Hem > allmänt, gammal teknik, vetenskap > Edelcrantz och Turing: teknik- och vetenskapshistoriska romanfigurer

Edelcrantz och Turing: teknik- och vetenskapshistoriska romanfigurer

03 maj 2009

Jag har just avslutat läsningen av två svenska romaner som kom ut det senaste året. De är väldigt olika, men kan ändå diskuteras tillsammans. I Malte Perssons Edelcrantz förbindelser är det  Edelcrantz, född Clewberg, och hans liv i vetenskapens, teknikens och inte minst maktens närhet som vi får följa från ca 1750 till 1821. Huvudpersonen i David Lagercrantz Syndafall i Wilmslow är matematikern Alan Turing. Minst lika viktig är emellertid den lokale polisen Leonard Corell som är satt att utreda Turings (påstådda) självmord 1954.

Edelcrantz har gått till eftervärlden främst som uppfinnare (eller i alla fall förfinare) av den optiska telegrafen och för att han införde ångmaskinen på Eldkvarn, men han hade många strängar på sin lyra. I Perssons uppräkning framstår de ibland som oräkneliga och många måste ha varit sinekurer, ett relativt vanligt sätt för kungen att försörja folk på tycks det. Turing å andra sidan, må ha varit mångsysslare, men spridningen på hans produktion är betydligt mer begränsad även om bidragen förmodligen är mer betydelsefulla. Han arbetade med dekryptering under andra världskriget men är åtminstone i vissa cirklar mest känd för sitt arbete med artificiell intelligens.

Språkligt skiljer sig romanerna mycket åt. Trots att Lagercrantz ägnar sig åt att lära ut kreativt skrivande är texten stundtals omständlig och knölig. Berättartekniskt är den emellertid medryckande och jag läste ut den mycket snabbare än Persson som legat på nattduksbordet länge. Lagercrantz konstruerar en historia som man vill veta slutet på medan jag läste färdigt Persson främst på grund av hans språkekvilibrism som bitvis är mycket underhållande. Den stora behållningen av Lagercrantz roman är istället beskrivningen av polisen Cornells inre liv och tankar. Här utspelas en människas inre kamp mellan självförhävelse och självförintelse och det är mycket bra. Samma tendens finns även hos Persson – Edelcrantz inre liv får vi också ta del av – men det görs med mycket mer distans, det hettar aldrig till och blir på känslomässigt allvar.

Skälet till att  jag ändå kopplar ihop dessa två är att de tycks vara något så ovanligt som teknik- och vetenskapshistoriska romaner. Vad krävs då för att man ska kunna sätta den beteckningen? Jag tror att det handlar om att man tar ämnet på allvar. Författaren ryggar inte för sammanhanget som för många kan tyckas på samma gång svårt och tråkigt. Istället blir tekniken och vetenskapen just en del av det normala, en del av dessa människors liv. Och död. I Edelcrantz fall absorberar hans vetenskapliga produktion honom samtidigt som även annat får ta plats, inte minst kärleken till Kellgren eller problemen på Operan. När det gäller Turing får vi följa polisens försök att förstå och klura ut vad Turing egentligen ägnade sig åt, samtidigt som ensamheten och prestationsångesten hela tiden lurar runt knuten, och han inte kan dölja sin avsky över att Turing var homosexuell. I det avseendet är romanerna spegelbilder och verkligheten omkastad; Edelcrantz rör sig i en maskulin, homosocial miljö där manlig vänskap och dyrkan är norm, England på 1950-talet tycks genomsyras av homofobi och Turing blir också dömd i domstol.

Är böckerna bra? Jodå, men inte strålande. Om någon frågar mig om ett boktips från det senaste årets läsning kommer jag inte föreslå varken Edelcrantz eller Turing. Men får jag istället frågan om jag kan rekommendera en roman som anknyter till mina forskningsintressen så har jag nu två på lut.

Annonser
  1. 04 maj 2009 kl. 7:21 f m

    Intressant!

    Skönlitteratur i akademisk miljö brukar vara kul läsning. (Är det för att det handlar om vår bransch? Läser brevbärare gärna böcker som utspelar sig på postverket?)

    Jag läste Daniel Kehlmanns Världens mått förra året och jag vet inte, hade väl lite väl höga förväntningar, tyckte inte det var någon vidare upplevelse.

    Har precis börjat på David Lodge, Changing places och 100 sidor in är det underhållande, bitvis riktigt roligt; hoppas det står sig boken ut. Kontrasteringen mellan det brittiska lågstatusuniversitetet nånstans i ett sjaskigt sjuttiotalsMidlands och forskarstjärnans tillvaro i Kalifornien är dråplig. Fick lite associationer till Tennisspelarna (fast Gustafsson är mer sansad än Lodge).

    • Nina Wormbs
      04 maj 2009 kl. 10:12 f m

      Kehlmann ligger i bokhögen och väntar. Vis av din erfarenhet ska jag skruva ner förväntningarna. Gustafsson är ett bra tips, tack. Lodge minns jag dock som lite trist, men det var kanske för höga förväntningar som spökade där. I den doktorandkull som jag tillhörde fick vi alla tre böckerna av Svante Lindqvist som tyckte de var väldigt roliga. Men jag kom bara igenom den första. Kanske ska ge dem en andra chans.
      En intressant sak med Persson och Lagercrantz är att miljöerna inte alls är akademiska, men ändå teknik- och vetenskapshistoriska. Det gillar jag med dem.

  2. 04 maj 2009 kl. 11:34 f m

    Tennisspelarna har något slags densitet eller vad man ska kalla det; han får med så mycket på 120 sidor.

  1. No trackbacks yet.
Kommentarer inaktiverade.
%d bloggare gillar detta: