Hem > Okategoriserade > Digitala fri- och rättigheter

Digitala fri- och rättigheter

05 juli 2012

Jag är väldigt förtjust i filmer av Pixar, särskilt de tidiga, som Monsters Inc. och Hitta Nemo. Den senare är helt enkelt en av de bästa barnfilmer som gjorts och jag ser gärna om den med mina egna barn. Antingen på italienska, eftersom vår dvd inköptes i Florens och därför har italienska och engelska som huvudspråk, eller på engelska eller svenska. En nyckelreplik i filmen är när Marvin, Nemos ensamstående pappa, utbrister till Dory – fisken med närminnesförlust – att om han någonsin hittar sin son igen ska han aldrig låta något hända honom. Bakgrunden är förstås att han anser att han varit försumlig och själv varit orsak till att Nemo kidnappats av en stygg tandläkare i Sidney som nu har honom i sitt akvarium. Dory blir förbluffad och undrar vad det skulle kunna vara för ett liv, där inget händer honom. Det fungerar lite bättre på engelska, men även på svenska går förstås poängen fram. Denna livsvisdom kom över mig igår när jag stod i ett tält i Visby och talade om integritet och ungdomar på sociala medier.

Seminariet arrangerades av den gröna och liberala tankesmedjan Fores som med detta seminarium också sparkar igång ett program om digitala fri- och rättigheter. Upplägget just i går var presentationen av en liten studie som gjorts av några KTH-studenter och som jag ombetts kommentera. Därefter samtalade en panel om frågor som rör integritet, sociala medier och tillgång till data under kompetent ledning av Joakim Jardenberg.

Mina tre huvudsakliga kommentar till studien var först att vi borde ha större förtroende för våra barn och ungdomar på nätet, och det är där Nemo kommer in. Visst måste vi tala med dem, precis som vi talar med dem om livet i övrigt, men vi måste också förlita oss på att de genom att vara och göra lär sig. Här kan man förstås historisera denna oro omkring barn och ny teknik. Men vi kan också se att ungdomar faktiskt förstår ganska bra vilka val de gör. En djupare studie som Miyase Christensen har gjort och som presenteras i antologin Online territories visar precis det, att ungdomar gör överväganden hela tiden i vad de delar med sig och inte, samt till vilka. Den andra poängen var att vi måste fundera igen på gränsen mellan on- och offline. Vi har nu ganska mycket forskning som visar att dessa två världar för de flesta människor inte är separerade utan att vår teknikanvändning istället är sömlöst ihopvävd i våra liv. Det virtuella är det verkliga, plats och kropp betyder mycket. Och vi kommer förstås inte som vita ark till nätet. Slutligen lyfte jag fram vad etikforskaren Mats G. Hansson i Uppsala betonat bland annat i boken Integritet i spänningen mellan avskildhet och delaktighet. Mats anser att vi i diskussionen om integritet i alltför stor utsträckning fokuserar på det okränkbara, att vi ska kunna ha en privat sfär, om icke-inblandning. Men han pekar på att integritet måste förstås som något som finns i just spänning mellan avskildhet och delaktighet. Att kunna dela är också ett fundamental mänskligt behov.

Därefter följde en diskussion med en panel bestående av David Mothander från Google, Jakop Dalunde som driver det nya programmet på Fores, Emma Maria Andersson, bloggare och skribent, samt Dhavyd Vanderlei som var en av två författare till exjobbet. Och så jag. Den först spontana frågan från publiken handlade om att vi borde gilla läget. Företagen tar våra uppgifter och det är okej eftersom det är gratis. Han fick förstås mothugg och uppfattningen att vi skulle vara tacksamma och att detta är kommersialismens logik är ju egentligen mycket märklig. Men belysande över vilken tid vi just nu lever i. Annonsfinansiering, som det oftast är fråga om, är förstås bara gratis ur ett visst perspektiv. Pengar kommer alltid någon stans ifrån. Dessutom finns det andra drivkrafter. Vi återkom för övrigt lite till kommersialiseringen av internet där man behöver påminna om att precis som i den vanliga världen så finns det också ställen som inte drivs av vinstintresse.

David gjorde flera utmärkta inlägg i linje med sina två huvudpoänger, nämligen att det måste finnas transparens och att man ska kunna ha valfrihet, vilket i detta fall framför allt gällde att man ska kunna ta sina data och lämna Google – i det här fallet – och gå någon annan stans. Facebook, som annars ägnades mest utrymme, hade inte hörsammat inbjudan. Jag blev vid några tillfällen väldigt engagerad när jag ansåg att generaliseringarna drogs alltför långt. Vi var många som var eniga om att datakunskap kanske ska in i skolorna igen och att opinionsbildning kan vara bra för att få folk till studiecirklar, som på 1970-talet. Men jag kan inte hålla med om att inte medierna också kan bidra. Svenskarna har för övrigt mycket stort förtroende för många av sina medieföretag, inte minst public service. Inte heller kan man säga att det krävs stora resurser för att starta företag på internet. Erfarenheten visar väl precis det motsatta. Och den visar också att drivkrafterna inte alls alltid har varit att tjäna pengar. Visst finns det starka nätverksexternaliteter när det gäller sociala medier och de blir mer värda för användaren om många är anslutna. Men det är inte alls säkert att Google och Facebook är den organisatoriska och ekonomiska ordning som är given för internet den närmaste tiden. Låt oss bara titta lite bakåt så inser vi det. Och viktigast. Det är vi som bestämmer. Även Joakim underströk det i sin avslutande kommentar. Gå till den tjänst du tycker är bra. Rösta med fötterna är ett annat sätt att säga det på. Visst, mycket finns på Facebook och grupptillhörigheten och behovet av att dela och bekräfta är stort, men det är också möjligt att hitta andra vägar. Det går att leva ett gott liv utan Facebook, om man är missnöjd med vissa eftergifter som man tvingas till som medlem. Tro mig.

Annonser
Kategorier:Okategoriserade
  1. Maria Bergstrand
    07 augusti 2012 kl. 12:51 e m

    Hej fina Nina! Jag tror som du. Alla måste på något sätt få göra sina egna erfarenheter. På nätet och i verkligheten. Ibland är det ju så att vi gör val som vi inte kan förutse konsekvenserna av – på nätet och i verkligheten. Valen blir som tatueringar. Kanske fortsätter vi att vara nöjda med dom, men kanske vi senare i livet inte kan förstå hur vi bara kunde. Det är livet! Roligt att ha en stund över och hinna läsa vad du skriver! Kram/Maria

  1. No trackbacks yet.
Kommentarer inaktiverade.
%d bloggare gillar detta: