Fotoautomaten

12 juni 2017 Kommentering av

Det är ett mysterium. Amelie stjäl ett album fyllt med ihopfogade delar av sönderrivna bilder från fotoautomater. En person återkommer ofta och förefaller därmed särskilt missnöjd; i många automater har han tagit många bilder som han sedan rivit sönder och slängt. Varför? Det visar sig till slut att han reparerar automater och kontrollerar sitt arbete med att avslutningsvis ta en bild. Och vad ska han använda för objekt om inte sig själv. Det är ju ändå för porträttfotografering som vi har dessa automater. Men hur länge till?

Jag ser den så fort jag kliver ut ur COOP på Centralen. Rakt fram ligger den, allra längst in bland förvaringsboxarna på nedre planet. Hade jag letat efter den hade jag förmodligen fått hålla på ett tag. Men nu, när jag nästan snubblar över den, känns ändå placeringen given. Den är helt undanskuffad.

Mitt körkort håller på att gå sönder och jag måste ha en bild för att kunna beställa ett nytt och jag beslutar mig för att ta den nu, denna sena måndagkväll när jag ändå inte har någon tid att passa. Och jag förflyttas genast i tiden när jag slår mig ner på den gängade pallen och stirrar in i det svarta fönstret där mina ögon ska ligga mellan de två pilarna. Detta är så bekant. Med undantag för kortbetalningen ser insidan på boxen likadan ut som när jag var ung och gjorde detta både av samma skäl och helt andra. Då tog vi också bilder i automaten för att det var kul. För att dela med varandra. Lite snabbt och billigt. Det var den tidens Instagram.

Jag drar mig till minnes en scen ur en Sjöwall Wahlöö (Polismördaren kanske?) där Martin Beck blir erbjuden nakenbilder av en underårig flicka, tagna i en fotoautomat just på Centralen. Det var samhällskritik. Instagram kan förmodligen användas på liknande sätt, nu när det är möjligt att annonsera i tjänsten. Tidigare kanske det ändå hände och transaktionen var istället stora följarskaror och likes.

Men de flesta bilder hamnade nog ändå i just pass, körkort eller plånböcker. Kanske efter att man blivit missnöjd och växlat fler femkronor. Nu kan jag välja om jag vill ha dem som visas på skärmen eller om jag vill ta om bilderna. Jag gör ett nytt försök, men jag ser visst ut sådär och accepterar mitt öde och trycker på print. En tydlig skillnad mot det mesta i digital väg numera tycks ändå vara att man inte kan lägga filter på eller retuschera bort ojämnheter i huden.

IMG_3038Den här fotoautomaten är alltså på samma gång oförändrad och anpassad. Utsidan har en sorts Pressbyråestetik med ett något kryptiskt nätverk som kanske ska alludera till att dessa maskiner oftast just finns i noderna, på stationerna som binds samman av infrastruktur. Men jag känner ändå igen den direkt med draperiet och pallen. Frågan är om nästa generation vet vad detta är. Snart kommer den att framstå som lika onödig som telefonautomaterna som numera lyser med sin frånvaro i gatubilden. De var förstås alltid många fler och fick roller i Stålmannen eller Harry Potter. Den enda film jag kan komma på där en fotoautomat tar någon plats är just Amelie från Montmartre (2001). Men kanske ändrar det sig om de blir ännu färre. Kanske kan de då få tjäna som entréer till en svunnen tid, både bildlikt och faktiskt.

Det hinner inte ens gå en vecka innan jag får ett nytt brev av Transportstyrelsen. Min ansökan har underkänts. Kod 42. ”Ansiktsbilden ska vara jämnt belyst.” Fotoautomatens blixtrar har gett mig vita fläckar på haka och kind som myndigheten inte tänker godkänna. Det får nog betraktas som spiken i kistan för min del. Denna gamla medieteknik förpassas härmed till historien, i källaren på Centralen i Stockholm.

Hur ska vi ta oss an klimatförändringarna?

31 maj 2017 Kommentering av

Häromdagen publicerade DN ett inlägg av mig i debatten om hur vi tar oss an klimatförändringarna. Det pågår en debatt om vad som är viktigast och vilket sätt som är det bästa. Ett problem för många är att förändringarna är osynliga för de flesta. Det är svårt att skilja på väder och klimat och för en stor del av världens befolkning är inte klimatförändringarna något som påverkar deras vardag. De som redan är starkt påverkade har tyvärr ofta en alldeles för liten röst i det stora mediabruset. Och vetenskapen kan också ha svårt att tränga igenom och verkligen få oss att förstå.

Naomi Oreskes och andra har pekat på den spänning som finns mellan förmågan till mänsklig kommunikation av viktiga saker och de opassionerade idealet som länge svävat över kunskapsproduktionen.

I ljuset av T***ps senaste utspel undrar man vad som skulle få honom att verkligen förstå att detta är allvar. Det finns förstås mycket man kan fundera över när det gäller honom och hans politik, men han verkar först och främst vara en känslomänniska. Vad skulle hända om han reste på en klimatförändringsresa och med ”egna ögon” fick se vad som pågår?

 

Kategorier:Arktis, klimat

Energiutblick

30 april 2017 Kommentering av

Den 14 mars talade jag på konferensen Energiutblick som anordnades av Energimyndigheten. Jag talade under rubriken ”Att lyfta blicken – ett längre perspektiv på omställningar”. Nu finns manuskriptet, en förkortad krönika i tidningen Energivärlden och filmen på Youtube tillgängligt. Snart kommer ett broderat kuddvar.

Kategorier:allmänt

Gästbloggare i Curie

18 januari 2017 Kommentering av

I dag börjar jag gästblogga i Vetenskapsrådets nättidning Curie. Här är mitt första inlägg.

Uppdateringar:

Och här är mitt andra inlägg om matsäck och kulturarv.

Och det tredje om sport och kläder och vetenskap och tävling och cykling, typ.

Och det fjärde om is och vinter och hur vi kan förstå Arktis.

Och det femte om humanioras betydelse för samhällsdebatten: Impact Schein!

Och så den sjätte och sista om medialisering och sorg.

Kategorier:allmänt

På håret

30 oktober 2016 Kommentering av

I dag publicerar Dagens Nyheter en artikel där jag utgår från Rebecca Herzigs bok Plucked från 2015. Stina Wirsén har gjort väldigt fina illustrationer!

Kategorier:allmänt

Kunskapsförakt är farliga saker

27 mars 2016 Kommentering av

Uppdatering: Sverker Sörlin skriver om humanistisk isforskning i DN.

Vilken kunskap behöver ett samhälle? Vilka erfarenheter och lärdomar kan komma till användning i den omställning vi står inför? Vad kan vara nyttigt att veta?

Mitt svar är att det kan vara svårt att säga på förhand. Det som ibland kallas grundforskning har just den egenskapen att vi inte på rak arm kan säga varför det är nyttigt. Mycket av naturvetenskapen och inte minst matematik och fysik är så; vi vet inte alltid vad vi ska ha den till. Annat är det lättare att se direkta tillämpningar med.

Men det är inte det viktiga här. Mitt svar på frågorna ovan är först och främst att vi behöver olika sorters kunskap, från flera discipliner och med många perspektiv. Ett enda vetenskapsområde räcker inte, en enda geovetenskap eller en enda modellering är inte tillräckligt. Flera metoder, varierade källor och olika teorier krävs för att få en bred förståelse av den värld vi lever i, av människan och det vi ibland kallar naturen.

Lena Andersson verkar tycka att vi inte behöver olika perspektiv. I sin krönika i DN den 19 mars går hon ännu längre och föraktar och bespottar humanistisk miljöforskning. Hon försöker göra en epistemologisk poäng, men är egentligen inte alls intresserad av att diskutera det vetenskapliga i den artikel hon har läst om humanistisk glaciärforskning. I så fall hade hon sagt något i stil med att ”metoden de använder har följande svagheter”, eller ”det går inte att dra riktigt de slutsatserna givet materialet”, eller ”teorin är illa vald eftersom den förutsätter ett annat angreppssätt”. Men det säger inte Lena Andersson. Hon säger att allt är skit, eller snömos, och låter förstå att detta behöver vi inte.

Vad är egentligen hennes syfte? Detta har jag nu funderat på i en vecka. Jag förstår helt enkelt inte hur hon kan komma till sin slutsats baserat på det material hon redovisar. Varför vänder hon sig mot just denna artikel? Kanske har hon läst om den? Hon är nämligen inte ensam att bespotta den. Konservativa klimatskeptiker i USA har i flera veckor attackerat humanistisk miljöforskning och argumenterat för att statlig finansiering ska dras in. Lena Anderssons sällskap är killar som Trump, som inte gillar vare sig ett postkolonialt perspektiv eller feminism. Jag undrar om hon vet det. Om hon valt sitt sällskap.

Historia, vetenskapshistoria, miljöhistoria, teknikhistoria, teknik- och vetenskapshistoria – listan kan göras lång – ger oss nödvändig kunskap om naturvetenskapens roll i samhället. Dessa discipliner lär oss hur en persons sociala status hade betydelse för hur hans teori slog igenom, hur vissa perspektiv på sammanhang och förändring helt förbisetts, hur hierarkier i kunskapsproduktionen medfört att vi kan mycket om visst men nästan inget om annat. Det finns anledning att vara uppmärksam på sådana förhållanden i kunskapsproduktionen även i samtiden. Det finns anledning att diskutera, analysera och undersöka glaciologins historiska utveckling och betydelse för klimatfrågan, i går och i dag.

Men Lena Andersson är helt oförstående till detta. För en tid sedan skrev Ann Heberlein i DN Kultur om att vår osäkerhet söker genier. Andersson var en av dem som förekom på bild. Hon är där för att lugna oss, för att ta oss ur vår osäkerhet. Hon är prisbelönad författare, radiopratare och skribent. Hennes position är upphöjd. När Andersson skriver eller pratar lyssnar folk.

Denna gång använder Andersson sin position för att förlöjliga och förakta något hon, av ännu dunkla skäl, ogillar. Förakt sker nästan alltid från en upphöjd position. Den som tycker sig kunna förakta annat och andra intar helt enkelt denna position varifrån domar utdelas, med ironi och kanske avsmak. Det finns ingen möjlighet till svar, för föraktet ger inte utrymme för dialog. Det är ett sorgligt sätt att ta plats i det offentliga samtalet; ett tråkigt sätt att förvalta sin status.

Tyvärr är det värre än så. För Andersson föraktar inte bara en eller annan person eller företeelse utan hela kunskapsfält. Och kunskapsförakt kan leda väldigt, väldigt fel. Även det lär oss historien. Kunskapsförakt är farliga saker.

Kategorier:allmänt

Det dunkelt tänkta är lika dunkelt digitalt

26 januari 2016 Kommentering av

I dag publiceras mitt svar på Pelle Snickars artikel i DN om big data, prognoser, historien och framtiden. Även Johan Fredrikzon svarar.

Kategorier:allmänt