Om resande

23 februari 2020 1 kommentar

Det här med mobilitet är knepigt. Visar det sig. I alla fall om man lever i människans tidsålder, och det gör vi ju faktiskt allihop, även om vi kanske inte gillar vare sig det eller ordet. Problemet är förstås att transporterna står för en mycket stor del av de utsläpp som har gjort att vi befinner oss i en klimatkris och att vi måste begränsa dessa utsläpp för att kunna nå uppsatta klimatmål. Eftersom teknisk förändring är långsam och beteendeförändring kan vara snabb är den enda möjligheten att parallellt med teknisk förändring också ändra beteende.

I Sverige är just transporter ett område som varit i fokus en tid. Det har flera orsaker. Men en är att för en individ som tycker att omställningen till ett hållbart samhälle går för långsamt så är det lätt att själv bidra genom att exempelvis dra ner på sitt flygande. Flyget släpper nämligen ut väldigt mycket växthusgaser. En rapport från Chalmers fick stor uppmärksamhet när den publicerades 2016 och där forskarna kunde visa att utsläppen kan jämföras med dem från bilåkande i Sverige. 80 % av flygandet i Sverige är privat, främst för semester, och det innebär också att man som individ kan påverka.

Inom ramen för ett forskningsprojekt som jag driver tillsammans med min kollega Maria Wolrath Söderberg på Södertörns högskola gjorde vi en studie av just människor som har slutat flyga av klimatskäl. Det var en kvalitativ studie där vi var intresserade av hur dessa människor resonerade, vilka skäl de angav och vilka argument de hade. När vi höll på att analysera data fick vi en förfrågan från den gröna tankesmedjan Fores om att publicera studien med dem, genom en organisation som de arbetar med som heter European Liberal Forum. Elf sprider sina rapporter till EU-parlamentariker. Vi bedömde att fördelarna med det var riktigt stora eftersom detta är en fråga som politiker måste förhålla sig till.

Rapporten (som finns som pdf här) presenterades på ett seminarium på Fores 5 december och den fick stort medialt genomslag. Vi skrev också ett debattinlägg där vi lyfte fram några centrala slutsatser. Sedan dess har vi fått många förfrågningar om att tala om studien och senast i torsdags var vi på KTHs hållbarhetspub och pratade. Det gjorde också våra kollegor Daniel Pargman och Elina Eriksson. De har ett projekt som ska arbeta med att studera hur akademiker kan begränsa sitt flygande. Vi reser  nämligen väldigt mycket och är de myndigheter i Sverige som flyger mest. Hur ska en sådan omställning gå till när ingen vill fatta andra beslut än mycket övergripande procentuella mål och där det dessutom saknas data? Daniel och Elina (och projektkollegorna Björn Hedin, Markus Robért och Jarmo Laaksolahti) har nu lyckats få data för KTHs flygande, även om det inte är fullständigt, och de ska hålla seminarier och workshops med utvalda institutioner och avdelningar. Det ska bli mycket intressant att se hur det går.

Det här är en intressant fråga på så många sätt. Den har, genom att linjestyrning inte tillämpas här som den gör inom alla andra områden där vi har begränsade resurser, blivit en helt kollegial fråga. Eftersom KTHs kollegiala strukturer är nedmonterade finns det ingenstans att diskutera vår klimatpåverkan kolleger emellan. Kanske kan det ändras nu när vi inför skolkollegier på KTH. Den är viktig inte bara eftersom vi släpper ut mycket utan också eftersom forskare bör kunna gå före i en omställning som vi vet är nödvändig. I vår studie såg vi att förebilder är väldigt viktiga. Och inte bara som människor man kan ta efter, utan också i ett negativt avseende: den som inte lever som den lär undergräver sitt budskap, och en dålig förebild kan bli ett tungt skäl för andra att också avstå från förändring.

Men det är inte lätt. Strukturerna för att ändra akademiskt resande finns inte riktigt. Det märkte jag själv när jag skulle åka till Krakow på konferens för ett år sedan ungefär. Det är krångligt, dyrt och långsamt att inte flyga. Och att det innebär att man också måste avstå eftersom det inte går att göra vissa saker som vi tidigare tyckte att vi kunde, som att resa långt men vara borta kort. Det kommer att påverka meriteringssystem och möten och vi kommer att behöva ompröva mycket när den expansion av mobilitet som vi sett de senaste decennierna istället ska bytas mot annat. Det är inte säkert att detta kan göras utan konflikt. Hur ska vi fördela resursen mobilitet mellan kolleger? Vem ska få resa? Jag skrev en krönika om det i STs tidning Publikt om det. Det kommer att bli ett spännande decennium.

Kategorier:allmänt, flyg, klimat, miljö

Kan man beställa forskning?

02 december 2019 Kommentering av

I fredags deltog jag i ett frukostmöte som forskningsrådet Formas arrangerade. Titeln var Kan man beställa forskning? och handlade om hur vi ska organisera forskning för en hållbar framtid. Nedan finns mitt inlägg.

 

Det raka och enkla svaret på frågan Kan man beställa forskning? är förstås: Javisst! Det sker ju redan som introduktionen antyder. En viktigare fråga är väl om man kan beställa BRA forskning. Och om man kan beställa den forskning som man behöver. Just de där två sista orden utvecklas i Formas inbjudan till i dag. Den forskning man behöver och som Formas är intresserad av är den som bidrar till omställningen till en hållbar värld. Det är forskning som vi betraktar som nyttig, användbar.

Jag vill börja där i denna grundförutsättning: att forskningen ska lösa samhällsutmaningarna. Utgångspunkten är kanske inte så konstig, vare sig just i dag eller för Formas. Men det är ändå värt att notera att det är en förutsättning som inte alltid har varit för handen, att se forskningen som ett sätt att förändra och bidra till samhällsutvecklingen. Eller till och med lösa samhällsutmaningarna som det står i inbjudan till i dag.

Idén om forskningens nytta hänger samman med föreställningar om relationen mellan forskning och samhällelig förändring, till exempel i form av ny teknik och nya industrier. Ibland kallar vi det för den linjära modellen och den fick framför allt fäste efter andra världskriget. Den är sedan länge kritiserad av forskare och relationen mellan vetenskap och teknik är allt annat än linjär. Ändå har modellen fått så starkt populärt och politiskt fäste att när jag frågar de teknologer jag undervisar i teknik- och vetenskapshistoria hur de vill definiera teknik så säger majoriteten att teknik är tillämpad vetenskap.

I dag är det Black Friday och samtidigt äger en global klimatstrejk rum. Det är väl den fjärde som #FridaysForFuture anordnar och också anropar andra. Den första var i mars och så var det två i september i år. Budskapet hos denna historiskt fullständigt unika rörelse är slagkraftigt och klokt: stå enade bakom vetenskapen.

Men vetenskapen i sig kan inte ändra något. Inte heller kunskap innebär att något händer. Människor och samhällen måste agera för att något ska ske. Och det följer inte automatiskt på vetenskaplig kunskap.

Faktum är att vetenskap under delar av efterkrigstiden har använts för att handling icke ska ske, för att bevara status quo. I sin bok Merchants of Doubt från 2010 visar Naomi Oreskes och Erik Conway hur kraven på mer kunskap kunde skjuta upp handling på flera områden som rör miljö och hälsa. Relationen mellan rökning och lungcancer, mellan CFCer och ozonhål eller mellan växthusgaser och global uppvärmning är några exempel.

Om forskningen ska ha någon betydelse för samhällsförändringen måste resultaten tillämpas. Det låter kanske trivialt, men ibland verkar vi glömma det, trots att det är grunden för vårt samtal idag.

Hur denna tillämpning ska gå till kan göras till en vetenskaplig fråga. Men det kommer snart att bli nödvändigt tror jag, att förtydliga var gränsen för vetenskapen går och var ideologin och etiken börjar. Vi kan inte räkna fram vem som ska få använda vilka resurser, det är en värderingsfråga. Det finns forskning som kan hjälpa oss att tänka och resonera omkring resursfördelning, rättvisa, mänskliga bevekelsegrunder, vår sociala natur. Men många av de beslut som måste fattas är ideologiska.

Forskningens roll blir att visa på möjliga vägar och ge verktyg. Vilken väg ska man då ta? Finns det en spänning mellan de stora programmen med gemensam målbild och forskarinitierade projekt? Ett sätt är att titta på fördelar och nackdelar. Vi forskare värnar gärna forskningens frihet. Och jag är inte annorlunda. Inte minst i dag, när den akademiska friheten kringskärs till och med i Europeiska länder och det kollegiala inflytandet i Sverige begränsas, är det viktigt att slå vakt om forskningens frihet. Vi har också en del goda idéer. Samtidigt kan det vara svårt att ta hand om slutsatserna på ett mer systematiskt sätt. Bilden blir lätt fragmentarisk och splittrad.

Stora program med många aktörer kan å andra sidan kraftsamla som det heter. Men baksidan är att det kan bli alltför litet utrymme för motstridigheter och variation. Stora program kanske initialt kan ha en gemensam målbild, men forskning betyder ju ny kunskap som kan innebära att man måste ompröva och ställa nya frågor. Beredvilligheten att göra det är kanske inte lika stor hos alla typer av aktörer. Olika organisationer har olika rationaliteter.

