Kunskapsförakt är farliga saker

27 mars 2016 Kommentering av

Uppdatering: Sverker Sörlin skriver om humanistisk isforskning i DN.

Vilken kunskap behöver ett samhälle? Vilka erfarenheter och lärdomar kan komma till användning i den omställning vi står inför? Vad kan vara nyttigt att veta?

Mitt svar är att det kan vara svårt att säga på förhand. Det som ibland kallas grundforskning har just den egenskapen att vi inte på rak arm kan säga varför det är nyttigt. Mycket av naturvetenskapen och inte minst matematik och fysik är så; vi vet inte alltid vad vi ska ha den till. Annat är det lättare att se direkta tillämpningar med.

Men det är inte det viktiga här. Mitt svar på frågorna ovan är först och främst att vi behöver olika sorters kunskap, från flera discipliner och med många perspektiv. Ett enda vetenskapsområde räcker inte, en enda geovetenskap eller en enda modellering är inte tillräckligt. Flera metoder, varierade källor och olika teorier krävs för att få en bred förståelse av den värld vi lever i, av människan och det vi ibland kallar naturen.

Lena Andersson verkar tycka att vi inte behöver olika perspektiv. I sin krönika i DN den 19 mars går hon ännu längre och föraktar och bespottar humanistisk miljöforskning. Hon försöker göra en epistemologisk poäng, men är egentligen inte alls intresserad av att diskutera det vetenskapliga i den artikel hon har läst om humanistisk glaciärforskning. I så fall hade hon sagt något i stil med att ”metoden de använder har följande svagheter”, eller ”det går inte att dra riktigt de slutsatserna givet materialet”, eller ”teorin är illa vald eftersom den förutsätter ett annat angreppssätt”. Men det säger inte Lena Andersson. Hon säger att allt är skit, eller snömos, och låter förstå att detta behöver vi inte.

Vad är egentligen hennes syfte? Detta har jag nu funderat på i en vecka. Jag förstår helt enkelt inte hur hon kan komma till sin slutsats baserat på det material hon redovisar. Varför vänder hon sig mot just denna artikel? Kanske har hon läst om den? Hon är nämligen inte ensam att bespotta den. Konservativa klimatskeptiker i USA har i flera veckor attackerat humanistisk miljöforskning och argumenterat för att statlig finansiering ska dras in. Lena Anderssons sällskap är killar som Trump, som inte gillar vare sig ett postkolonialt perspektiv eller feminism. Jag undrar om hon vet det. Om hon valt sitt sällskap.

Historia, vetenskapshistoria, miljöhistoria, teknikhistoria, teknik- och vetenskapshistoria – listan kan göras lång – ger oss nödvändig kunskap om naturvetenskapens roll i samhället. Dessa discipliner lär oss hur en persons sociala status hade betydelse för hur hans teori slog igenom, hur vissa perspektiv på sammanhang och förändring helt förbisetts, hur hierarkier i kunskapsproduktionen medfört att vi kan mycket om visst men nästan inget om annat. Det finns anledning att vara uppmärksam på sådana förhållanden i kunskapsproduktionen även i samtiden. Det finns anledning att diskutera, analysera och undersöka glaciologins historiska utveckling och betydelse för klimatfrågan, i går och i dag.

Men Lena Andersson är helt oförstående till detta. För en tid sedan skrev Ann Heberlein i DN Kultur om att vår osäkerhet söker genier. Andersson var en av dem som förekom på bild. Hon är där för att lugna oss, för att ta oss ur vår osäkerhet. Hon är prisbelönad författare, radiopratare och skribent. Hennes position är upphöjd. När Andersson skriver eller pratar lyssnar folk.

Denna gång använder Andersson sin position för att förlöjliga och förakta något hon, av ännu dunkla skäl, ogillar. Förakt sker nästan alltid från en upphöjd position. Den som tycker sig kunna förakta annat och andra intar helt enkelt denna position varifrån domar utdelas, med ironi och kanske avsmak. Det finns ingen möjlighet till svar, för föraktet ger inte utrymme för dialog. Det är ett sorgligt sätt att ta plats i det offentliga samtalet; ett tråkigt sätt att förvalta sin status.

Tyvärr är det värre än så. För Andersson föraktar inte bara en eller annan person eller företeelse utan hela kunskapsfält. Och kunskapsförakt kan leda väldigt, väldigt fel. Även det lär oss historien. Kunskapsförakt är farliga saker.

Kategorier:allmänt

Det dunkelt tänkta är lika dunkelt digitalt

26 januari 2016 Kommentering av

I dag publiceras mitt svar på Pelle Snickars artikel i DN om big data, prognoser, historien och framtiden. Även Johan Fredrikzon svarar.

Kategorier:allmänt

Leif Furhammar

07 november 2015 Kommentering av

Jag önskar att jag kunde säga att jag kände honom. Det kan jag inte. Men jag träffade honom tillräckligt många gånger för att lära känna lite av honom. Det är en förlust att han är borta.

Våra vägar korsades i några forskningsprojekt om etermedierna. Han hade stor integritet. Och det imponerade på mig. Han var precis i sina formuleringar, samtidigt som han var överraskande. Och så hade han en sorts varm ironi.

Flera av hans böcker står i mina bokhyllor och kanske kommer jag återgå till hans skrifter någon gång. Men det som har satt sig allra mest är att jag fick hans gillande en gång. Jag minns inga ord, inga formuleringar, bara hans leende. Han berömde en text jag hade skrivit och det gick rakt in. Det är inte så att jag aldrig får beröm eller för den delen känner att det jag har gjort är bra, tvärt om. Men detta omdöme av Leif var något annat. Kanske var det sättet han sa det på och att jag visste att han menade allvar. Kanske var det också omständigheterna. Men det viktiga tror jag var att han gillade något som jag själv tyckte om. Det var något som kanske inte alla såg, som låg mellan raderna. En stil kanske, som var min. Och som just han såg, och gav sitt gillande.

Stig Björkman, som gjorde en vacker film om Ingrid Bergman tidigare i höstas, har skrivit en fin nekrolog i DN i dag. Läs den.

Kategorier:allmänt

Klimatrapporteringens utmaningar

26 oktober 2015 Kommentering av

I dag publiceras den andra artikeln i samarbetet mellan Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö. Den rör medier och samspelet med både politik och vetenskap och den är skriven av mig och Miyase Christensen.

Kategorier:allmänt

En ny humanism för en ny värld

19 oktober 2015 Kommentering av

I dag börjar ett samarbete mellan DN Kultur och Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö. I en rad artiklar kommer tongivande forskare att skriva om klimatkrisen från ett humanistiskt och samhällsvetenskapligt perspektiv. Vi kan kalla det miljöns humaniora – environmental humanities. Först ut är en artikel om migration av Andrew Baldwin, Ethemcan Turhan och Marco Armiero.

Kategorier:allmänt

Bekväma faktoider

19 september 2015 Kommentering av

Det finns få saker som vi håller så kära som våra föreställningar. De är besvärliga att ändra på, kanske för att vi bygger vår världsuppfattning på dem och en ändring betyder att vår värld ruckas, aldrig så lite.

Intressant nog kan detta även gälla forskare. Och kanske är det inte så konstigt. Vi är ju bara människor vi också. Men vi har, menar jag, ett professionellt uppdrag att ompröva. Vi ska alltid omfamna ny kunskap, med ett lagom mått av ifrågasättande och kritik. Enkla orsakssamband bör vi undersöka, inför långtgående slutsatser och extrapoleringar bör vi höja ett varningens finger och gamla sanningar bör vi på samma sätt behandla kritiskt. Och ändå. Då och då väljer någon den empiri som passar den egna övertygelsen eller argumentet.

Nyligen fick jag anledning av återigen fundera över uppgiften att behovet av datorer underskattades i datateknikens barndom. Själva formuleringen här är med avsikt oprecis. Det visar sig nämligen att det finns flera ”citat” (de flesta går inte att belägga) från olika tider av olika män som nämner olika tal för att säga något om vad som kommer att räcka i framtiden. Gustav Sjöblom reder förtjänstfullt ut detta i sitt senaste blogginlägg.

Gustav menar att under en viss period kan det ha funnits en föreställning om beräkningsbehov som var begränsat. Därmed kan det verkligen ha funnits någon som sa si eller så om hur många datorer världen behövde. Poängen är emellertid att de datorer man hade under denna period och vad de kunde göra snabbt förändrades. Centrala stordatorer för specifika beräkningar fanns före 1956 i Sverige, men sedan ändrades denna tekniska pryl, och den har fortsatt att ändras. Problemet är att termen dator kvarstår, men den mobiltelefon jag håller i handen är en helt annan artefakt. Är det verkligen meningsfullt att jämföra?

Varför återberättas då myten? Jag tror som Gustav och andra att den är bekväm för att visa på förändringstakt inom en viss sektor, den bekräftar en bild vi har. (Samtidigt vet vi också att många av de förutsägelser som gjordes för ett drygt halvsekel sedan inte alls slog in, men dem pratar vi mindre om. Och vips får vi en baklängeshistoria om teknik där utveckling förefaller naturlig.)

Men uttalanden av människor i historisk tid om framtiden kan också användas för att argumentera för förändring i samtiden. Då blir det mer problematiskt om sammanhanget är bortsuddat. Om den mänskliga existensen kan man fälla tidlösa uttalanden. Men det gäller inte vår teknik.

Det blåser upp en vind

27 februari 2015 Kommentering av

Det är inte väldigt mycket snö i den svenska fjällvärlden denna vinter. Därför är den vind och framför allt den snö som drar in över Storlien väkommen, även om det betyder mer stugtid eftersom liftarna är avstängda på grund av blåsten. Vi passar på att titta lite på skid-vm, tända en brasa och se en film. Det blir Hayao Miyasakis senaste, och kanske sista, film, Det blåser upp en vind som hade premiär i Sverige förra året och som nyligen kom på dvd. Miyasakis filmer har varit svåra att få tag på den senaste tiden, men nu har tydligen något hänt för den lokala videobutiken i Stockholm kunde plötsligt erbjuda alla klassiker och vi kunde fylla de hål som finns vårt videotek, som till exempel Kikkis Expressbud, Det levande slottet och Ponyo. Och så denna nya, som jag inte vet om jag vill kalla klassiker än.

Till det yttre är denna historia inte lik någon annan som jag sett av Miyasaki, även om den innehåller två återkommande teman, flygplan och en huvudperson som försöker förverkliga sina drömmar. Flygplan eller flygetyg av olika slag (slott, flickor, städer – det är mycket som kan lyfta) återfinns i flera filmer och kanske framför allt Porco Rosso och Laputa. Men planens konstruktion – och egentligen ett specifikt historiskt plan – har aldrig varit i fokus tidigare mig veterligen. Den här filmen handlar om det, om att bygga flygplan och förfina de aerodynamiska egenskaperna. Och eftersom det är en ingenjörs uppgift att bygga flygplan blir detta också en film om ingenjörer. Det är inte ofta vi ser animerade filmer som har en ingenjör som huvudperson och än mer sällan florerar räknestickor som rekvisita.

Det handlar om Jiro Horikoshi (som levde 1903-1982), en ung japan som drömmer om att bli pilot men som är närsynt och därför istället måste sikta in sig på att bli flygplanskonstruktör. Att han har en medfödd talang är uppenbart och den bistra mellanchefen på Misubishi kan trots sin ogina inställning inte säga annat än att hans ritningar är perfekta. Men Jiro vill inte bara lösa det som givits honom utan har egna idéer, allt för att kunna flyga fortare i krig.

Jiro och hans vän Honjo får resa till Tyskland för att studera hos självaste Junkers, och möter både tysk ingenjörskonst och främlingsfientlighet. Hans nästa uppdrag har emellertid större betydelse, framför allt på ett personligt plan. Under uppdraget bor han på ett pensionat där han träffar en berest tysk som kommenterar det politiska läget och äter vattenkrasse. Och refererar till Bergtagen; på pensionatet kan man glömma menar han, men också tillfriskna.(Miyasaki har valt att kalla honom Castorp, för övrigt också ingenjör hos Mann!) Jiro träffar en kvinna från det förflutna, som han hjälpte vid jordbävningen som ödelade Tokyo 1923. Nahoko visar sig dock vara filmens Chauchat, sjuk i tuberkulos. De förlovar sig men kan inte gifta sig förrän hon är frisk. Jiro vill sköta om sin fästmö, men hennes far svarar: ”En mans uppgift är att sköta sitt arbete.” Så han reser. Nahoko är på kurort och idkar liggkur på altanen. Men inte så länge; hon kommer efter honom och de gifter sig snabbt för att kunna bo inneboende nära fabriken den tid de har tillsammans, vilken vi förstår blir kort. Han kommer hem sent på kvällarna och fortsätter att arbeta hemma, men sitter hos sin hustru. ”Jag tycker om att se dig arbeta.” säger hon.

Ingenjören blir ensam med sina flygplan som dock når fulländning. I alla fall från ett ingenjörsmässigt perspektiv, de går fort och är vackra. För detta sista är också viktigt. Skönheten i konstruktionen framhålls vid upprepade tillfällen, ritningarna, linjerna, harmonin. Men i det krig som kommer återvänder inte ett enda. Jiro vandrar runt i ett landskap fyllt av brända flygplanskroppar.

Den andevärld som vanligen förekommer hos Miyasaki är här ersatt av drömmar hos Jiro, drömmar där han möter den italienske flygplanskonstruktören Caproni och olika typer av konstruktioner som han arbetar med eller vill förverkliga. Det är ett sätt för Miyasaki att även i denna historiskt underbyggda film komma ifrån det verkliga och utvidga sina möjligheter att tänja på berättelsen och visa på ambitioner, önskningar och rädslor som huvudpersonen bär på. Caproni uppmanar honom att förvalta sitt pund, att tänka över vad han gör med sin tid.

Det är fint, och ofta precist: blommorna på ängen, detaljerna på vingen, molnen på himlen. Miyasaki har gjort en svepande vacker film om en ingenjör som byggde ett viktigt flygplan. Han väver ihop arbete och kärlek, men inte sömlöst. Miyasaki kan inte avhålla sig från att låta Jiros chefer skrattande kommentera att han ”är människa, trots allt”, underförstått: och inte bara ingenjör, när de ser hans målmedvetenhet inför ett brev från fästmön, viktigare än att undkomma säkerhetspolisen. Den är gåtfull denna föreställning, att ingenjörer bara skulle kunna älska teknik, vilket gör dem smått omänskliga. Kanske är det inte någon nyckelreplik i filmen, men ändå; den lägger ytterligare en bit till vår förståelse av ingenjören. Vi, tittarna, vet att Jiro inte är någon ingenjör Planertz, men hans chefer måste skapa distans.

Miyasaki är kluven inför tekniken: han beundrar planet, men visar oss samtidigt de ödesdigra konsekvenserna. När det gäller Jiro så råder det emellertid ingen tvekan, detta är en mycket kärleksfull film om en ingenjör.

Kategorier:film, ingenjörer