Kollektiva ansträngningar för klimatomställning – ett nytt forskningsprojekt

Tillsammans med min kollega Maria Wolrath Söderberg så har jag ett nytt forskningsprojekt som finansieras av Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond. Det finns en beskrivning av projektet på KTHs hemsida, men det går i korthet ut på att undersöka vad som får människor att engagerar sig kollektivt för klimatet.

Vill du hjälpa oss att begripa vad som får människor att delta i kollektiva handlingar för klimatomställning, och vad som hindrar dem?  Kollektiva handlingar är olika typer av medborgerligt eller gemensamt handlande, alltså utöver att i rösta i val eller individuell livsstilsomställning. Det kan vara medverkan i diskussioner, eller i en rörelse, försök att påverka andra, aktivism, att delta i politiskt arbete, försök att förändra sin arbetsplats eller organisation eller samhället som helhet.  Om du är över 15 år, vill du berätta för oss vad som driver och hindrar dig i vår enkät?   

Vill du delta i projektet? Då kan du bara klicka på den här länken så kommer du direkt till enkäten.

Akademiskt resande

Jag har en längre tid funderat på resande, både privat och professionellt. Det senaste jag skrev på bloggen var 2020, men sedan dess har jag och Maria Wolrath Söderberg och Elina Eriksson också publicerat en studie av hur forskare på KTH resonerar om sina resor.

I dag finns det två artiklar i den tidskrift som Vetenskapsrådet ger ut som diskuterar akademiskt resande. Jag är intervjuad i den ena. Det var en bra intervju med en bra journalist och jag fick se texten och godkände den. Ändå känner jag nu att jag nog skulle ha uttryckt mig annorlunda på ett ganska viktigt ställe.

Jag säger att man med gott samvete kan flyga om man har familj långt bort. Det är inte så bra. För det första är jag inte säker på att jag ska tala om för människor vad de ska känna, som det framstår i artikeln. För det andra är det inte riktigt så enkelt som jag får det att framstå. Om någon flyger till familj och har ont samvete så skulle jag inte säga att det är obefogat, dvs att man kan ha gott samvete. Det är verkligen mycket mer komplicerat.

Jag är övertygad om att vi måste resa mindre eftersom våra resurser inte räcker för den hypermobilitet som vi har vant oss vid. Men gränsen för när vi ska flyga och inte går inte nödvändigtvis vid de som har familj långt bort. Det ger inte någon moralisk fribiljett till hypermobilitet. Och dessutom finns vissa professionella grupper som bör flyga ibland. Av diplomatiska skäl kan vi behöva flyga för att förhindra och förebygga konflikter. Det kan också finnas andra starka skäl. Men sådana resonemang fick inte riktigt plats i artikeln.

Klimatursäkter – lyssningstips

Idag sommarpratar min vän och kollega Maria Wolrath Söderberg i P1. Det är ett program som tar upp den forskning som vi har gjort tillsammans i ett projekt som finansierades av Riksbankens Jubileumsfond och som jag har berättat om här tidigare.

Vill man läsa forskningen bakom Marias prat så finns den publicerad. Den senaste artikeln, som också sammanfattar projektets huvudstudie, kom förra veckan:

Wormbs, N., Wolrath Söderberg, M. Thinking structures of climate delay: internal deliberations among Swedes with sustainable ambitions. Environ Dev Sustain (2023).

Wolrath Söderberg, M., Wormbs, N. Internal Deliberation Defending Climate-Harmful Behavior. Argumentation 36, 203–228 (2022).

Wormbs, N., Wolrath Söderberg, M. Knowledge, Fear, and Conscience: Reasons to Stop Flying Because of Climate Change. Urban Planning 6, 314-324 (2021).

Moraliskt förfall är en illusion

Hasseåtage tillhör mina absoluta favoriter. Och kanske framför allt Tage Danielsson. Jag beundrar verkligen hans förmåga, eller förmågor, att fånga och förmedla samtida konflikter, små vardagliga situationer och eviga frågor. Så när jag i min krönika i Godmorgon världen i dag både inleder och avslutar med Tage så är det ett uttryck för denna beundran.

Men i kärnan för krönikan ligger psykologisk forskning, förmedlad främst av Adam Mastroianni som också driver den väldigt roliga bloggen Experimental History. Han har till exempel argumenterat för hur dåligt peer-review fungerar för vetenskapen, bland annat eftersom det vetenskapliga språk som man måste använda i vetenskapliga artiklar helt ligger i vägen för de flestas förståelse. Jag håller med. Dessutom tar det evigheter.

I en post nyligen beskrev han en artikel som han och hans tidigare handledare just har publicerat i Nature och jag blev så fascinerad att jag förutom bloggposten faktiskt läste även artikeln. Den är ovanligt välskriven även om jag inte begriper en del av statistiken. Huvudpoängerna är emellertid lätta att ta till sig. Och de är att föreställningen om att det finns ett moraliskt förfall är spridd, men undersöker man om det verkligen existerar ett moraliskt förfall så finns ingen som tyder på det, och slutligen försöker de förklara varför folk ändå tror det.

Mastroianni har länge funderat över denna utbredda föreställning om kontinuerligt moraliskt förfall och konsekvenserna av om detta vore sant, dvs att vi har befunnit oss på ett sluttande plan så länge det är möjligt att mäta. Det vore ju helt katastrofalt om vi som människor bara blir sämre och sämre. Och är det så måste vi göra något åt det. Men de hittar alltså inte stöd för att det faktiskt finns ett moraliskt förfall.De förklarar varför människor ändå tror det genom bland annat vår disposition att hellre glömma negativa saker och komma ihåg positiva. Det gör att det förflutna, i detta fall hur människor beter sig, framstår som mer idylliskt än det kanske var.

Jag kan egentligen inte säga så mycket mer om forskningen bättre än de gör själva. Så är du nyfiken, läs bloggposten eller artikeln i Nature. Båda är öppet tillgängliga.

Effektivitet

Jag har länge funderat på det här med effektivitet. Inte på något särskilt organiserat sätt egentligen, men ett sådant där inre samtal som pågår. Med tiden har jag också funderat på det som ett dominerande värdeord för politiker och andra, i samma härad som innovation och rationalitet. Därför var jag uppriktigt förvånad förra året, när svenska politiker inte drev energieffektivisering i ljuset av energisituationen som en följd av kriget i Ukraina. Det gjorde ju andra framstående europeiska politiker. Kanske beror det på att effektivisering också kan leda tanken till sparande och snålande, och det vill man inte förknippas med. När, undrar jag, blev det omodernt att spara? Andreas Cervenkas bok om Girig-Sverige står på min läslista. Kanske finns det ledtrådar där.

I ett forskningsprojekt som jag deltar i och som leds av Maria Wolrath Söderberg och finansieras av Energimyndigheten så arbetar vi med trögheter i omställningen. Vi kallar projektet för Avstå, men det handlar om mer än så. En del sker i samarbete med energirådgivare och organisationen Energieffektiviseringsföretagen (EEF). Det är verkligen ett intressant projekt med stimulerande frågeställningar. I senaste avsnittet av Klimatgap som är en podd som Maria startade i samband med vårt första forskningsprojekt så diskuterar hon och Moa Svan energifrågan med Lotta Bångens från EEF och Björn Hedin på KTH. Jag rekommenderar lyssning.

Poddar jag blivit ett sätt för många att ta till sig böcker eller program samtidigt som man gör något annat. Det är ett sätt att effektivisera sin tid kan man säga. Men pass på! Någonstans går gränsen. Jag berör den i min krönika i Godmorgon Världen i dag.

Hopp

Först hade vi faktaböckerna, de som populariserade vetenskapen och förklarade hur det står till med jorden och klimatet. Sedan fick vi undergångsböckerna, inte sällan i romanform, eller personligt skrivna. Men nu kommer också böckerna som ger oss hopp, inte nödvändigtvis genom att göra långa listor på vad som faktiskt görs och som lätt försvinner bland rapporter om hur illa ställt det är, utan genom att visa på människans förmåga till handling och samling.

I Dagens Nyheter i dag recenserar jag en sådan bok: Not too late: Changing the climate story from despair to possibility (Haymarket Books, Chicago Illinois, 232 sidor), redigerad av Rebecca Solnit och Thelma Young Lutunatabua. Det är en hoppfull bok, i princip befriad från det flåshurtiga, optimistiska, verklighetsfrånvända. Det är en bok som stärker och som jag kan rekommendera.

Och jag tycker mig se att det kommer flera böcker av denna typ nu, böcker som de som redan ägnat klimat- och miljöfrågan stor tanke kan behöva, men kanske också de som först nu inser allvaret.

Ett ytterligare exempel är Andreas Holmbergs bok som också är nyutkommen. Holmberg är biskop i Stockholms stift och hans bok heter Gud såg att det var gott: Att vara människa och kyrka i klimatnödens tid (Verbum, 118 sidor). Även i Holmbergs bok finns hopp, men han erbjuder också – precis som Solnit och Lutunatabua – annat. Boken slår ett slag för kyrkans roll i klimatomställningen och erbjuder sju ”nycklar till omvändelse”. Man skulle kunna säga att det är grundläggande råd om livet, applicerade i en tid när vi måste lära oss att tänka nytt.

Holmbergs nycklar är i tur och ordning att ta våra tunga känslor på allvar, att vara förundrade, att känna tacksamhet, att vara tillsammans, att älska, att fantisera om det goda livet och slutligen att vila. Det sista är inte minst viktigt och något som jag själv inte riktigt har tänkt på tidigare. Vi måste också vila.

Jag tolkar det som ett motstånd mot den tid vi lever i, vi i västvärlden, med våra vanor, som har så stor skuld i utsläppen. Det är ett motstånd mot hastighet och acceleration, mot effektivitet och optimering. Själv vänder jag mig ofta till handarbetets långsamhet och handens arbete när jag vill komma ur hetsen. Men jag betraktar det också lite som en motståndshandling. Kanske är vila också det, ett sorts ultimat motstånd, en icke-handling. Det behöver inte betyda att ingenting sker när vi vilar. Vilan är inte tom.

