Our Visby Agenda

Nyheten om nattens förlikning av telekompaketet kommer förmodligen att dominera bloggosfären i dag. Som Stefan har påpekat några gånger den senaste tiden så verkar energin i internetaktivismen denna höst ha gått till antingen telekompaketet eller till FRA-lagen. Det som ligger mellan dessa båda frågor har inte tilldragit sig samma engagemang. Och kanske är det en av förklaringarna till det låga intresset för den IT-policy som EU ska ta under våren och som diskuteras på en konferens i Visby nästa vecka, the Visby Agenda. Jag har berört detta tidigare, eftersom jag varit inblandad i Stefans initiativ att skriva en alternativ Visbyagenda, Our Visby Agenda.

Stefan har berättat om vårt initiativ vid två olika seminarier (på ADBJ och i går på Internetdagarna) och när hemsidan fanns på plats skrev Hans Rosén en blänkare på dn.se. Bakgrunden är helt enkelt att den rapport som Näringsdepartementet beställde i somras och som skulle vara underlag för Visbymötet, inte verkade så bra. Vi fick se en executive summary, jag läste ett protokoll från ett möte med IT-rådet, ryktena gick.

Men istället för att vara kritisk så föreslog Stefan att vi skulle skriva en egen agenda, och innan någon riktigt hann reagera hade han lagt upp en hemsida där alla som ville inbjöds att delta med de saker som de tyckte var absolut viktigast i en ny europeisk IT-policy för de närmaste fem åren. Som jag redan antytt var resultatet tämligen magert. Det strömmade inte in förslag precis. Man kan som sagt fundera på varför i ljuset av den stora aktivism som faktiskt finns. Ett skäl är nog att det är betydligt svårare att formulera något generellt och övergripande än att ha en synpunkt i en sakfråga, som visserligen ibland fått symbolisera (och kanske till och med varit och är) något mycket större. Kanske var vår synlighet för dålig, men jag är inte riktigt säker på det, för en viss synlighet har projektet trots allt haft. Näringsdepartementet har entusiastiskt länkat till detta gräsrotsbidrag. Kanske för att andra rapporter som presenteras inför Visby är rena partsinlagor.

Men har man tagit en IT-policy i båten får man ro den i hamn. Vi anordnade ett seminarium som var värdefullt, tog tillvara det som faktiskt kom in och sedan har vi reviderat och lagt ut en ny version en gång i veckan. Och det blev en alternativ agenda till slut. I dag lägger vi ut Visbyversionen av Our Visby Agenda. Vad som händer sen får vi se. Men Stefan åker i alla fall till Visby och det är bra. Det ska bli roligt att få följa ärendet.

Faktum är att även jag åker till Visby på söndag, men i ett helt annat ärende. Jag är nämligen sekreterare i den ideella föreningen Barnkörveckan på Fårö och vi ska ha styrelsemöte. Tack och lov har livet flera fasetter.

Kampen om (IT-)historien

Jag befinner mig på de svenska internetdagarna, i arrangemang av .SE. De går av stapeln i Folkets Hus vid Norra Bantorget i Stockholm, och det är ganska välbesökt.

Det finns mycket att säga om flera av inslagen, och folk twittrar som galningar (#ind09), men jag ska begränsa mig till att göra en kommentar. Just nu i alla fall.

I flera föredrag och seminarier under dessa dagar har talarna valt att gå tillbaka i tiden med 15 eller 20 år och bett oss föreställa oss hur det såg ut då. Poängen med denna övning har varit olika. I några fall har tidsförflyttningen använts för att understryka hur svårt det är att förutse framtiden. Det var James Boyles argument. I andra fall, och intressantare, har den använts för att poängtera hur otroligt snabb utvecklingen har varit. Tänk bara hur fort allting har gått! Kommer ni ihåg hur det var på 1990-talet? Hur kunde vi klara oss utan Facebook?!

Vad som är intressant med denna retrofascination av de senaste decenniernas utveckling är dels att den delvis tycks ersätta samtidsfascinationen – vilket i så fall är anmärkningsvärt och ett tillfälligt trendbrott i fixeringen vid nuet som utmärker den här branschen, dels att den får tjäna som klangbotten för en förnyad framtidsentusiasm. Det verkar som om internetentusiasterna och -aktivisterna just nu söker bilder och visioner för att kunna arbeta vidare med att utveckla informationssamhället, och det är intressant att man vänder sig till historien för att hämta kraft och engagemang. Skälet till detta sökande kan man fundera över och min gissning är att det har att göra med att många just nu uppfattar att internet är hotat och att friheten kommer att inskränkas. Oavsett varför,  innebär det emellertid att det nu utkämpas en kamp om historien. Vad var det egentligen som hände? Hur ska man förstå det? Vad kan man dra för slutsatser?

Som alltid blir bilderna olika beroende på vilket material man studerar. Utmärkande för de bilder av historien som presenteras här är att de är deltagande observationer, gjorda av ”dem som var med”. Behovet av att understryka sin egen roll är förståeligt, men också problematiskt. Det är sällan lämpligt att generalisera utifrån sin egen erfarenhet. Därtill har eget deltagande en tendens att förskjuta tyngdpunkten mot just det område som man varit med i.

Det vore roligt att läsa någon bra samtidshistorisk genomgång av den här perioden. Vilken är tycker du är bäst?

Kontrollerar du vädret så kontrollerar du världen

Det har verkligen varit grått och trist den sista tiden. Och när jag var på konferens i Pittsburgh i USA i förrförra veckan öste det ner varje dag. Inte förrän sista dagen klarnade det upp och man kunde få någon riktig bild av staden och dess omgivningar, till arrangörernas stora förtret. Önskemål om vädret har vi nog alla haft någon gång, vare sig det nu gäller mer sol eller mer regn. Förmodligen överväger det första önskemålet i vår del av världen, men det beror nog framför allt på att vädret inte har någon ekonomisk betydelse för de flesta av oss, nu när det är så få som ägnar sig åt jordbruk. Annat är det i länder där vädret kan vara skillnaden mellan liv och död, bokstavligen. Både torka och översvämningar drabbar jordens befolkning hårt och hårdast slår det mot fattiga länder som har begränsade tekniska och ekonomiska resurser.

Men vädret är förstås betydelsefullt även i mer bemedlade länder, som exempelvis USA. I måndags gav vetenskapshistorikern Kristine Harper ett fascinerande seminarium på KTH där hon berättade om väderkontroll och molnsådd. I det stora landet i väster fanns det under 1960-talet långt gångna planer på att försöka tömma molnen på nederbörd när, var och i vilken omfattning man behövde. Projektet kallades Skywater och drevs av Department of Interior. I sin mest elaborerade form var planen ett helt automatiserat system. Sensorer i dammar och för att mäta grundvattennivå skulle kunna avgöra när det behövdes vatten. Genom satelliter och väderballonger skulle man kunna identifiera lämpliga moln som sedan skulle kunna beskjutas med silverjodid som fick molnen att släppa ifrån sig rätt mängd nederbörd.

Skywater var följaktligen ett civilt projekt, men det hade sina militära föregångare i projekt finansierade av Office for Naval Research. Den amerikanske militären trodde att Sovjetunionen kunde kontrollera vädret och ansåg att det var en kunskap de inte fick vara ensamma om. Delvis var detta kopplat till framväxten av meteorologin som vetenskap i USA. Att kunna förutsäga vädret var centralt ur ett militärt perspektiv och på önskelistan var steget mellan förutsägelse och kontroll inte så stort. Och i kontexten av det framväxande kalla kriget fanns det också stora resurser för de vetenskaper som kunde bidra till amerikanskt övertag (ett ämne som ytterligare berördes av Ronald Doel som presenterade vid samma seminarium).

Per Högselius påpekade under diskussionen att projektet Skywater är ett exempel på en megalomani som vi ofta förknippar med det gamla Sovjetunionen där man byggde gigantiska stålverk, enorma kanaler och till och med försökte dra om riktningen på sina floder. Att tänka sig att man inom tio år skulle kunna tömma de moln som passerade över den amerikanska kontinenten på 90 % av dess fuktighet är verkligen megalomaniskt.

