Hem > allmänt > Bildning i Göteborgs-Posten

Bildning i Göteborgs-Posten

24 juli 2010

Jag har länge intresserat mig för bildningsbegreppet. För någon som försöker ägna sig åt humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och undervisning på ett tekniskt universitet hamnar man inte sällan i diskussioner om bildning, vad det är och vad det kan vara bra till. Ibland talas det också om teknisk bildning, som en sorts prefix-bildning för de kunskapsområden som närmare berör verksamheten på KTH. På sätt och vis har begreppet sina förtjänster, det är lite intuitivt och kan enkelt  associeras till ambitionen att överbrygga de två kulturerna. Men även om jag ibland själv har använt det så tror jag egentligen inte att det är särskilt bra. Faktum är att jag tror att det i  många stycken kan vara kontraproduktivt eftersom det just målar upp en sorts specialbildning när bildning egentligen är raka motsatsen, det breda och vittomfamnande.

För snart ett år sedan kom boken På spaning efter teknisk bildning (Liber förlag, 255 s.), redigerad av Åke Ingerman, Karin Wagner och Ann-Sofie Axelsson. Den övergripande ambitionen var att diskutera teknisk bildning som begrepp, att utröna var den finns och hur den kan främjas. Jag började läsa bidragen med stort intresse, men blev på det hela taget besviken. Boken gjorde inte vad jag hade förväntat mig, vilket kanske berodde på att de flesta bidragsgivarna, om inte alla, hade andra intressen och ambitioner än jag.

Bland de författare vars bidrag jag uppskattade fanns Henrik Björck och Ann-Sofie Axelsson som också diskuterade och prövade begreppet teknisk bildning som få andra bidrag i boken. En som också gjorde det var Åke Ingerman i ett av de inledande avsnitten. Ingerman föreslog också en ny förståelse av teknisk bildning, inte som en färdighet som man kan ha som individ, utan en egenskap hos ett kollektiv. Det flyttar ansvar för teknisk bildning på ett utmanande sätt. Det är inte längre vars och ens uppgift att lära sig, utan detta ligger utanför, även hos andra, i samspel. För att detta ska fungera krävs kunskaper, engagemang och handlingar enligt Ingerman. Här fanns förstås en spänning mellan det kollektiva och det individuella, som även Ingerman tog upp i sitt bidrag. Men det fanns även en annan spänning som ibland syntes i exemplen, men inte artikulerades i diskussionen av begreppet, och det var relationen mellan teknik och den övriga världen.

Och det var här jag började fundera på det fruktbara i att försöka urskilja en särskild sorts bildning och sedermera kom fram till att det egentligen var kontraproduktivt. Genom att tala om teknisk bildning förstärker vi föreställningen om att teknik och vetenskap är något särskilt, och inte, som de senaste decenniernas teknik- och vetenskapsstudier försökt visa, en mänsklig verksamhet bland andra.

Jag får väl erkänna att jag också blev en aning provocerad av det sätt som historia avhandlades i boken. Trots att Björck, idéhistoriker med en rad studier av ingenjörsyrkets och de tekniska högskoleutbildningarnas historia bakom sig, medverkade med två bidrag som placerades först och sist så fick hans diskussioner en märkligt undanskymd plats. Det gav ett intryck av att historisk kunskap mer sågs som fernissa än något som kan ge fördjupad förståelse av de problem som togs upp i boken, något som också illustrerades av Ingermans hänvisning till två översiktsverk i teknikhistoria där man kunde få sig ”en dos”, som om det gällde ett läkemedel med tidsbegränsad verkan.