Målkonflikterna kan också döljas genom stora kollaborativa forskningsprogram där samsyn och konsensus eftersträvas. Det kan vara begränsande. Kanske är det mycket bättre att målkonflikten artikuleras och erkänns som just en målkonflikt. Ett exempel nyligen är ett stort program om skogen finansierat av en annan aktör på miljöområdet. Jenny Andersson och Erik Westholm har kritiserat programmet av flera skäl, men en kritik handlar om hur arbetet med att hitta konsensus kring framtidens svenska skog resulterade i endast en väg framåt. Att det kunde röra sig om ett val mellan olika värden som skogen kunde härbärgera försvann. Det är inte säkert att detta hade uppnåtts med projekt initierade från forskare – målkonflikterna kanske ändå inte hade artikulerats – men kanske hade flera projekt givit större heterogenitet.

Själv är jag just nu inbegripen i ett stort H2020-projekt som heter Inventing a shared science diplomacy for Europe (InsSciDE). Som ni kanske förstår så menar jag att ordet ”shared” kan vara lite problematiskt. Vi är halvvägs igenom ett fyraårigt projekt där jag leder ett arbetspaket som bland annat undersöker vetenskapens roll inom miljödiplomati. Ju längre projektet går desto större behov ser jag av att understryka att varken diplomati eller vetenskap är neutrala verksamheter. Projektet blir en sorts hybrid med fristående arbetspaket parallellt med centrala och policynära uppdrag. Om EU-kommissionen till slut får vad de trodde att de beställde återstår att se. Jag hoppas att de ska få något som de inte visste att de kunde beställa.

Vilken väg är rätt att gå frågar vi oss. Jag tror att det finns flera vägar till en hållbar värld. De flesta är inte så raka som vi skulle önska. Och jag tror kanske inte att alla vägar bär till hållbarhet. Problemet är att det är svårt att veta det när man tar första steget. Därför tror jag att det allra viktigaste är att inte tänka sig att det är ett höghastighetståg vi kör utan att vi använder våra apostlahästar. Vägen kommer nämligen att se annorlunda ut lite längre fram. Omgivningen kommer att ändra sig. Vi kommer att behöva gå över obruten mark i varierande väderlek.

Låt oss i största möjliga utsträckning se till att vi har en beredskap för förändring.

 

 

Är det verkligen mitt ansvar?

08 juli 2019 Kommentering av

Jag hör och läser inte sällan de som menar att det är trams att tala om individens ansvar. De menar att det är kollektiva lösningar som behövs. En del menar också att lösningarna behövs någon annan stans än just här, eftersom ”andra” släpper ut så mycket mer. Jag har otroligt svårt att förstå att man inte kan göra två saker samtidigt. Det gör vi ju som privatpersoner hela tiden. Och politiker måste förstås driva flera frågor parallellt. Men i klimatfrågan är argumentet att individen inte har något ansvar för att det behövs annat märkligt seglivat. I dag läste jag en svensk EU-parlamentariker som verkar mena att de som föreslår att individen har ansvar är självförnekande offerkoftor utan verklighetsförankring.

Det är förstås politisk retorik, men den håller inte om man synar den i sömmarna. I dag publicerade jag en helsida i DN där jag diskuterar den skenbara motsättningen mellan individuell och kollektiv handling.

Kategorier:klimat

Multitasking är en bluff

03 februari 2019 Kommentering av
Kategorier:allmänt, medier, nya medier

Klimatsorg

14 januari 2019 Kommentering av

Det drabbade mig hårt i höstas. Det är väl så med grundläggande insikt och förståelse att det sker om och om igen. Tyvärr är klimatsorgen inte som den sorg vi människor vanligen ställs inför, när vi förlorar något eller någon. Det brukar vara en enstaka händelse, vi sörjer och med tiden går vi vidare; det följer en process med tydliga faser. Om vi ska ge sorgen över allt vi förlorar i antropocen plats kommer vi inte ha tid för annat än att sörja. Minst lika viktigt, kanske viktigare till och med, ställs vi dessutom inför sorgen över vad vi själva orsakat, och vad vi kommer behöva försaka i framtiden om vi ska styra rätt mot två grader.

I dag skriver jag en text i DN Kultur om klimatsorg.

Kategorier:allmänt

En lång sommar: Om energiomställningen

04 september 2018 Kommentering av

I förra veckan var jag på Energimyndigheten i Eskilstuna och gjorde ett anförande om tjugo års energiomställning. Det är nu publicerat i myndighetens nättidning Energivärlden som en krönika. Jag tar inledningen på en bok av Hans Ruin den äldre som utgångspunkt. Det är ett avsnitt som jag burit med mig sedan jag var ung och som har påverkat min syn på sommaren.

 

Kategorier:allmänt

Vi måste faktiskt moralisera

23 augusti 2018 Kommentering av

I dag skriver jag en text i DN om rädslan för att moralisera i klimatdebatten och slår ett slag för att vi faktiskt bör moralisera. Utgångspunkten är att klimatomställningen i grunden är en moralisk fråga eftersom den rör hur jordens resurser ska fördelas och moraliska diskussioner handlar om hur vi ska kunna vara goda människor. Dessa två måste kombineras och heller inte särskiljas från diskussionen om kollektiva lösningar, som också behövs.

Kategorier:allmänt