Så långt kom man inte. Man kunde emellertid en hel del om hur man styr nederbörden från moln, även om olika professionella grupper inte har bedömt framgången på samma sätt (man kan ju inte veta hur mycket det hade regnat ändå). Och tekniken används även i dag. (Se denna elaborerade artikel i Wikipedia.) Vi minns alla hur de kinesiska arrangörerna av OS i Beijing lovade att det inte skulle regna under invigningen. Kina är förmodligen ett av de länder som mer systematiskt ägnar sig åt att kontrollera nederbörden i sitt stora rike. Men det görs även i Nordamerika där exempelvis försäkringsbolagen betalar för att tömma moln på nederbörd om de riskerar att bli hagel och därmed förstöra stora skördar. I vilken utsträckning vädret kontrolleras i dag är svårt att bedöma, men den framväxande medvetenheten om att en kraftig omfördelning av vattentillgången kan få stora ekologiska konsekvenser har inneburit en större försiktighet, menade Harper. Och av Skywater blev i alla fall inget.

Grattis Ostrom!

Grattis Ostrom!

Äntligen! Äntligen vet jag något mer än det jag läser i tidningarna om den forskning som belönas med Riksbankens pris i ekonomi till Alfred Nobels minne. Jag har läst böcker av denna pristagare! Jag lånade först Governing the Commons av Arne Kaijser (som talat sig varm för Ostrom länge) men sen gick jag och köpte mitt eget exemplar. Jag har också använt hennes teorier i min egen forskning. Min senast konferenspresentation hade som del av titeln ”an Ostromian perspective”. (Jag har till och med haft ett e-mail från henne i min inbox, som svar på en liten fråga.) Det är roligt!

Roligt är också att vi äntligen får en ekonomipristagare som är kvinna. Det är obegripligt att hon är den första.

Slutligen är det roligt eftersom hennes forskning är så konstruktiv. Här är en artikel av Sverker Sörlin med det perspektivet.) Hon har omkullkastat en av de tråkigaste föreställningarna om människan jag vet, nämligen att vi inte kan ta vara på gemensamma resurser. Tvärt om har hon visat att vi kan organisera institutioner enligt vissa principer som möjliggör ett hållbart nyttjande av allmänningar (så kallade common-pool resources, CPR).

Själv har jag alltså försökt att använda Ostrom för att förstå fördelningen och användningen av radiospektrum historiskt. Min empiri hittills gäller fördelningen av frekvenser för rundradio på lång- och mellanvågsbandet i Europa på 1920- och 1930-talen. Ett argument för att applicera Ostrom på ett sånt material är att det inte är en CPR som förekommer särskilt frekvent i litteraturen och att den är starkt teknikberoende, ett område där teorin skulle kunna förfinas. Ytterligare ett argument är att vi nu har gått in i en annan spektrumregim och att vi då behöver förstå den förra. Jag kanske skulle försöka att äntligen publicera det.

Delfitekniken och Visbyagendan

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg är jag med i ett väldigt roligt antologiprojekt om Harry Schein. Härom veckan träffade jag mina medförfattare igen, denna brokiga och intressanta skara, och vi diskuterade våra nära nog färdiga artiklar. Somliga är förstås mer färdiga än andra, som vanligt. Själv har jag för närvarande ett alldeles för närsynt förhållande till mitt objekt och i min ängslan att göra våld på historien har jag misslyckats med att göra den intressant. Nåväl, det finns fortfarande tid att åtgärda detta och jag hoppas verkligen att jag lyckas, för det är Scheins bok värd. Och jag är övertygad om att det tidiga 1970-talets debatt om teknik och nya medier kan ge oss värdefulla perspektiv på vår egen tid. Hela debatten får inte plats i min lilla artikel, men Scheins bok, Inför en ny mediapolitik, och dess mottagande ger mig en möjlighet att åtminstone diskutera vissa delar och ge en teknik- och mediepolitisk inblick.

Ett bidrag från boken är Scheins generella diskussioner om prognoser och förutsägelser, som bör bygga på kunskap om hur verkligheten ser ut. Samtidigt raljerar Schein med olika metoder för att skåda in i framtiden och lämnar läsaren i ovisshet om huruvida han egentligen tillmäter dem någon betydelse eller inte.

En omtyckt metod är den s k Delfi-tekniken, som med möjligen omedveten ironi lånat sitt namn från det gåtfulla oraklet i Apollos stad. Förenklat uttryckt innebär denna teknik att ett antal experter tillfrågas om vad de tror om framtiden, att deras svar sammanställs statistiskt, att sammanställningen på nytt tillställs experterna och att dessa sedan ger sitt definitiva svar. Delfi-tekniken är utomordentligt väl lämpad för att statistiskt befästa fördomar och ge dem en vetenskaplig dräkt. (sid 62-63)

Karln var utan tvekan mycket underhållande. Han har förstås rätt. Sådär gör vi ju hela tiden. Det senaste exemplet i raden gäller den europeiska IT-politiken. I vintras fick konsultbolaget SCF Associates i uppdrag av Näringsdepartementet att formulera ett underlag för en konferens som ska anordnas i Visby senare i höst. SCF har därför intervjuat experter och politiker om vad de tror om framtiden. Detta har sedan formulerats som en rapport, vilken blev offentlig i förra veckan. Rapporten kommer tillställas experterna och politikerna under mötet i Visby, och dessa kommer att ge sitt svar om vad den framtida IT-politiken bör vara.

Själv är jag ingen expert, inte på prognoser eller scenarier, inte på IT-politik eller mediepolitik. Men ett och annat kan jag. Och det delar jag med många. Vi är därför några som har startat vad vi hoppas kommer bli ett kollaborativt projekt för att formulera en alternativ Visbyagenda. Man kan vara med på olika vis. Gå in på hemsidan och kika. Kanske kan vi byta ut Delfitekniken mot Atenförsöket där alla medborgare får delta i samtalet. Det vore väl en bra IT-agenda.

Skunk works – den lekande ingenjören

I förra veckan presenterade Ny Teknik en ny bok om Ericsson, skriven av Svenolof Karlsson och Anders Lugn. En sak som lyftes fram som central för företagets framgång var alla de projekt som ingenjörerna drev, sina chefer ovetandes, så kallade skunk works. Före detta Ericssonchefen Sven-Christer Nilsson menade till och med att dessa skunk works var vad som räddat företaget och gjort det så stort. Kul! kan man tycka. Kul att fyrkantiga ingenjörer kan vara lite bohemiska, göra lite som de vill. Men poängen är förstås vidare än så.

Dels implicerar den tillmätta betydelsen av skunk works att den kontroll, planering och styrning av teknikutveckling som ofta eftersträvas i moderna företag inte behöver vara rätt väg till framgång. Dels säger den något om ingenjörspraktik och teknikutveckling som kreativ process. Och de två sakerna är förstås kopplade.

En god vän satte häromdagen en bok i händerna på mig. Det var ett sätt för honom att illustrera sin skepsis mot de uppföljningssystem som vissa forskningsfinansiärer vill införa, och delvis redan infört, för att kontrollera de projekt som beviljats bidrag. Redan innan projektet har börjat ska man tala om de förväntade resultaten. Det var inte så att min vän inte ville säga vad de tänkte sig uppnå med sina projekt, men hans poäng var att eftersom det var en kreativ process måste det finnas en viss flexibilitet. Hans eget expertisområde var programvaruutveckling där man lagt ner mycket tid på att försöka beräkna kostnader för olika typer av projekt. Det visar sig emellertid, inte särskilt förvånande, att 200 000 rader kod kan se olika ut, är olika bra och följaktligen ta olika lång tid att utveckla.

Boken heter Artful Making: What Managers Need to Know About How Artists Work (2003) och går helt kort ut på att teknikutvecklare och projektledare kan lära av hur man arbetar i vad vi traditionellt brukar kalla kreativa yrken. Den ytterligt kreativa process som en teateruppsättning är kan likväl planeras; man har du de facto ett premiärdatum. Men uppföljningen är parallell med processen och under arbetet äger inte bedömningsgrunderna rätt och fel någon giltighet. Här finns något att lära menar författarna Rob Austin och Lee Devin.

Skunk works är projekt som ingenjören arbetar med på sin fritid eller taxerar andra projekt med. Det är kreativa projekt, där engagemanget är stort, där man tror på tekniken och har roligt.  Och nu säger Sven-Christer Nilsson att det är dessa projekt som gjort Ericsson vad det är. Bilden av ingenjören som homo faber, den skapande människan, bör kompletteras med bilden av henne som homo ludens, den lekande människan.

Jag gillar böcker

I går var det en intervju med Jonas Hassen Khemiri i Svenska Dagbladet. Den fångade mitt intresse eftersom jag beundrar Khemiri. Jag har inte läst Montecore, än, men jag tyckte väldigt mycket om Ett öga rött, och härom veckan såg jag Fem gånger Gud på Stadsteatern och blev helt tagen. Han är så skarp, brilliant i sin balansgång och iakttagelseförmåga, ett med tiden.

Min relation till Khemiris skrivarskap fanns med i huvudet när jag sedan läste den följande artikeln som handlade om bokomslag. Huvudpoängen var nog att samma bok får olika omslag i olika länder, vilket förstås är intressant, men jag tyckte att diskussionen om hur omslaget förvandlar en text till en artefakt var mest givande. När det gäller Ett öga rött är det så tydligt. När jag tänker på boken framträder omslaget tydligt i minnet, ornamenterat med guldfärg på röd botten. Sidorna, texten, blir en bok genom att vi binder ihop och sätter pärmar om. Formges sedan dessa pärmar kan saken få ett ytterligare värde. Visst är det trivialt i någon mening, men det blir ändå intressant när man funderar på bokens framtid.

Diskussionen om e-boken är gammal, men jag tycker nog ändå att just denna dimension har försvunnit något. Vad vi framför allt har pratat om är batteritid, nyans och kontrast på skärmen, och skärmens storlek. Att omslaget alltid försvinner när en bok reduceras till en text är inte lika diskuterat. Som e-bok upphör texten faktiskt att vara bok och blir bara text. Möjligen är detta en av de saker som kommer bidra till att boken överlever digitaliseringen och finns kvar som artefakt att slita, spara, samla, byta och slänga, kanske till och med laga.

Ett väldigt trevligt bokinitiativ är Stockholms stadsbiblioteks nya filial Sture Biblioteket som öppnade före sommaren. (Här finns ett inlägg om invigningen som också diskuterar syfte.) Det ligger i tunnelbaneuppgången station Östermalmstorg mitt i stan och är litet och fint. Själv passerar jag inte stationen dagligen, men då och då, bland annat när jag ska till Kungl. biblioteket som har lite större samlingar (dock oftast inte till hemlån). Men hade jag passerat dagligen kanske det hade blivit mitt bibliotek, så praktiskt på vägen hem. Visst vill man också göra utflykter till bibblan, botanisera, kolla runt. Men lika ofta går jag dit för att hämta en bok jag har beställt, låna ytterligare en Enid Blyton eller nästa del i Magikerns hus åt bokslukarna hemma, eller se om den klassiker som faktiskt inte finns i pocket står på nån hylla. Då är ett bibliotek på vägen perfekt och jag hoppas på efterföljare. Slussen vore ett utmärkt läge. Eller hur!

TV-avgiften – en evig politisk knäckfråga

Ack ack. Vad den ställer till problem denna TV-avgift. Nu har Kristdemokraterna bestämt på sitt Riksting att man vill avskaffa TV-avgiften. Detta bara några veckor efter att regeringen lagt en public service-proposition där man säger att TV-avgiften ska vara kvar men byta namn till radio- och TV-avgift. Detta byggde möjligen något på vad den kristdemokratiske ensamutredaren Rose-Marie Frebran föreslog i sitt public service-betänkande för ett år sedan, där ju frågan utreddes. Frebran (och framför allt hennes huvudsekreterare som ju råkade vara jag) tittade på ett antal alternativ till TV-avgiften utan att för den skull alls uttömma ämnet. Slutsatsen var att TV-avgiften borde vara kvar givet vissa mål.

Det fanns framför allt två skäl till att utredningen ägnade sig åt finansieringsfrågan. Dels ville man försöka få in public service-bolagen i momssystemet för att bland annat ekonomiskt likställa intern och extern produktion av program. Eftersom PS-bolagen inte får dra av moms är det dyrare att lägga ut än att göra det i husen och det motverkar den stimulans av radio- och TV-marknaden som så många vill uppnå. Dels gör den nuvarande formen med medelstilldelning från rundradiokontot, årligen beslutad av riksdagen och tillhörande anslagsvillkor beslutade av regeringen, att PS-bolagen liknar myndigheter i väldigt stor utsträckning. Istället kan man tänka sig att TV-avgiften ska gå direkt till PS-bolagen, utan omväg via rundradiokontot. Det kallas ibland direktfinansiering och utreddes första gången på allvar 2005. Det blev inget av direktfinansieringen denna gång heller och frågan om hur momsproblematiken ska lösas ställdes till Ekonomistyrningsverket som lämnade en rapport i våras. Om det blir något av detta kommer det i höstens proposition.

Men TV-avgiften är kvar. Och även om närmare 90 procent betalar denna lagstadgade avgift så retar den upp folk. Det är bara att titta på antalet kommentarer till nätupplagornas nyhetsartiklar i ämnet. Det är delvis att avgiften är kopplad till innehav av en apparat som upplevs som stötande istället för att vara kopplad till konsumtion av ett visst innehåll. Vissa har vänt sig mot att den bara går till några få bolag som har ett uppdrag av riksdagen och inte sprids till flera som vill göra ”public service”. Andra återigen tycker inte att vi behöver ha public service över huvud taget. Men den åsikten drivs inte av något riksdagsparti.

Varför har vi då en TV-avgift när den väcker så mycket ogillande? Det starkaste argumentet är att det hittills varit det bästa sättet att garantera en oberoende finansiering av de bolag som har i uppdrag att göra radio- och TV-program som uppfyller vissa villkor. Om man istället såg till att skattefinansiera den verksamheten är risken stor att den måste konkurrera med andra utgiftsposter i statsbudgeten och risken för indirekt politisk styrning skulle bli större än den är nu.

Ett förslag som seglar upp med jämna mellanrum är en så kallad begravningsavgift för public service. Vi betalar alla begravningsavgift när vi betalar skatt, men den slussas inte in i statsbudgeten utan vidare till församlingar och liknande. En sådan finansiering skulle kunna garantera oberoendet samtidigt som man slapp TV-avgiften.

Det låter bra, men verkar tyvärr svårt. Och dyrt. Bara för att Skatteverket tar in skatt så betyder inte det att skattetabeller anpassade för en TV-avgift skulle vara gratis. (Begravningsavgiften är därtill procentuell medan det rådit konsensus om att TV-avgiften inte borde variera med inkomst, vilket gör uppbörden något mer komplicerad.) Så argumentet att en begravningsavgift skulle spara pengar tror inte jag håller. Vill man införa det måste man nog snarare tänka sig att satsa pengar. Den senaste public service-utredningen kom också till slutsatsen att det inte skulle vara möjligt att momsbelägga en sådan avgift och på så sätt få in bolagen i momssystemet. Men nu, när man funderar på andra momslösningar, kanske begravningsavgiften väcks till liv igen så att säga. Samtidigt kommer förstås andra verksamheter att också vilja ha en särskild finansieringslösning. Och då gäller det att argumentera för att just den här verksamheten – som bland annat har till uppgift att granska makten – ska ha en egen lösning.

Helt säkert är att vi inte hört sista ordet om TV-avgiften. Den är en never ending story. För att illustrera detta ska jag avsluta med att citera ett brev som jag hittade i Televerkets arkiv tidigare i våras från Landshövdingen i Gävleborgs län (vars namn jag inte kan läsa) till Generaldirektören för Telegrafverket Herman Rydin, daterat 28 september 1925 (långt innan det fanns moms):

Broder!

Då jag häromdagen såg hur kraftigt radiolicenserna tillvuxit fick jag i samband med annat liknande ärende en tanke, som härmed överlämnas till benägen prövning:

Skulle icke radioinnehavet lämpligen kunna deklareras å skattedeklarationen i februari och / eller licensavgiften inbetalas med kronoskatten? Fördelarna av både det ena och andra synas avsevärda. Skattemyndigheterna äro väl icke angelägna, men avgifter för brand- och kreatursförsäkring samt till hushållningssällskap debiteras dock redan nu medels kronodebetsedeln. Minderåriga med egna licenser torde eventuellt få deklareras och taxeras via föräldrar och målsmän.

Med hjärtlig hälsning

Din tillgivne

Teknikneutral integritet

I dag är det ett år sedan signalspaningslagen klubbades igenom i Riksdagen. Som av en händelse var jag på seminarium om denna lag i går. Det var ADBJ – Svenska föreningen för IT och juridik som anordnade och seminariet hade rubriken ”Klarar staten av att hantera frågan om integriteten?”

Talare var dels Anders Lagerwall som skrivit en uppsats om hemlig övervakning och Europakonventionen (som fått föreningens pris för bästa examensarbete), dels Clarence Crafoord på Centrum för rättvisa som anmälde lagen till Europadomstolen förra sommaren.

Det var ett bra och intressant seminarium med en efterföljande diskussion som inte riktigt ville ta slut (se en kommentar här). Flera saker var nya för mig, inte minst när det gällde just Europakonventionen och hur den är uppbyggd och tänkt att fungera. Det var framför allt artikel 8 som var i fokus. Den lyder:

1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet må icke störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning eller brott, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.

Vad som ofta framförts i diskussionen om signalspaningslagen, och detta i huvudsak från regeringshåll, är att signalspaningen måste få vara teknikneutral eftersom så mycket korrespondens och kommunikation går i kablar. (Se bland annat Mark Klambergs inlägg med just den fokuseringen.) Vad Clarence parentetiskt lyfte fram i den efterföljande diskussionen men som verkligen fångade mitt intresse var att artikel 8 givetvis också måste vara teknikneutral. Det kan inte spela någon roll om vi skickar vanliga pappersbrev, flaskpost eller krypterade email – vi har ändå rätt till skydd för vår korrespondens. Clarence menade att just denna sida av det teknikneutrala myntet inte vänds upp så ofta i debatten och jag kan hålla med honom. (Vid en snabb sökning hittar jag bara ett inlägg som gör denna koppling. Det finns med säkerhet många fler, men det har inte blivit någon större diskussion. Rätta mig gärna om jag har fel.)

Det illustrerar igen hur problematiskt begreppet teknikneutralt kan bli när man försöker använda det för att legitimera vissa redan fattade beslut. Men begreppet är problematiskt även som framtidsvision eller strategi. Den antyder att tekniken bara är ett verktyg och att verktyget inte ska ha betydelse för verksamheten.

En av grundarna till ämnet teknikhistoria som akademisk disciplin hette Melvin Kranzberg och ett av hans mest citerade uttalande, Kranzbergs första lag, är ”Technology is neither good nor bad – nor is it neutral”. Att säga att teknikneutral reglering eller lagstiftning skulle kunna jämställas med utsagan att teknik är neutral är förstås en förenkling. Samtidigt finns ändå en del att fundera på när det gäller just teknikneutralitet och neutral teknik.

Staffan Malmgren vänder lite på diskussionen i sin krönika i TechWorld 2 2009 där han säger att teknikneutralitet används för att lagstiftaren uppfattar den tekniska förändringen som så snabb att man annars inte skulle hinna med. Det är tvärt om, menar Staffan, att mycket teknik inte alls ändrar sig – en teknikhistorisk sanning förstås. Hans poäng är att genom att göra regleringen teknikneutral så cementeras de samhälleliga målen med regleringen, och det är en mycket bra poäng.

Tekniken och samhället förändras, och med dem behovet av och önskan om reglering. Begreppet teknikneutralitet skymmer därför mer än det förklarar och bör sättas under lupp.

När blir det nya gammalt?

Jag befinner mig på konferens i Bonn på en plenarsession med titeln ”Traditional media vs. web media – friends or foes”. Panelisterna är kunniga och hämtade från olika delar av världen. Och diskussionsledaren lyckas faktiskt få publiken att delta med relevanta frågor. Det är intressant. Men en stor fråga för mig blir ändå obesvarad, och heller inte ställd: när blir det nya gammalt? När slutar vi tala om ”de nya medierna” som nya medier och börjar betrakta dem som medier helt enkelt? I gårdagens välkomstanförande sa visserligen Erik Bettermann, vd på Deutsche Welles som är värd för konferensen, hela tiden ”de så kallade nya medierna”, vilket är ett steg på vägen mot en förändrad syn. Det är ett sätt att erkänna att ”nytt” är en etikett.

Självklart är frågorna kring de ”nya” och de ”gamla” medierna centrala och var de möts oavvisligt intressanta, men när slutar vi se en motsättning mellan det som fanns före 1995 och det som kommit sedan? Skälen till etiketteringen är säkert många och de har sina funktioner, men ur ett historiskt perspektiv kan jag inte annat än fundera på när etiketten ”ny media” inte längre kommet att vara giltig för vad den används till i dag.