Sist men inte minst vill jag nämna en bok som inte är ny utan gammal, men som kommit i en ny och reviderad utgåva: Joanna Macy och Chris Johnstone, Active hope: How to face the mess we’re in with unexpected resilience and creative power (New World Library, 272 sidor, 2012, 2022). Jag kan inte hela historien om Macy, men redan på 1980-talet skrev hon om utmaningarna med att leva i en tid som tycktes gå mot undergången. Då gällde det ett kärnvapenkrig.

Jag har inte läst färdigt Macy än, och jag ser fram emot att lägga hennes råd bredvid dem från Solnit och Lutunatabua och Holmberg.

Konsertprata

Helgen före påsk hade den kör som jag har förmånen att få sjunga i en konsert i Hägerstensåsens medborgarhus. Temat var ”Musik i tid och otid” och mellan styckena hade vi texter om tid. Och otid. Även jag läste en text. Som jag hade skrivit för just detta ändamål. Den kommer här.

Tre minuter om tid 2 april 2023

Vad är tid? Sankt Augustinus lär ha sagt, att om ingen frågar mig, så vet jag. Men ber du mig förklara, så kan jag inte.

Inte heller historiker kan förklara tiden. Men de tänker mycket på den. Länge tänkte de att det var skillnad på jordens tid och människans tid. Den franska annales-skolan delade upp tiden i den långa tiden och den korta. Den långa tiden – la longue durée – var geologisk tid – hundra tusentals år, miljoner år. Den korta kunde antingen vara århundraden, eller händelser. Den korta tiden var människans tid.

Detta är ändrat. Nu har vi människor på mycket kort tid – vår tid – påverkat den långa tiden – jordens tid. Detta har vi gjort genom att på ett par hundra år elda upp enorma mängder fossila bränslen, som ansamlats under miljontals år. På det viset har vi ändrat atmosfärens sammansättning, gjort haven sura och ökat temperaturen på planeten.

Jordens tid är nu människans tid, antropocen. Det är geologerna, eller närmare bestämt stratigraferna, som bestämmer när människans tid började. Det är de som tittar på lagren som blivit kvar från tidigare eoner, eror och perioder. De tittar på lagren med rester från förr.

När började vår tid? Det har de inte bestämt. De funderar inte bara på klimatförändringarna, utan också på utrotning av arter som vi är medskyldiga till, på den radioaktivitet vi släppt ut och som kommer finnas länge länge, på den ständiga nattbelysningen och dess konsekvenser, på alla stabila och giftiga kemiska föreningar, på tungmetallerna, avskogningen, plasten. Och på benen från de 70 miljarder kycklingar som vi äter, varje år.

Allt kan komma att synas som ett framtida lager, ett lager som kan bestämma när vår tid började.

Vad är tid? Augustinus hade fel. Jag kan förklara. Men jag begriper det inte.

Handarbetets uppvärdering

I söndagens Godmorgon världen gjorde jag en krönika om årets julklapp – det hemstickade plagget. Jag tycker mycket om att sticka och har ofta flera projekt på gång samtidigt. Vi brukar kalla dem UFOn, UnFinished Objects. Men ganska mycket blir också färdigt.

När jag var i München förra hösten ville jag inte ta med något större arbete utan jag tog med mig några nystan. Det var fortfarande lite pandemisk stämning och min kontorskamrat ville gärna vädra ofta. Samtidigt som hon frös. Uppvuxen i Kalifornien hade hon aldrig hört talas om handledsvärmare. Så jag stickade ett par till henne. Det har blivit fler sedan dess.

Handledsvärmare är ett relativt enkelt första stickprojekt. Man kan nöja sig med bara räta och använda strumpstickor så slipper man sy ihop. Det räcker med att fästa tråden. Det är också skönare runt handleden att slippa en söm. Vill man ha en liten utmaning kan man sticka ett påfågelsmönster. Det finns flera varianter på nätet. Här är det jag provat mig fram till och som jag tycker är fint.

Lägg upp 48 maskor på strumpstickor 2,5 eller 3 med passande garn. Fördela maskorna med 12 på varje sticka. Sticka ett par varv räta. Rapporten är på 24 maskor och fyra varv.

Varv 1: ^ Sticka 1 rät maska (rm), 1 omslag (omsl), 2 tillsammans (tills), 9 rm, 9 rm, 2 tills, 1 omsl, 1 rm = två stickor. Upprepa en gång från ^ och det har gått ett varv.

Varv 2: Sticka ett varv räta.

Varv 3: * Sticka nu 3 rm, 2 tills 3 ggr, 1 omsl + 1 rm 3 ggr, 1 omsl + 1 rm 3 ggr, 2 tills 3 ggr, 3 rm = två stickor.* Upprepa en gång från * och det har gått ett var.

Varv 4: Sticka ett varv räta.

Repetera varv 1 till 4 och sticka till önskad längd. Jag brukar ha 16 mönster ungefär. Avsluta med ett par räta varv. Maska av och fäst. Stryk dem med en fuktig tunn handduk. Ge bort till någon som behöver vara varm i vinter.