Integriteten är på allas läppar och det är den nya tekniken som gör den så intressant. SvD Under strecket har tre dagar i följd haft artiklar om informationssamhället och integriteten under rubriken Digitala spår. Först ut var André Jansson som recenserade boken iSpy av amerikanen Mark Andrejevics. I fokus är den ”mjuka” övervakning som vi själva utsätter oss för genom vår konsumtion. ”Övervakning har […] blivit en integrerad del av mediekonsumtionen som sådan. Oavsett om människor använder mobiltelefon eller shoppar online genereras data som positionerar individen i det sociala och/eller geografiska landskapet.” Återigen poppar konsumtion upp som en central aspekt av vår tid. Begreppet konsumtionssamhället har tidigare haft en tydlig politisk klang och använts som en kritik mot en framväxande ordning, på samma sätt som kommersialismen tidigare. Men mer och mer tycks nu fokus flyttas till att verkligen studera vad den konsumerande människan är för något. Konsumtionsforskningen är inte ny, men den griper nu kring sig på ett för mig nytt och fruktbart sätt.
En intressant fråga, som Jansson ställer men bara antydningsvis besvarar, är varför den ”mjuka” övervakningen inte orsakar samma stormar som den statligt sanktionerade. Kanske beror det på att det är svårare att identifiera förövaren, som Jansson skriver. Det är en flerhövdad hydra, med sin legitimitet i långa avtal som vi pliktskyldigast skummar men inte förstår. Ett annat svar är att signalspaning sög upp energin och blev den symbolfråga som helt tycks kunna dominera ett offentligt samtal. Möjligen har det också med vanlig medielogik att göra, men jag är inte säker. Jag tror att löpsedlar om den ”mjuka” övervakningen skulle sälja nog så bra.
Merete Mazzarellas perspektiv, i den andra artikeln, är förändringen av det privata. Genom recensionen av Wolfgang Sofskys bok Privacy: A Manifesto historiserar Mazzarella det privata och komplicerar därmed en diskussion som ibland blir alldeles för platt. Hon menar att vi måste ge av det privata, men att vi också blir bättre på att skilja på vad som förväntas i den nya gåvoekonomin och vad vi faktiskt kan, och kanske bör, behålla för oss själva. (Att bloggen, som ju är en teknik fri att nyttjas som man vill, sedan fick åka med i uppräkningen av exempel på privatlivsutlämning må vara Mazzarella förlåtet. Samtidigt har hon kanske en poäng grundad i erfarenhet av hur denna teknik har använts, vilket får mig att reflexivt undra om jag ska ta bort sidan om bakning på min egen blogg…)
I den tredje artikeln diskuteras Steve Manns idéer om övervakning underifrån, det vill säga allas övervakning av alla. Mann verkar förespråka kapprustningsalternativet: om de har vapnet så måste vi också ha det; en sorts övervakningens terrorbalans. Enligt Olof Mathé menar Mann att samhället är ”så genomsyrat av teknik att det är illusoriskt att tro att vi fortfarande har ett privatliv” och lösningen är alltså mer övervakning. För mig känns detta inte bara som ett cirkelresonemang men också gravt ohistoriskt. Vi har haft totalitära övervakningsstater tidigare, utan den teknik vi har i dag. Jag kan inte se att tekniken i sig skulle vara tvingande här. Visst möjliggör tekniken saker, men än så länge är det vi som bestämmer hur den ska användas.
Gemensamt för alla tre inläggen är att teknikförändringar utgör en fond mot vilken integriteten diskuteras. I tre essäer försöker Nicklas Lundblad, nyligen begåvad med Guldmusen, att istället koppla loss integritetsdiskussionen från informationssamhället och dess teknik, och föra en friare, filosofisk diskussion om integritet, identitet och samhälle. Det är inte helt lätt visar det sig, men uppfriskande. I första inlägget vill Lundblad undersöka integriteten genom att via några specifika exempel studera vad som händer när vi förlorar den. Det andra inlägget ligger nära Mazzarellas resonemang om det privatas gräns. I det tredje, slutligen (?), lägger han ett samhällsperspektiv på integriteten. Här får Lundblad möjlighet att diskutera både transparens och glömska i relation till överordnade samhälleliga mål som tillväxt och utveckling, två perspektiv han berört tidigare. Det är både tänkvärt och läsvärt.
