Hem > utbildning, vetenskap > Vem vill leva i kunskapssamhället

Vem vill leva i kunskapssamhället

10 mars 2010

Häromdagen frågade ett av mina barn när jag hade lämnat på skolan och skulle iväg till bussen: ”Mamma, vad jobbar du med egentligen?” Det var inte bara dotterns ögon som var riktade mot mig utan även en klasskompis vilket fick mig att misstänka att frågan egentligen kom därifrån och att dottern inte riktigt kunde ge något bra svar. ”Jag forskar och undervisar”, svarade jag, trygg i att barn numera vet att forska är att ta reda på saker. (Även min sexåring forskar…)

Jag valde att svara med två verb istället för som jag brukar, med två substantiv: jag är forskare och lärare. Skälet var ett utbyte med en god vän några dagar tidigare som rörde just relationen mellan vad vi är och vad vi gör. Han menade att en fokusering på aktivitet var mindre undflyende, mer konkret, inte så pretentiös, om jag förstod honom rätt. Vad vi har för utbildning, eller vad vi är, är inte det centrala. Det är vad vi gör som definierar oss, det är det som är det viktiga. På sätt och vis håller jag med honom. Samtidigt har jag haft lättare att säga att jag är forskare och lärare och jag har så småningom börjar förstå vad det kan bero på.

Befattningen (eller anställningsformen!) forskare förutsätter en rad verb, eller aktiviteter, som i sin heterogenitet speglar det jag gör. Att forska är bara en del av det. Nu vet jag – och har vetat länge – att i forskningen ingår inte bara att sitta på arkiv, läsa böcker och skriva. Man måste också till exempel identifiera arkiv och böcker, gå på nitar och börja om, läsa andras arbete och kommentera, söka nya forskningsmedel, gå på seminarier och kommunicera med folk – allt saker som kanske inte avspeglar sig i en enda textrad för en artikel. Men som man gör som forskare. Trots det svarade jag ”Ja, faktiskt” när en kollega i förra veckan ringde och frågade: ”Sitter du hemma och forskar?” Spänningen mellan verbet och substantivet har varit stor för mig och den blir än större. (I dag har jag varit på brandskyddsutbildning, undrar i vilken egenskap.)

Lite perspektiv på det vi gör och det vi är ger Ylva Hasselbergs debattbok Vem vill leva i kunskapssamhället? Essäer om universitetet och samtiden som kom förra året på Gidlunds förlag. I åtta essäer skrivna under ungefär lika många år behandlar hon den pågående förändringen av den högre utbildningen och forskningen som hon ser omkring sig och som hon har studerat . Det är egentligen ingen uppbygglig bok för Hasselberg är tämligen bekymrad över refeodaliseringen av forskningen, deprofessionaliseringen, det terapeutiska förhållandet till studenterna, att med kvantitativa mått försöka mäta kvalitet och hur tilldelningen av pengar styr våra forskningsfrågor och de akademiska strukturerna.

Jag tror att hon har rätt i så mycket och det är lätt att bli lite nedslagen, men Hasselbergs ton är snarare kamplysten vilket faktiskt är uppbyggligt. (Här finns en intervju i senaste Universitetsläraren, och en recension i UNT, båda av Marie-Louise Samuelsson.) Och för mig blir det nästan emanciperande. En kritisk diskussion av de strukturella och ideologiska förändringarna gör det lättare för mig att förstå vad jag själv håller på med. Och i förlängningen påverkar det faktiskt min arbetssituation och ambition. Jag tror inte att det var Hasselbergs intention, men det är ett gott resultat, parallellt med det primära bidraget till den offentliga debatten som Hasselberg ger och, det är jag övertygad om, kommer att fortsätta ge.

Och precis som Hasselberg noterar i en bisats i essän Akademins nätverk (s 32), är inte heller jag riktigt bekväm med att min sexåring också ”forskar”. Visst är det individuella faktainsamlandet nog så tilltalande som pedagogik, men lite mer än att ta reda på hur många lejon som lever i en flock kanske ändå ska krävas innan vi sätter den etiketten på aktiviteten, brandskyddsutbildning inte inkluderad.

Annonser
%d bloggare gillar detta: