fundera över uppgiften att behovet av datorer underskattades i datateknikens barndom. Själva formuleringen här är med avsikt oprecis. Det visar sig nämligen att det finns flera ”citat” (de flesta går inte att belägga) från olika tider av olika män som nämner olika tal för att säga något om vad som kommer att räcka i framtiden. Gustav Sjöblom reder förtjänstfullt ut detta i sitt senaste blogginlägg.

Gustav menar att under en viss period kan det ha funnits en föreställning om beräkningsbehov som var begränsat. Därmed kan det verkligen ha funnits någon som sa si eller så om hur många datorer världen behövde. Poängen är emellertid att de datorer man hade under denna period och vad de kunde göra snabbt förändrades. Centrala stordatorer för specifika beräkningar fanns före 1956 i Sverige, men sedan ändrades denna tekniska pryl, och den har fortsatt att ändras. Problemet är att termen dator kvarstår, men den mobiltelefon jag håller i handen är en helt annan artefakt. Är det verkligen meningsfullt att jämföra?

Varför återberättas då myten? Jag tror som Gustav och andra att den är bekväm för att visa på förändringstakt inom en viss sektor, den bekräftar en bild vi har. (Samtidigt vet vi också att många av de förutsägelser som gjordes för ett drygt halvsekel sedan inte alls slog in, men dem pratar vi mindre om. Och vips får vi en baklängeshistoria om teknik där utveckling förefaller naturlig.)

Men uttalanden av människor i historisk tid om framtiden kan också användas för att argumentera för förändring i samtiden. Då blir det mer problematiskt om sammanhanget är bortsuddat. Om den mänskliga existensen kan man fälla tidlösa uttalanden. Men det gäller inte vår teknik.

Digitalradio nästa

27 juli 2013 5 kommentarer

I torsdags fick jag i uppdrag av regeringen att samordna radiobranschen för att möjliggöra en övergång från analog till digital marksänd radio. Pressmeddelandet finns här och där finns också länk till det mycket korta direktivet.  Jag ska utgå från texterna i propositionen (Prop. 2012/13:164) och det förarbete som finns i betänkandet (SOU 2012:59). Uppdraget ska redovisas senast 30 november 2014, dvs efter valet. Det känns väldigt roligt och spännande, men också svårt. Övergången från analoga till digitala marksändningar för tv har vi ju bakom oss sedan ganska många år, men för radion har det varit svårare. Jag gjorde en studie av tv-övergången som finns i boken Radio och tv efter monopolet (2007) som jag skrev med Lars-Åke Engblom. Där fokuserade jag på argumenten som lyftes fram för själva teknikskiftet.

Just som teknikskifte är nämligen dessa övergångar särskilt intressanta. Det är ganska ovanligt när en viss teknik över en dag kan bli oanvändbar, även om den dagen har varit planerad länge. Oftast fasas teknik ut över mycket lång tid och flyttas inte sällan också till nya platser och andra användare. Men i statligt ägda system för distribution eller insamling kan detta bli en realitet. Ett annat exempel är valutor, som i ett slag kan bli oanvändbara. Det är väl också delvis därför som den här typen av teknikskifte kan bli kontroversiella. Övergången i tv-fallet var mycket omdiskuterad och det finns skäl att förvänta sig starka åsikter även när det gäller radion. Det har vi för övrigt sett tidigare. Detta är inte första gången vi byter distributionsteknik för radio, vilket jag har skrivit om i boken Genom tråd och eter (1997).

En intressant dimension i detta är förstås frekvensfrågan. I en alldeles nyutkommen bok från MIT Press (Cosmopolitan Commons) har jag en artikel som just diskuterar frekvensspektrum och dess egenskaper som en transnationell och teknikberoende allmänning (commons) där mitt empiriska fall är frekvensplaner för rundradio i Europa under mellankrigstiden och strax efter andra världskriget. Tidigare har jag argumenterat för att institutionerna som reglerar användningen av denna allmänning uppfyller de principer som Elinor Ostrom har satt upp för fungerande allmänningar.

Jag har alltså ganska länge intresserat mig för flera av de frågor som blir aktuella när man går över från analoga till digitala marksändningar för radio. Samtidigt är detta förstås en unik situation som inte har någon färdig lösning. Det kommer att bli mycket stimulerande och intressant att försöka hitta en som alla berörda aktörer kan enas om.

Efter The Pirate Bay

03 september 2010 Kommentering av

Nu finns boken som jag tidigare skrivit om. Den släpps som bok i nästa veckan men i digital form existerar den som sagt redan. Den är CC-licensierad och finns tillgänglig här: Efter The Pirate Bay_CC.

Uppdatering:

Det digitala imperativet

20 maj 2010 2 kommentarer

Jag är med i ytterligare en antologi i Kungl. bibliotekets serie Mediehistoriskt arkiv, men just serietillhörigheten är väl det enda som förenar Citizen Schein och Efter Pirate Bay. Den förra blev en coffee-table bok, en flerförfattad biografi över en bortgången intellektuell, en svunnen tid. Den senare är tänkt att bli en debattbok om nuet och framtiden, om normkrockar och djupare förändringar i vår kultur och ett försök att lösa några av de låsningar som vi tycks ha hamnat i. De deltagande skribenterna är med tre undantag nya; jag själv, Lars Ilshammar och Pelle Snickars deltar även i denna. Pelle är redaktör tillsammans med Jonas Andersson. Det är en brokig samling författare även denna gång, men med helt annan bakgrund. Och mycket yngre! Jag är plötsligt i den äldsta kvartilen… Det känns ganska bra som omväxling.

Mitt bidrag föregicks dock denna gång av större födslovåndor än förra där jag visste vad jag ville göra. Denna gång hade jag mer en känsla och ett behov av att sätta ner foten och ägna mig åt lite intellektuell renhållning, även om det låter pretentiöst. Egentligen bottnade det i min ständiga fascination över vad vi tror om tekniken. För vad vi tror om tekniken bestämmer i väldigt hög grad vad vi gör med den. Jag är en stor tillskyndare till teorin om performativitet nämligen. Förutsägelser om teknisk förändring och påverkan är självförstärkande och minskar handlingsutrymmet. I alla fall om det kritiska ifrågasättandet samtidigt saknas, och det gör det alltför ofta.

Min poäng (manus finns här för nedladdning) är att politiker och andra som genom teknisk förändring vill uppnå vissa mål ska deklarera dessa mål coh inte gömma sig bakom de medel som ska användas för att komma dit. Det är en ganska banal poäng, men alltför ofta har jag sett hur tekniska möjligheter blir argument för förändring. Det är bakvänt.

Värst är detta när tekniken inte ens längre utgör möjligheter utan bara blir symbol och metaforik. Begreppet digital är där nu. Det är numera bara ett prefix som betyder modern, något man sätter före allt man vill ska förändras, något man måste deklarera att man tillhör om man inte vill associeras med motsatsen, nämligen det omoderna. I antologin används det exempelvis i sammansättningen ”digital kulturpolitik”. Vad betyder det? Och senast i går såg jag att EU-kommissionen nu beslutat om en ny ”Digital Agenda” för Europa. (Jag har tidigare skrivit om mitt och några vänners försöka att delta i den processen med en egen agenda.) Häromdagen såg jag frågan ”Hur ska vi få med alla på det digitala tåget?”.

Då och då säger prefixet faktiskt något, men alltsom oftast är det bara ett sätt att slippa definiera vad man verkligen menar. Även i den ”digitala världen” måste vi nämligen göra val. Och de är inte lättare än tidigare, det visar med all önskvärd tydlighet spelet kring The Pirate Bay.