Nina Wormbs 
Några tankar som dyker upp kring varför man protesterar mer mot statlig övervakning än privat kommersiell.
Från en vänstersynpunkt är det ju självklart att storföretag bedriver suspekt verksamhet, men det blir mer skandalöst när en föregivet demokratisk stat gör det. Ur högerperspektiv så betonar man istället frivilligheten i att ingå avtal med företag, medan staten har tvångsmakt över alla. Slutsatsen blir densamma för både vänster och höger: stoppa den statliga massövervakningen.
Sedan har det i debatten funnits en starkt ohederlig tendens i argumentationen i denna fråga från vissa håll (läs: ett antal riksdagsmän som försökt motivera sitt stöd för FRA-lagen). Man har påstått att just de människor som engagerat sig mot statlig avlyssning skulle vara helt okritiska mot övervakningskameror, företag som registrerar konsumenter etc. Jag tvivlar starkt på att detta påstående skulle tåla en närmare granskning. Vad jag uppfattat så är det ofta samma personer som klagar över både statlig och kommersiell övervakning. Att plötsligt börja oja sig över övervakningskameror och facebook för att liksom ursäkta FRA ter sig då helt oseriöst. De (politiker mest) som gör det har ju aldrig gjort några försök att stärka integriteten på det kommersiella planet (och har inga som helst avsikter att jobba för det, men nu tar de fram detta problem som ett skäl för att införa statlig massavlyssning.
Men om man inte i första hand förstår världen utifrån en politisk höger-vänster-skala så är det inte lika självklart att vända sig mot den statlig massövervakningen.
”Men om man inte i första hand förstår världen utifrån en politisk höger-vänster-skala så är det inte lika självklart att vända sig mot den statlig massövervakningen.”
Det förstås. Låt oss se på ett par andra möjliga utgångspunkter.
1. Den vetenskapliga: vad är målet med verksamheten och vad finns det för skäl att tro att FRA-övervakningen är rätt metod att nå målen? Här harr ju lagens förespråkare snart sagt dagligen under sommarens debatt gett olika skäl till verksamheten, ena dagen terrorism, andra dagen Afghanistan, sedan datasäkerhet eller kunskap om flyktingströmmar. Syftet har presenterats på olika sätt allteftersom kritik inkommit mot det empiriska underlaget för varje förslag. Alltihop ter sig som desperata försök att undgå falsifiering. För ingen har ju veterligen presenterat forskning som stöder FRA-avlyssningens effektivitet för nämnda mål; projektet har tett sig som heligt oavsett effektivitet och syfte. Kanske finns hemliga mål och hemlig forskning – inte helt klart hur man ur vetenskaplig synvinkel ska ställa sig till den möjligheten.
2. Vardagligt opolitiskt perspektiv. Detta kanske är det mest lovande för FRA-vänner. Här ställer man sig inte så mycket frågor, man antar att myndigheter vet vad de håller på med och agerar för allas bästa. Ändå blir man ju lite tveksam inför att en myndighet ska få tillgång till all (gränskorsande) kommunikation; och tveksamheten blir större när man märker att myndighetschefen och politiker med en semantisk fint försöker omdefiniera uttryck som ”kopia” och ”få tillgång till” för att dölja att de får tillgång till sagda trafik. Såna ohederliga manövrer gillar inte den opolitiska vardagsmänniskan, eftersom hon sätter hederlighet högre än politiskt tjafs om höger och vänster.