Hem > framtidsvisioner, nya medier, Webb 2.0 > Sociala medier, det privata och hur vi väljer

Sociala medier, det privata och hur vi väljer

01 mars 2009

Sveriges Radio P1 har just nu en serie program under rubriken På nätet. Det ska bli fem inslag totalt och hittills har man behandlat nakenhet eller transparens på nätet samt bloggning, som visade sig överlappa varandra. Intressantast i det första programmet var ändå diskussionen om var gränsen för det privata går, en diskussion som anknyter till Merete Mazzarellas understreckare häromdagen (som jag kommenterade här).

Det sägs ofta att man ska vara personlig men inte privat, men vad som ska betecknas som privat är förstås subjektivt, som Cissi Wallin påpekade. Fast kanske inte bara tänker jag. Förskjutningen av det privatas gräns är väl ändå en kollektiv process, historiskt och, i alla fall delvis, lokalt beroende.

Joakim Jardenbergs kalender på nätet fick tjäna som exempel på transparens. Jag kan inte annat än blekna över möjligheten att min kalender en dag skulle vara öppen för alla och envar. Det tog mig ungefär ett år att bestämma mig för att blogga och jag har helt valt bort Facebook och liknande. Att folk skulle veta vad jag ska göra torsdag förmiddag känns främmande och rätt läskigt. Men som Jardenberg påpekar i ett mail så kan jag ju inte veta innan jag har provat. Det är förstås helt sant. Jag kan inte veta om MySpace är min grej om jag aldrig testat. Men det gäller ju å andra sidan alla saker. Vi kan inte veta innan. Vi kan bara tro. Och det är ju så vi överlever eftersom vi inte kan prova allt. Genom våra föreställningar och fördomar väljer vi och väljer bort nätverk, filmer, böcker, maträtter, konferenser etc. Och dessa val styrs i hög grad av vilka val vår omgivning redan har gjort. Om Facebook var något mina arbetskamrater eller mina vänner använde så skulle jag nog också prova. Men eftersom det inte är så, väljer jag istället att pröva en nybörjarkurs i fiolspel.

Genom Gustav hittar jag The End of Cyberspace av Alex Soojung-Kim Pang och ett inlägg om tekniken och ensamheten. Nya kommunikationsformer har gjort att yngre människor inte längre vet vad det är att vara ensam, och följaktligen inte heller vad det kan ge. Det är en lysande kommentar till sanningen man vet vad man har men inte vad man får.

Annonser
  1. 02 mars 2009 kl. 9:20 e m

    Det där med ständig övervakning känns inte särskilt nytt, när man växt upp i en småstad 😉 . Över huvud taget har man inte så mycket privatliv innan man (någotsånär) nått vuxenåldern, något jag tycker lätt försvinner i diskussionen om ungdomars ”förskräckande” ovarsamhet med integritet på nätet (kontrasten för dem lär vara bra mycket mindre än den är för de vuxna som jämför med sitt eget liv). Än så länge dör nätspåren ut rätt fort; få saker som fanns 1999 är lätta att hitta idag.

    Att all information som finns kvar går att hitta är ju också en sanning med modifikation – det man hittar är ju ofta sådant som rankas hyfsat högt av sökmotorerna, och resten drunknar i den gigantiska massan av innehåll. Är man lite aktiv på nätet kan man styra bilden av sig själv rätt väl (om man inte har kompisar som lägger ut alla sina festfoton på Facebook). Och man kan vara anonym eller semianonym och ändå ha meningsfulla utbyten med andra.

    Alla är inte heller lika sökbara – jag misstänker att det inte alls finns lika många ”Nina Wormbs” som ”Malin Sandström” i Sverige, så det är säkert mycket lättare att spåra dig på nätet. På gott och ont. Kanske kommer framtidens integritetsivrare döpa sina barn till sådant som ”Anna Svensson”? 😉

    • Nina Wormbs
      03 mars 2009 kl. 8:51 f m

      Ja, det är verkligen intressant att fundera på vilket privatliv som hotas. Och du har en bra poäng med att människor i olika åldrar förväntar sig och förväntas ha olika integritet och kunna kräva en privat sfär (man kan bli erbjuden att övervaka sina barn genom deras mobiltelefoner, men försäljaren skulle knappast föreslå samma sak om telefonen var avsedd för maken, exempel från Lundblad). Det gör ju frågan om varför inte den mjuka övervakningen diskuteras relativt lite ännu mer intressant.
      Och ja, :-), vi är olika sökbara. Det går inte att säga att det var en annan Nina Wormbs. Tack och lov så har det hittills bara funnits ett tillfälle då jag verkligen kände ett behov av att styra bilden av mig själv. Jag hade fått tjänsten som huvudsekreterare i en statlig utredning och en inflytelserik mediebloggare på en av våra dagstidningar skrev att min främsta merit var att jag var suppeant i Granskningsnämnden. Jag satte i halsen för detta flagranta ifrågasättande (jag hade ju ändå skrivit två böcker och skulle precis komma ut med en till, samförfattad) och önskade att jag åtminstone hade haft en hemsida som han kunde ha tittat på. Men när jag tänkte efter så insåg jag att en enkel sökning förstås direkt hade givit honom mina publikationer (för det finns ju kommersiella intressen som ser till att sådant kommer högt). Problemet just här var egentligen inte tillgången på information utan att vederbörande inte inhämtade den information som fanns, vilket förstås inte går att skydda sig mot.

  2. 03 mars 2009 kl. 9:19 f m

    Det är svårt att skydda sig mot folk som inte ens orkar googla, det är sant.

    Eftersom det bara finns en av dig är det åtminstone lätt att visa att det var informationsinhämtandet som brast. Jag ser ju dina böcker redan på första träffsidan om jag söker på ditt namn.

  3. svibol
    04 mars 2009 kl. 7:15 e m

    Nina, mitt i den socialamediediskussionen, fick jag också tillfälle att visa Gunilla delar av bloggosfären. Kanske har du nu en flit besökare på gång?
    /Lotta & Gunilla

  4. 09 mars 2009 kl. 4:25 e m

    Hej Nina,
    Klotet i P1 är ett nytt miljöprogram i radion och på bloggen. Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med dig inför en bloggstafett som vi tänker ordna på ämnet
    ”smartaste energilösningarna för ett postfossilt samhälle” Vi tänkte köra igång i samband med energitinget på onsdag, så jag behöver nå dig ganska snabbt. Hör gärna av dig!

    http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=3345

    Mvh/ Marie-Louise Kristola, programledare

  1. No trackbacks yet.
Kommentarer inaktiverade.
%d bloggare gillar detta: