Jag blev påmind om detta när jag besökte en konferens inom mitt eget område för ett antal veckor sedan. Eller egentligen var det tre konferenser som ägde rum samtidigt på samma plats med delvis överlappande verksamhet och deltagare. Det rörde sig om Society for the History of Technology (SHOT), History of Science Society (HSS) och Society for the Social Studies of Science (4S) som alla hade årligt möte i Cleveland Ohio onsdag/torsdag till söndag i början av novermber.

De gemensamma aktiviteterna inleddes med en plenarsession som handlade om nukleära katastrofer och risker. Tre panelister gav var sitt mycket individuellt bidrag och jag nöjer mig med att säga något om det bästa, nämligen Gabrielle Hechts inlägg om hur så många skador orsakade av den fredliga användningen av kärnkraften helt enkelt osynliggörs. Hon upplyste oss om de logiker som nu möjliggör en grandios radioaktiv överexponering av vissa människor medan gränsvärdena för andra tvärtom sänks. Hur den franska staten kan samtidigt insistera på att kärnkraften är säker och flyga ut sina egna medborgare från Tokyo, långt långt från den zon som japanska myndigheter bestämt ska gälla som säker för japaner. Och om hur gränsvärden för farlig strålning ändras när strålningsnivåerna ökar, inte neråt, utan uppåt, och medför att människor inte längre har rätt till jod som skydd mot sköldkörtelskador.

Men mest talande var ändå just diskussionen om de människor som nu städar upp i Fukushima. Det är ingen högt kvalificerad arbetskraft utan människor som inte har något annat val. Eller snarare: i valet mellan att få ett jobb och inte, väljer de det förra, oavsett de långsiktiga konsekvenserna, eftersom de kortsiktiga är värre. Det påminde mig om en fantastisk utställning jag såg i våras på Fotografiska museet i Stockholm av Burtynsky om de som plockar isär oljetankers i Bangladesh eller elektronik i Kina. Dessa städare kan emellertid bara jobba till dess att de har exponerats för en viss strålning, därefter måste de sluta, eftersom det finns vissa gränsvärden som inte får överskridas. Incitamentet att lämna exponeringsmätaren i ett hörn är stort, som Gabrielle uttryckte det. Men även om de skulle ha mätaren på sig hela dagen är det inte givet att de skulle avvisas från arbete. Trots det övervakningssamhälle vi tror oss leva i kan dessa män – för det rör sig oftast om män – få ett nytt jobb med en ny underleverantör (90 % av alla underhålls- och städningsarbeten i kärnkraftsindustrin sköts av underleverantörer) som kanske inte håller lika god ordning på identitetskontroller som man skulle önska. Resultatet är ett kärnkraftsproletariat vars strålningsexponering bara ökar och ökar.

Fukushima är en katastrof som kommer pågå i många många år, den är inte över bara för att medieintresset avtagit. Och likt alla katastrofer så kommer den framför allt att drabba dem som redan från början har det sämre ställt. Eftersom vi inte förmår hålla så många tankar i huvudet samtidig måste vi gemensamt påminna oss om kärnkraften och dess konsekvenser, även för dem som inte syns i vår nyhetsrapportering.

Efter de inledande presentationerna vidtog en diskussion mellan Per, Annika och Arne som jag modererade och snart bjöds också publiken in. Det var ett intressant samtal med för mig mycket ny information. Men allra intressantaste tyckte jag var tanken på hur man skulle kunna förändra själva grunden för energiproblemet. Så länge vi prissätter energi och säljer TWh kommer alltid någon att tjäna på att vi använder mer energi. Om vi gör om systemet ökar istället incitamenten att spara. En idé var att dela ut energirätter, lite som utsläppsrätter. En annan att vi köper energitjänster, dvs ett hus med vissa krav uppfyllda, och då får den som säljer tjänsterna incitament att spara. Per verkade mena att detta måste komma inom överskådlig tid. Det tyckte jag var hoppfullt.

Jag har varit i Almedalen gubevars. Det var intressant och lärorikt och jag är ganska nöjd över att vara hemma igen. Jag deltog i ett seminarium som FAS, Formas, VR och RJ ordnar och som kallas SAMspråk, samtal mellan forskare och politiker. Det var både i går och i dag hela eftermiddagen, men vårt var i mitten i går. Då var det jag och Pelle Snickars som talade med Henrik Toremark (M) och Berit Högman (S) under rubriken Kulturpolitikens utmaningar och under ledning av Ulrika Knutsson. Det var väldigt roligt och spännande, men kanske lite kort för att hinna bli något riktigt samtal. Det är svårt när man inte känner varandra och det inte bara är ett samtal utan också en uppvisning. Det var alldeles fullt på Joda Bar och det var förstås kul.

Själv inledde jag med två frågor. Den ena var varför innovation alltid tycks ställa till problem inom kulturpolitiken när det så hett efterfrågas och värnas på andra områden. Och så hade jag några exempel på det. Den andra var frågan om kultur- och mediepolitikens inbäddning i andra politikområden – den klassiska stuprörsfrågan. Schein föreslog ju en mediebyrå för att råda bot på detta men av det blev det inget. Hur sker samordning i dag och kan man utveckla det. Vi kom inte riktigt in på de frågorna tycker jag, men de äger ändå sin giltighet. Jag är ärligt nyfiken.

Pelle och jag var som vanligt inte helt eniga, men det gör förstås ingenting, tvärt om. Där vi framför allt var oense denna gång var huruvida gamla medieformer kommer att finnas kvar eller inte. Det tror ju jag. Men Pelle är inte lika övertygad. Ulrika Knutsson är dock på ”min sida” i det här avseendet och hade också läst min artikel i senaste numret av Framtider, som kommer vara möjlig att ladda ner snart. (Den låg uppe förut och jag vet inte varför de har tagit bort den.) Där tecknar jag en Braudelsk bild över medieförändring där visst finns kvar länge, som berg och floder. Jag tror nämligen att boken är ett berg och radion är en flod. Och att  Facebook är en maskros. Så att säga. Men det sista får jag väl äta upp antagligen.

Det finns förstås jättemycket man kan och bör föra djupare och bredare samtal om, men man måste välja. Som första samtal har vi valt det svenska valsystemet där Svante Linusson och Jörgen Hermansson ska diskutera för- och nackdelar med vad vi har nu och vad vi skulle kunna ha istället och varför. Det ligger en puff på KTHs hemsida och det finns även en direktlänk till KTH Samtals egen hemsida där seminariet beskrivs lite mer. I vår interntidning publicerades också en artikel på onsdagen. Kom gärna och lyssna! Jag tror det blir intressant.

Tidskriften finns att läsa digital på hemsidan och man får bläddra fram till sidan 26. Förutom texten finns där en nästan helfigursbild på undertecknad. Jag ser väldigt allvarlig ut. Och ganska missnöjd. Jag kan inte låta bli att fundera på i vilken utsträckning bilden påverkar läsarens uppfattning av det jag skriver. Jag vill ju inte gärna framstå som en gnällspik och bli avfärdad med just det argumentet. Mycket bättre vore förstås om bilden förmedlade en klok forskare som tänkt en del på detta och är lite bekymrad…

Rubriken var: En förförelse från berättelsens sida: om orsaker och orsaksförklaringar och temat var valt av Lars Gustafsson. Ett kortare underlag som var ett utdrag ur den bok som snart kommer hade också cirkulerat tillsammans med några frågor. Frågorna handlade om huruvida historiska förlopp är förutsägbara eller inte och hur vi kan försäkra oss om att vi har alla fakta i målet, så att säga. I underlaget ställde Gustafsson frågan om den franska revolutionen någonsin inträffat hade det inte varit för den hagelstorm sommaren 1788 som tog hoppet ur möjligheten att få ordning på statsfinanserna och förse folket med bröd. Han resonerade också om att Oidipus fri val mot undergången blir oundvikligt först efter att det hänt. Detta är förförelsen från berättelsens sida.

Jag fick efter Gustafssons inledning göra några kommentarer som kommer här:

Det är svårt att inte känna historiens så kallade vingslag i dessa veckor när pendeln svingar sig fram och tillbaka i Nordafrika. Vad kommer hända i morgon på Tahirtorget i Kairo där massorna kräver sin demokratiska frihet från förtrycket. Vem blir nästa Mohamed Bouazizi, denne 26-åring med akademisk examen som försökte försörja sig som frukthandlare med tappade allt hopp när myndigheterna konfiskerade hans vagn för vilken gång i ordningen.

I underlaget exemplifieras frågan om historiens förutsägbarhet med den franska revolutionen. Jag vill också gå till Frankrike och historikern Ferdinand Braudel, som tillhörde andra generationen av Annales skolan, efterföljare till Marc Bloch och Lucien Febvre. Braudel talar om tre nivåer av tid. Den första kallar han geografisk tid. Eller miljöns tid. Det är det oundvikliga när naturens krafter gör sig påminda och omskapar vår jord. Den andra tidsvnivån är den av social och kulturell förändring. Där rör sig Braudel över århundraden, eller möjligen decennier. Detta kallar han la long durée. Slutligen finns en tredje nivå som betecknas histoire événementielle, händelsehistorien, tiden som förknippas med individer, namn. årtal

Braudel skulle kanske ha sagt att Bouazizis självbränning var en händelse, histoire événementielle, men att de nordafrikanska upproren är snarare exempel på en social och kulturell förändring vars struktur mäts i århundraden snarare än dagar, la long durée.

Om vi går till exempelet med hagelstormen och den franska revolutionen. Hade den blivit av om det inte hade haglat? Kanske inte den 14 juli 1789. Men förmodligen hade den ändå blivit av. Fransmännen hade fått skjuta sina fyrverkerier ett annat datum. Och inte på Folkes namnsdag.

Braudels uppdelning är fruktbar på många vis. Den lär oss skilja äpplen från päron. Eller kanske frukten från kärnorna. Vad som är betydelsefullt är väl vad man vill förklara. Om det nu är förklara som vi ska göra. Här finns ju en gammal klassisk dikotomi mellan att förklara och förstå där det första har betraktats som naturvetenskapens uppgift och det andra humanioras. Den berättelse som du är ute efter, Lars, är den som förklarar.

Det lurar en fråga i texten till i dag: Finns det någon lagbundenhet i historien likt den vi kan hitta i fysiken? Du talar om tröskelhändelser och fasövergångar. Men samtidigt pekar du förstås på Oidipus eget fria val. Han är inte bunden, likt klossen på det lutande planet, av vissa fysikaliska lagar. Han kan välja. (Låt oss inte blanda in frågan om det fria valet i diskussionen. I alla fall inte riktigt än.)

Varför framstår då berättelsen om Oidipus som nödvändig, som du skriver i underlaget? Oidipus är förstås fiktion, och, som vi påmindes förra gången så är ju skillnaden mellan sanningen och fiktionen att den senare måste vara rimlig. Men du pekar ju också på historiska förlopp som ter sig nödvändiga ex post.

Den som formulerat detta på ett utmärkt sätt är den svenska historikern Göran B Nilsson. Eftersom historikern per definition är en efterklok person är det mycket svårt att inte ta tillvara det facit man faktiskt sitter med. ”[D]et ligger nära till hands” skriver Göran B Nilsson, ”att enbart skriva historia baklänges, dvs förklara varför det som skedde också måste ske.” Om man tittar på en händelse eller ett skeende och försöker komma på varför just det skedde så är det med någon sorts nödvändighet man hittar en orsak, eftersom det ju har skett.

Detta att skriva baklängeshistoria är med andra ord en sorts professionell synd, som dock ligger nära tillhands (gör inte synder det vanligen). Nilsson har istället understrukit behovet av att skriva historia framlänges. Det är den metod han förfäktar. Det innebär att man i varje valt ögonblick hittar ett komplicerat träd av möjligheter. Det är inte förutsägbart i varje enskilt ögonblick.

Detta får ju också andra konsekvenser med sig, påpekar Nilsson. Man måste ta de historiska aktörerna på allvar. Vi vet ju hur det gick. Men att vi sitter med facit i hand betyder inte vi är smartare än de var. Det här är ju något man inte kan låta bli att poängtera just nu, när det omhuldade informationssamhället ständigt förväxlas med kunskapssamhället. Nilsson menar att en framlängeshistoria också kan något råda bot på den kronologiska imperialismen. Detta att vi kan sätta oss på det förflutnas aktörer. Han använder också ett begrepp han har lånat av filosofen Arthur Danto, nämligen temporal provinsialism.

Följer man Nilsson så kan man visa att det faktiskt fanns flera möjligheter, ”att det hade kunnat bli annorlunda”, som vi ofta säger numera, och som jag försöker förklara för mina studenter. Det är också boten mot att vår historia ska få sin lösning genom gudomlig inverkan, vi har alla fakta i målet. Utgången är härledbar, det beror bara på vilken information vi väljer att ta till oss och foga in i berättelsen.

*

Det var min inledning. Själv var min tanke att sedan gå över till att diskutera teknikens roll i vårt sätt att skriva historia och se på orsak och verkan. Jag hade också förberett en rad illustrativa exempel. Men vi kom inte riktigt dit. Några saker berörde vi, men det blev kanske lite stapplande bitvis. Fast så är det väl med samtal såväl som med historien, de är inte förutsägbara.