Jag skrev en diskussion som var tänkt för Under strecket men de tog inte in den. Istället skrev jag om den som en artikel om bildning som publicerades i Göteborgs-Postens kulturdel för snart två veckor sedan. Den var en av tre artiklar som behandlade bildning och finns att läsa här. GP Wormbs 11 juli

Annonser
Kategorier:allmänt
  1. 26 juli 2010 kl. 7:05 f m

    Tänkvärt inlägg!
    Håller helt med dig om att det är missriktat att ”specialisera” bildningsbegreppet. Det vi skulle behöva är ju egentligen en gemensam bildning – historiskt förankrad och baserad i värdediskussioner skulle jag säga – för både tekniker och andra.
    Jag har skrivit en hel del om detta på Infontology genom åren, t ex:

    http://infontology.typepad.com/infontology/2009/04/%C3%A4r-etik-och-teknikutveckling-f%C3%B6renliga.html

    http://infontology.typepad.com/infontology/2010/05/m%C3%A4nniskan_i_den_artificiella_ekologin.html

    http://infontology.typepad.com/infontology/2010/03/realtid-v%C3%A5r-b%C3%B6rjan-och-v%C3%A5rt-slut.html

    http://infontology.typepad.com/infontology/2010/01/mekaniska-och-m%C3%A4nskliga-v%C3%A4rden.html

  2. Carl Jeding
    03 november 2010 kl. 2:13 f m

    Nina,
    du är klok som en uggla och säger/skriver sådant som jag önskar att jag hade gjort själv.

    Bildningsbegreppet är intressant att testa i olika miljöer. I Kina, där jag bor sedan ett halvår, är det inget som står jättehögt i kurs (för att använda en ekonomistmetafor)- åtminstone inte inom forskningspolitiken. Här pekar staten ut ett antal teknikområden som ska göra Kina till världens rikaste och mäktigaste nation. Och eftersom staten har så oändligt mycket mer att säga till om här än t.ex. i Sverige får den statliga inriktningen av forskningen ett så mycket starkare genomslag.

    Men det var inte min egentliga poäng. Den var istället att åtminstone i det offentliga samtalet här så är inte bildning – vare sig teknisk eller annan – något som överhuvud taget diskuteras. Det är experter, inte generalister, som ska föra Kina framåt.

    Samtidigt identifierar regeringen som sin stora utmaning att göra landet mer innovativt. Kina är (hittills) ena hejare på att kopiera billigt men inte så bra på att utveckla nya grejer.

    Man skulle kunna tänka sig att det finns ett samband mellan svag innovationskraft och stark tilltro till experter. Man skulle också kunna tänka sig att den enorma välståndsökning som Kina upplevt de senaste 20 åren – inte minst genom att hämta ikapp sin eftersläpning i expertkunskaper – gör det svårt att i grunden ifrågasätta den ansatsen och försöka ställa om samhället till en annan modell som bygger på bredare problemförståelse och problemformuleringar. Och i den mån bildning också hänger samman med ett kritiskt förhållningssätt hos medborgare/anställda/forskare etc. i stort, så är det väl heller inte otänkbart att det politiska systemet här är något av ett hinder.

    • Nina Wormbs
      03 november 2010 kl. 8:08 e m

      Hej hej,
      Kul med svar från Kina! Det är intressant hur perspektivet påverkar vad vi ser. Ibland tycker jag att det är trivialt, men oftast inte. Det är ju fascinerande att bildning inte diskuteras och att generalister inte efterfrågas. Man skulle kunna föreställa sig att ett land som borde ha excellens i allt genom sin blotta storlek också kunde ha bredd i ledning och elit.
      Det är en intressant spekulation om det finns ett samband mellan svag innovationskraft och stark tilltro till experter. Men som du också skriver så behövs kanske inte innovation för tillväxt just nu i Kina. Det är också en intressant fråga, inte minst om man återigen vänder blicken hemåt: När behövs innovationer för tillväxt? Och kan bred problemförståelse också företrädas av experter? Krånglar jag till det? Kanske skulle vi väcka liv i Masuda igen? 🙂

  1. No trackbacks yet.
Kommentarer inaktiverade.
%d bloggare gillar detta: