Hem > film, ingenjörer > Det blåser upp en vind

Det blåser upp en vind

27 februari 2015

Det är inte väldigt mycket snö i den svenska fjällvärlden denna vinter. Därför är den vind och framför allt den snö som drar in över Storlien väkommen, även om det betyder mer stugtid eftersom liftarna är avstängda på grund av blåsten. Vi passar på att titta lite på skid-vm, tända en brasa och se en film. Det blir Hayao Miyasakis senaste, och kanske sista, film, Det blåser upp en vind som hade premiär i Sverige förra året och som nyligen kom på dvd. Miyasakis filmer har varit svåra att få tag på den senaste tiden, men nu har tydligen något hänt för den lokala videobutiken i Stockholm kunde plötsligt erbjuda alla klassiker och vi kunde fylla de hål som finns vårt videotek, som till exempel Kikkis Expressbud, Det levande slottet och Ponyo. Och så denna nya, som jag inte vet om jag vill kalla klassiker än.

Till det yttre är denna historia inte lik någon annan som jag sett av Miyasaki, även om den innehåller två återkommande teman, flygplan och en huvudperson som försöker förverkliga sina drömmar. Flygplan eller flygetyg av olika slag (slott, flickor, städer – det är mycket som kan lyfta) återfinns i flera filmer och kanske framför allt Porco Rosso och Laputa. Men planens konstruktion – och egentligen ett specifikt historiskt plan – har aldrig varit i fokus tidigare mig veterligen. Den här filmen handlar om det, om att bygga flygplan och förfina de aerodynamiska egenskaperna. Och eftersom det är en ingenjörs uppgift att bygga flygplan blir detta också en film om ingenjörer. Det är inte ofta vi ser animerade filmer som har en ingenjör som huvudperson och än mer sällan florerar räknestickor som rekvisita.

Det handlar om Jiro Horikoshi (som levde 1903-1982), en ung japan som drömmer om att bli pilot men som är närsynt och därför istället måste sikta in sig på att bli flygplanskonstruktör. Att han har en medfödd talang är uppenbart och den bistra mellanchefen på Misubishi kan trots sin ogina inställning inte säga annat än att hans ritningar är perfekta. Men Jiro vill inte bara lösa det som givits honom utan har egna idéer, allt för att kunna flyga fortare i krig.

Jiro och hans vän Honjo får resa till Tyskland för att studera hos självaste Junkers, och möter både tysk ingenjörskonst och främlingsfientlighet. Hans nästa uppdrag har emellertid större betydelse, framför allt på ett personligt plan. Under uppdraget bor han på ett pensionat där han träffar en berest tysk som kommenterar det politiska läget och äter vattenkrasse. Och refererar till Bergtagen; på pensionatet kan man glömma menar han, men också tillfriskna.(Miyasaki har valt att kalla honom Castorp, för övrigt också ingenjör hos Mann!) Jiro träffar en kvinna från det förflutna, som han hjälpte vid jordbävningen som ödelade Tokyo 1923. Nahoko visar sig dock vara filmens Chauchat, sjuk i tuberkulos. De förlovar sig men kan inte gifta sig förrän hon är frisk. Jiro vill sköta om sin fästmö, men hennes far svarar: ”En mans uppgift är att sköta sitt arbete.” Så han reser. Nahoko är på kurort och idkar liggkur på altanen. Men inte så länge; hon kommer efter honom och de gifter sig snabbt för att kunna bo inneboende nära fabriken den tid de har tillsammans, vilken vi förstår blir kort. Han kommer hem sent på kvällarna och fortsätter att arbeta hemma, men sitter hos sin hustru. ”Jag tycker om att se dig arbeta.” säger hon.

Ingenjören blir ensam med sina flygplan som dock når fulländning. I alla fall från ett ingenjörsmässigt perspektiv, de går fort och är vackra. För detta sista är också viktigt. Skönheten i konstruktionen framhålls vid upprepade tillfällen, ritningarna, linjerna, harmonin. Men i det krig som kommer återvänder inte ett enda. Jiro vandrar runt i ett landskap fyllt av brända flygplanskroppar.

Den andevärld som vanligen förekommer hos Miyasaki är här ersatt av drömmar hos Jiro, drömmar där han möter den italienske flygplanskonstruktören Caproni och olika typer av konstruktioner som han arbetar med eller vill förverkliga. Det är ett sätt för Miyasaki att även i denna historiskt underbyggda film komma ifrån det verkliga och utvidga sina möjligheter att tänja på berättelsen och visa på ambitioner, önskningar och rädslor som huvudpersonen bär på. Caproni uppmanar honom att förvalta sitt pund, att tänka över vad han gör med sin tid.

Det är fint, och ofta precist: blommorna på ängen, detaljerna på vingen, molnen på himlen. Miyasaki har gjort en svepande vacker film om en ingenjör som byggde ett viktigt flygplan. Han väver ihop arbete och kärlek, men inte sömlöst. Miyasaki kan inte avhålla sig från att låta Jiros chefer skrattande kommentera att han ”är människa, trots allt”, underförstått: och inte bara ingenjör, när de ser hans målmedvetenhet inför ett brev från fästmön, viktigare än att undkomma säkerhetspolisen. Den är gåtfull denna föreställning, att ingenjörer bara skulle kunna älska teknik, vilket gör dem smått omänskliga. Kanske är det inte någon nyckelreplik i filmen, men ändå; den lägger ytterligare en bit till vår förståelse av ingenjören. Vi, tittarna, vet att Jiro inte är någon ingenjör Planertz, men hans chefer måste skapa distans.

Miyasaki är kluven inför tekniken: han beundrar planet, men visar oss samtidigt de ödesdigra konsekvenserna. När det gäller Jiro så råder det emellertid ingen tvekan, detta är en mycket kärleksfull film om en ingenjör.

Annonser
Kategorier:film, ingenjörer
%d bloggare gillar detta: