Hem > allmänt, framtidsvisioner, rymden > Den känsliga frågan om artificiell intelligens: Från HAL till Her

Den känsliga frågan om artificiell intelligens: Från HAL till Her

01 mars 2014

Människa-datorinteraktion. Det är ju ett akademiskt ämne. Men också sedan ganska länge ett ämne för filmskapare. Min favorit är och kommer förmodligen länge vara 2001 – ett rymdäventyr, Kubricks mästerverk från 1968 med stordatorn HAL, där den sista besättningsmannen till slut kopplar ur den artificiella intelligensen för att själv överleva maskinen. Kanske är det ofta så, att vi har vissa referenspunkter för hur vi ser på och förstår annat som liknar det.

Jag tänker på det när jag diskuterar filmen Her (Spike Jonze) med min arbetskamrat Anna. Hon påpekar att den slutar ju i alla fall lyckligt på något sätt och jag inser att hon har helt rätt, och att det förvånar mig. Min referens när det gäller artificiell intelligens är den styrande och kontrollerande övermaskinen som tar över och regerar människan, inte för hennes eget bästa. Det är inte alls storyn i Her. De OS (operativsystem) som sluter sig samman drivs av egna önskemål som emellertid inte går ut över människorna, annat än en och annan kärleksrelations slut kanske. Den nya artificiella intelligensen som lär sig och utvecklas gör inte det mot ett mål som är hotande för mänskligheten. I alla fall inte så långt filmen sträcker sig. Och när vi går ut ur salongen så inser jag att jag har suttit och förväntat mig det hela tiden, att datorerna ska vända sig mot människorna. Så kraftfull är min föreställning om det som dominerande berättelse om AI.

Her, eller Samantha som hon har valt att kalla sig, och HAL är förstås olika på andra sätt också. Samantha är en hon och endast ett operativsystem, HAL är en han och refereras till som en dator av typen 9000. Samantha är – förstås – uppkopplad i ett nät medan HAL har instruktioner som är givna honom från början; i den mån det finns någon kontakt är det med en punkt på jorden. De är båda barn av sin tid, så att säga. HAL såg ut som han gjorde eftersom datorer i slutet av 60-talet var stordatorer och näten få. Samantha är bara nästa version av en viss del av datorn som konsumenterna skaffar sig och ändrar för att passa den egna smaken bättre. Fast mer avancerad än i dag förstås. Det gäller båda och är väl poängen med science fiction, att utmana vår fantasi.

Den senaste Star Trek-filmen, Into Darkness, som kom förra året och som jag inte lyckats se förrän just precis utmanar kanske inte riktigt fantasin. Och inte hade jag väl förväntat mig det heller. Jag är ingen trekkie, alls, men har inget emot rymdäventyr, snarare tvärt om, och denna gång ville jag gärna se Benedict Cumberbatch i en annan roll än Sherlock, nämligen som den hyperintelligente skurken Kahn som verkar vara gjord av stamceller. Det hela utspelar sig 2259, vilket är ett försvarligt steg framåt. London ser ut som i Star Wars episode II medan Manhattan är omisskännligt och bara tätare och mer. Men det mesta utspelar sig förstås på Enterprise eller något annat rymdskepp eller en planet. Här finns, intressant nog, inte någon artificiell intelligens som tar form och får karaktär. Data, som annars gärna figurerar i flera av Star Trek-filmerna och där just hans avsaknad av känslor respektive hans installerade eller inhiberade känslochip tar en del plats, är inte med här. I stället är det Spock som får tjäna som den mot vilken man kan ställa det mänskliga: känsla. Spock, som är halv-Vulcan, kan inte ljuga och inte bryta instruktioner. Hans modus är det alltigenom logiskt och på det viset inte bara påminner han om en dator (trots att han till hälften är människa) utan han har som utgångspunkt att agera som en. Men han lär sig att bli mer mänsklig, vilket gör hans flickvän lycklig, och han bryter mot protokollet och i slutet av filmen gråter han vid förlusten av en nära vän.

I Her står också känslorna centralt placerade, men jag är inte säker på vad Jonze vill säga, vilket kanske är ett gott betyg. Den manliga huvudpersonen blir verkligen förälskad i Samantha, och hans känslor verkar vara besvarade. Att hon inte har någon fysisk form – utöver kisel och andra metaller och kopplingar som vi kan kalla det det digitalas materialitet – framställs som något av ett hinder som måste övervinnas, på kreativa vägar, med det verkar inte vara det verkliga problemet med Samantha och hennes känslor. Det viktiga är istället att hennes kapaciteter är andra än hans, hon kan ha flera (hundratals) djupa kärleksrelationer samtidigt; hon har en förmåga att partitionera inte bara sin hårddisk kanske man kan säga, utan även sitt känsloliv. Det är inte förmågan att känna som är problemet i denna människa-datorinteraktion, inte heller förmågan att bete sig irrationellt, kanske skulle vi kunna säga ”känslomässigt”. Utan det är när han, människan, upptäcker att han inte är den enda, det är då det blir problem. Han kanske är unik för henne, men i hans värld kan man inte vara en av hundratals unika relationer, det blir en paradox.

I en värld av serietillverkade datorer och prylar som vi försöker individualisera genom färger, klistermärken, ljud och omslag ställer Her föreställningen om det unika på ända. Vi utgår från att datorer ska vara desamma i sin grundform och det är det fysiska som vi försöker individualisera. Men när datorerna, vars självbild här är förment icke-fysisk, vägrar individualisera oss, och istället ser användarna som bara en av många förskjuts balansen. Människan vill gärna vara unik och bekräftad som sådan. Eller som i Monthy Pythons Life of Brian: We are all individuals…

Annonser
%d bloggare gillar detta: