Hem > klimat, medier, vetenskap > IPCC, medier och vetenskapens trovärdighet

IPCC, medier och vetenskapens trovärdighet

28 februari 2010

IPCC har figurerat mycket i medierna den senaste veckan, i alla fall i SR/P1, som är en av mina främsta nyhets- och mediekällor (något som jag tydligen har gemensamt med en växande skara av befolkningen). Vetenskapsradion, och Ekot, har rapporterat om de felaktigheter som förekommit i IPCCs rapporter. Ett problem har varit hur man ska kunna införa ändringar om man just upptäcker fel av olika typer, det kan röra sig om fel som uppstår i när ett vetenskapligt resultat ska populariseras, om felberäkningar eller om spekulationer som tagits som fakta. I Vetenskapsradion Klotet i onsdags gjorde man en mycket pedagogisk genomgång som jag rekommenderar till lyssning. Ulrika Björksténs påpekande att en handfull fel ska ses i relation till de 10 000-tals referenser som finns i rapporten sätter saker i perspektiv.

Även i Godmorgon, världen! fick frågan utrymme i morse under rubriken Klimatdebattens dramaturgi. Sverker Sörlin intervjuades och visade på den spänning som blir mellan vad som sker inomvetenskapligt och vad som ser ut att pågå inomvetenskapligt när det silas genom medialogiken. Att det har blivit fel i en eller flera av IPCCs rapporter betyder inte att det inom vetenskapssamhället inte längre råder konsensus om att den globala uppvärmningen är ett resultat av mänsklig aktivitet. Inte heller climategate (eller CRU-hack som det också kallas) ger anledning att ompröva det.

Sverker är projektledare för ett forskningsprojekt som jag ingår i (och som snart har en hemsida här) där frågor om relationen mellan policy, media och klimatmodeller står i centrum. Paul Edwards har ju påpekat att modellerna är vår nyckel till en bredare kunskap om klimatet och med det blir också modellerna centrala för vilken klimatpolitik som ska bedrivas, vilka åtgärder som ska vidtas i ljuset av vad modellerna ger oss för scenarier över framtiden. Därför är det intressant att studera hur dessa modeller ”färdas” mellan olika arenor, tolkas och får olika betydelse. I projektet, som heter ”Modeller, medier och klimatförändring i Arktis: Modeller för global uppvärmning och ekosystem i möte med politik för hållbar utveckling”, är just Arktis i fokus. Men flera av de övergripande frågeställningarna gäller för modellering i stort. Och den senaste tidens diskussioner i media är vad man kan kalla ett case in point.

Delvis har denna problematik exploderat de senaste åren genom att klimatfrågan fått så stor politisk och därmed medial betydelse. Men frågan om hur vetenskapssamhället ska hantera oenighet är inte ny. Tvärt om. Den är inte heller ny inom klimatforskningen. I ett intressant utbyte som jag nyligen läste i tidskriften Climatic Change diskuterade Simon Shackley och nämnde Edwards i mitten av 1990-talet två olika sätt att se på modellerna som antingen instrumentella eller symboliska. Men inte minst gällde utbytet medias roll för hur vetenskapen uppfattas. Trovärdighet inom vetenskapen skapas på olika och starkt systematiserade sätt. Trovärdigheten utanför är en annan sak. Ett problem med medieringen av vetenskapen är till exempel den dramaturgi som hela tiden kräver två motståndare för att en berättelse ska bli till. Det gör att klimatskeptiker får oproportioneligt stort utrymme i relation till deras roll i vetenskapssamhället.

Inom vetenskapssamhället pågår också intressanta anpassningar både till hur skeptikerna och media kommer uppfatta vissa metodiska grepp. Det finns å ena sidan de som menar att vissa grepp bör hållas inom vetenskapssamhället eftersom de skulle kunna utnyttjas av skeptiker, eller ”climate contrarians” som Shackely också kallar dem i en artikel från 1999 som behandlar detta (Shackley et al., ”Adjusting to Policy Expectations in Climate Change Modeling”, Climatic Change 43: 413-454, 1999), å andra sidan finns det de som anser att en sådan strategi kan få helt motsatt effekt. Möjligen kan CRU-hack delvis visa på sådana spänningar.

Ett är i alla fall säkert: det är inte sista gången vi kommer att få höra om klimatmodellerna i media, i diverse olika skepnader.

Annonser
Kategorier:klimat, medier, vetenskap Taggar:,
  1. 16 mars 2010 kl. 7:53 e m

    Tack, vad intressant! Jag följde upp i ett eget inlägg: http://majafjaestad.blogspot.com/2010/03/klimatfornekare-och-vetenskaplighet.html

  2. 15 april 2010 kl. 7:16 f m

    ”Paul Edwards har ju påpekat att modellerna är vår nyckel till en bredare kunskap om klimatet och med det blir också modellerna centrala för vilken klimatpolitik som ska bedrivas, vilka åtgärder som ska vidtas i ljuset av vad modellerna ger oss för scenarier över framtiden.” Problemet är ju att modeller inte kan ge oss kunskap om klimatet; det är möjligen så att kunskap om klimatet kan ge oss modeller, men där är vi ännu inte. Om dessa modeller inte med statistisk signifikans kan återskapa klimatförändringen hittills, ger de oss heller inga scenarier för framtiden som är baserad på kunskap, bara på teorier.

  3. Nina Wormbs
    19 april 2010 kl. 7:39 f m

    Men inom naturvetenskapen växer ju teorier ur kunskap, om du med kunskap menar observerbara och mätbara data. Vår kunskap om naturen bygger också på teorier, enklare och mer komplexa. Vi försöker förstå samband mellan det vi ser. Gränsen mellan kunskap och teori är svår att dra. Kanske är den tydligare mellan data och teori.
    Ett problem med klimatvetenskapen och även meteorologin är att vi behöver så mycket data för att kunna säga något om förändringen. Och det är svårt att få tag på all data. Så vi använder metoder för att ta fram data, exempelvis satellitmätningar. Men satelliterna kan exempelvis inte mäta temperaturen på isen direkt utan vi måste använda en teori eller modell för att beräkna temperaturen från det reflektionsvärde som satelliten faktiskt kan mäta. Det vi kallar data är egentligen teoribemängt.
    Hur säkra modeller är beror väl delvis på deras komplexitet. Men de är vår enda väg till att förstå klimatet, vi har ingen annan. Paul Edwards har just kommit ut med en ny bok med titeln A Vast Machine: Computer Models, Climate Data, and the Politics of Global Warming, som gräver lite djupare i detta. Jag har precis fått den och ser fram emot att läsa den.

  1. No trackbacks yet.
Kommentarer inaktiverade.
%d bloggare gillar detta: